Bloggarkiv februari 2012

Jag vet inte varför jag vill att du läser mig?

12. februari, 2012

Men nu är orden här igen.

Ganska ensam känner jag mig. Så jag gissar att allt är som vanligt. Tomrum och hålrum.

I vänster kammare, hjärtats hålrum, stänger inte klaffen riktigt, det betyder att blodet åker åt fel håll. Allt med mig åker i fel riktning. När ni hör ett dunk dunk i hjärtat är det klaffen som öppnar och stänger. Mitt hjärta låter mer dunk. Sedan dunk. Sedan ibland dunk dunk. Stäng, stäng, öppna, öppna.

I mitt tomrum ligger det människor och guppar. De har huvudena nedåt i vattnet. Håret flyter ut. Men de guppar på vågor. Vågor av blod som åker i fel riktning. De här människorna är de som jag försöker glömma. För sorg byter ut minnen. Men lite halvdöda ligger de kvar i min kropp.

Hålrum och soprum. För visst skräpar det i mig. Jag är trött på att bara finnas och finnas. Användas och skräpas. Jag behöver också.

Jag vill bli sedd ibland. Jag vill att du läser mig. Det är inte mycket jag begär. Det är nästan ett skämt. Men något jag inte orkar med att skratta åt.

Men jag håller på att fasa ut människor nu. Blodet åker åt fel håll. Sorg byter ut minnen. Jag vill bli sedd ibland.

Det är inte så enkelt.

Dur och moll.

4. februari, 2012

Jag snurrar och snurrar, karusellen går inte att stoppa. Jag kastar mig av, men flyger på igen. Bromsar mina fötter blodiga. Skriker. Men allt bara snurrar.

Livet, tiden, rummet, platsen, konsten, orden och jag. Det går ibland upp, men mest ner, en spiral av svarta toner. Sorg, sorg, sorg. Ofta är den så outhärdlig att jag inte står ut. Inte ens när jag skrattar som högst - ler jag inombords.

Alla promenader jag går. Går för att glömma, går för att minnas, går för att finnas, går ifrån, går mot, går till. Jag snurrar och snurrar. Ibland är mina fötter uppåt, mitt hår spretar mer än vanligt. Tovor och tovor, några korpar har slagit sig till ro där i. De lägger ägg och trivs. Kraxs, kraxs. De är vissa gånger de lyfter iväg med mig. Jag flyger och snurrar och lever och snurrar vidare. Livet är en hållplats man aldrig riktigt stannar till vid. Livet är bara det som passerar. Jag bromsar mina fötter blodiga. Skriker. Men allt bara snurrar.

Ta min hand, kära du. Håll i lite. Hjälp mig att stanna upp. Se. Sök. Stanna. Fast kanske i någon omvänd ordning.

Jag skriver en sak. Men får svar på något annat. Bromsar mina fötter blodiga. Skriker.

Inte ens när jag skrattar som högst - ler jag inombords.