Bloggarkiv februari 2012

Måne. 

Hav. 

Du. 

Jag. 

Och visst är det så.

Du är alltid du. 

Det är till dig jag skriver. 

Jag ligger i en soffa i ett hus jag inte riktigt bor i. Kanske bor delar av mina möbler där, några böcker, en eller två tallrikar, någon del av mig...

Det börjar ljusna ute, natten lämnar långsamt, jag hör fåglar sjunga. Det är någon talgoxe och blåmes som sjunger in våren med takdropp som komp. 

Tänk att jag skriver, jag som inget har att säga. Tänk att jag skriver fast jag är så trött på ord. Men allt det här handlar inte om ord. Det handlar om något helt annat.

Jag tvivlar. Och tvivlar. Och tvivlar. Tvivlet handlar om dig, om mig, om ord, om liv, om plats, om konst, om uttryck, om färger, om bider, om känslor och om sanningen. 

Jag ligger i en soffa i ett hus jag inte riktigt bor i. Varför ligger jag här?

Jag har svårt att hitta igen mig själv. Jag känner mig utspridd över en hel kontinent. Jag känner mig itu. 

Jag är uppdelad i små silverfärgade askar. Mina läppar i en ask, mina ögon i en annan. Mina fingrar söker bokstäver att stuva ihop, för orden vill jag få till. 

Jag åker hem till dig, sparkar in din dörr. Sedan briserar alla tankar i ett språk som fått vingar genom min mun. Ett språk jag aldrig hört.  

"ta mig innan jag försvinner, eller låt mig gå, vill du ha mig, vill jag ha dig, har du någon annan, hur många har du, jag har femtusen, jag har ingen, jag behöver ingen, jag ber dig inte om något, men kan inte du ha en relation med mig, vara med mig, hänga med mig, gå, nej, kom, förlåt för dörren, jag måste åka, jag måste försvinna, jag måste stanna, jag är orolig, jag har ont, jag är sjuk, jag stannar väl aldrig, vad vill du, du vill inget, du vill inte ha mig, du vill vara ifred, ensam, jag vill vara ensam, jag vill vara två, jag vill ha trygghet, jag vill inte vara familj, jag vill vara, eller jag vill finnas, jag vill vara på riktigt, jag måste gå, nej, jag vill inte stanna, jag betalar för din dörr, jag är inte så svag tydligen, jag känner mig stark, jag vill inte ha dig, jag vill bara säga det här, säga allt som gnagt, jag betyder väl inget, bara en av alla, en av alla, alla är som jag, jag är bara vanlig, lika, samma, följer strömmen, men går åt mitt håll, jag går åt mitt håll, det har jag alltid gjort, kanske är det jag som inte valt, jag är fri, jag är ofri, jag är måsten, jag är tvång, jag är dröm, jag är en grogg, jag svamlar, jag måste gå, inte stanna, aldrig stanna, berätta för mig, nej, säg inget, jag vill inget veta, jo, jag vill veta, nej, jag vill inte berätta något om mig, låt bli min dagbok, läs inte min blogg, läs mig, tyck om mig, jag är hel, inte askar, jag är halv, itu, delad, sårad, jag svimmar, sitter och faller, ramlar, nej, släpp mig, rör mig inte, håll om mig, jag måste åka nu igen, hur kunde jag sparka in dörren, nästan humor, och dumt, och, bla bla bla, men det värmer, det är varmt i mig nu, så här mycket har jag aldrig talat om mina känslor eller om något, något som har med mig att göra, vill du ha mig, ta mig då, om du inte vill, släpp mig, ha mig inte kvar för din skull, släpp, släpp, håll om mig, nej, gör inte det, det rinner bara, orden, nej, jag kan inte stanna, du säger inget, nej, det är bra säg inget, jag vill stanna, läs högt för mig, läs, läs, nej, jag kan inte stanna, jag vill väl inget, jag är rädd, rädd för människor, människor mig äckla, livet stinker, briserar, andas, men tyst nu, jag måste tystna."

Sitter jag i bilen hela natten. Jag sitter och glor in i mitt eget ansikte som speglar sig i fönstret och lyssnar på radio. Det sägs en del bra saker på radio. En hel del ganska värdelöst vetande också.  

Någon gång under natten vevar jag ned rutan och ser efter stjärnorna. Men det är alldeles för mycket oväder i luften och tjocka moln som täcker himlen. Det är svart ute och kallt. Emellanåt startar jag bilen för att få lite värme.

Jag sitter och funderar på alla tavlor jag målat och inte sålt. Kanske borde jag elda upp dem. Det är ingen bekväm tanke. Men kanske den enda möjliga. 

Jag känner endast tomhet inför att återvända hem till mitt hus. Ett hus som är ett tomt skal, ett hus som blivit en borg jag knappt kan ta mig över.

Jag startar bilen.

På gården utanför mitt hus drar jag igång en eld av en gammal soffa som jag mer eller mindre dränker i bensin. Jag slänger långsamt på gamla brev jag fått, brev jag en gång skrivit. Sedan kommer jag till tavlorna, en efter en lägger jag dem på elden. 

Det känns inte lättare i mig. Men elden är fin och jag minns mitt eget brinn. När jag eldat upp alla tavlor tar jag fotografierna, alla de där bilderna jag en gång varit så rädd för att mista. Nu brinner det. 

Jag sitter och ser hur halva mitt liv passerar på några minuter. Det går så fort det här livet. 

Och aldrig har jag känt mig så ensam som jag gör idag.

Ljuva ensamhet. 

Slingrar sig. 

Jag måste försöka med de få ord jag har just nu. Inga taggar av sorg. 

JAG BEHÖVER INGEN MEN VILL INTE VARA UTAN DIG!

Ibland andas du i min nacke, andas så att jag faller. Ibland letar dina händer hud längs min rygg, letar så att jag njuter av närhet. Så ibland trillar det några ord.

Trillar ord - faller som regn - över mig, mjukt varmt juni regn. Du läser högt för mig. Några ord ur "Eko av en vår." Det trillar ord. Jag blundar och lyssnar. Allt spelas upp framför mig. Nytorget och konstnärshuset och posten. Den gamla posten! Och frimärkena som pappa sparat på i åratal. Aldrig var han särskilt förtjust i frimärkena på kungen. Och posten som inte finns längre. En hel kår bara dog. Postkåren. Pappas gamla frimärkssamling är fin.

Trillar ord - faller som regn.

Precis som vädret inte riktigt vet vad det ska ta sig för. Regn eller snö - snö eller regn. Det är redan februari, den 22. Känns som vintern aldrig varit här i år.  

Men det trillar ord - faller - över mig. Jag blundar, lutar huvudet bakåt, njuter av rösten som vaggar min trötta kropp.