Bloggarkiv oktober 2011
MEN MEN MEN MARIA
SKÄRP DIG KVINNA!!!!!
Nu får du lämna tvivel, sorg och borg. Lämna galenskapens hinna, den är inte heller lämplig för din kropp. Du får ont fysiskt. Jag är rädd att du snart är riktigt sjuk igen.
Men hur ska jag skärpa mig?
Det här handlar bara om mig. Bara om mig.
Tidpunkten
Är det nu. Senare. Sen. Försent. Aldrig. I morgon. Nyss?
Mitt inferno har startat.
Sanning, verklighet, dröm, flykt, galenskap, frihet, hallucinationer, irrande, tvivel, eller fantasier? Svart. Natt. Mörkrum. Svåra ord och svårmod. Vemod och torrhosta. Vimsig, förrvirrad, rädd, frånvarande, närvarande, rädd igen, knivar och så saxarna. Knivar igen, som hugger i mig. Tvivel. Kanske är det tvivel som gör så ont möjligen.
O crux ave spés unica.
Allt kanske bara är ett romantiskt verklighetsflyende? För vad är konsten om inte just det. Kanske borde jag fördjupa mig i vetenskapen.
Gud är död. - Är det vetenskap?
Är jag närvarande mitt i mitt eget liv. Eller är jag bara frånvarande i min egen skrift.
Orden ska ligga nära, ligga och vibrerar under huden som rök och eld. Orden ska lägga till i en båt och ankra mitt ute på havet. Där ska jag sitta och fundera. För jag måste fundera nu. Men orden stör mig. Tankarna stör mig. Mitt huvud stör. Galen ska jag sitta still. Jag måste sitta ner. Människa sätt dig ner i båten!
Och jag kommer ingenstans. Havet guppar min lilla båt. Jag får bengaliska rosor i postlådan. Det är i helvetet jag bor kanske. Det är i mörkret jag gror. Bengaliska rosor doftar nästan som evigheten.
Anarkism utför alkemi.
Gung gung gung gung. Havet gungar min lilla båt av vansinne.
Mina läppar lägger guld vid din mun.
Gung gung gung gung. I hammocken stannar ett liv. Där stannar hjärtslag.
Sova länge, sova för alltid.
Jag ramlar ihop utanför bilen. Det är nattsvart ute. Jag hinner stanna bilen på väggrenen. Tror jag tar ett halvt steg innan min kropp rasar och rinner. Förutom månen som blänker i sjön och speglar sig lite svagt mot navkapseln där mitt huvud ligger, är det bara svart och svart. Jag kan känna mot ögonlocken att en bil åker förbi. Ljuset ger hopp igen. Tror jag räknat till åtta bilar sedan jag ramlat. Det är kallt. Hoppet börjar rinna ur mig.
Det är tur att jag ligger så nära bilen. För jag gissar att jag inte syns alls. Jag kan inte lyfta mina armar. Tror att ögonlocken rör sig. Rör på sig som ett rop på hjälp. Det är frågan om jag är vid medvetandet eller inte.
Jo, det är jag. Jag är vid medvetandet. Jag känner knivarna under bröstet och jag känner smärtan runt hjärtat. Jag känner kylan krypa in under kläderna. En till bil. Den ser mig inte.
En till bil.
Den ser mig inte.
Nu somnar jag för alltid.
Jag hör någonstans en motorcykel som bromsar in. Jag hör steg. Jag känner ingenting. Men jag hör hans röst igen, Polis P. Jag hör hur han tar upp knivarna. Jag hör honom skratta. Sedan bara denna outhärdliga smärtan i mitt hjärta igen. Och så blod. Blod överallt.
Jag vill bara somna. Sova länge, sova för alltid.
Jag är halv.
Jag står upp och ser mig själv ligga ner. Jag är halv där jag ligger.
Jag ligger ner och ser upp mot mig själv där jag står. Jag står upp och är halv.
Att vara halv ger nästan en känsla av att sväva. Nästan död.
Jag är halv.
Jag är varm och kall när du tar på mig. När du aldrig tar på mig är jag lika varm och kall. Jag är själv. Jag är ensam. Jag är jag. Jag är aldrig du. Gissar att din rad som du en gång skrev. Var till någon annan. Orden trillar hit och dit och ibland trillar det bort. "Du är det finaste." Så gamla ord ramlar in i mina. Så många ord jag måste glömma nu. Ord som dör när människor byter plats. Ord som lämnar in frånvaroblanketter. DESSA ORD GÄLLER INTE LÄNGRE. Jag visste väl inte att du inte ville mig något. Nu vet jag. Jag går.
Går och går och ror och ror. Allt är som vanligt. Ingen som turas om att ro.
Jag är halv. Inget annat.
Jag har just talat med en person. En person som är advokat. Personen säger att jag inte bör skriva polisens rätta nummer när jag skriver om honom. Jag kan åka dit för förtal. Så polisen med ett nummer bakom sig, heter numer Polis P.
Jag är halv. Du kan inte göra mig hel. Det kan ingen. Inte ens konsten, eller musiken gör mig hel. Inte heller inspirationen som fyller så bra, fyller ut någon helhet.
Jag är halv.
Jag gissar att det är klart nu. Allting blir klart.
Allting balanserar.
Jag går på lina med ett ben och en arm. Jag klarar mig alltid. Jag är tillbaka i ensamhetens vagga. Jag funderar på den där ön igen. Den där ön som ska utestänga möten och folkmassor.
Som ska utestänga.
I min kropp sitter det slangar och trådar och verktyg som mätar mina snabba andetag. Som mäter mina avtagande hjärtslag. Alla dessa ytterligheter. Hjärtat slutar slå men jag andas snabbt. Två sjuksystrar sitter och ser på mig genom hela natten. En läkare kommer och går.
Det pumpar och drar i själen. Ibland är det ljust. Jag vill mot ljuset. Ibland är det ett bord. Jag ligger naken på bordet. Man skär i mig. Jag gissar att jag är död. Jag hostar och gråter inombords. Ingen ska få se mina tårar. Jag är stark. Jag har ont. Knivar och saxar överallt. Polis P fortsätter kasta knivar på mig fast jag ligger ner.
Du avrundar och avslutar dina ord till mig. Jag viskar ett farväl till dig, så tyst att jag hoppas att du aldrig hör. Det var fint att få lära känna dig lite. Tack för det. Som två cirklar vars vägar korsas.
Stanna, kära du. Stanna.
Jag är halv.
Jag dör inte nu. Inte idag. Inte när jag är 37.
Jag vill inte kliva upp
Jag vill bara ligga här på din arm och kurra. Kurr kurr. Tramp tramp.
Kanske går vi upp mitt på dagen och lägger oss i hammocken. Gung gung. Kaffet kokar sig själv och hamnar i min säng. Det är frost ute och frost i hela huset. Brrr. Eller grrr.
Det är en bild på en älg på mjölkpaketet. Jag försöker förstå kopplingen mellan älg och mitt mjölkpaket som står på bordet. Men jag ligger kvar i sängen, sträcker lite på mig. Din arm låter mig ligga där. Själv är du väl vaken och uppe sedan flera timmar... Du arbetar. Arbetar lite lagom så där. Kurr kurr. Tramp.
Bredvid älgen är det två granar. Det är siluetter i grönt. Det ska möjligen symbolisera norrland.
Jag sträcker på mig. Vill inte kliva upp.
Hela natten har du försökt dra ur mig alla knivarna som sitter mellan mina revben och bröstben. Det var den där polisen igen. Polis P. Han knöt fast mig runt ett träd. Sedan kastade han prick på mig. Kast kast. Inte undra på att jag har svårt att sova efter det där mötet. Hur får en Polis bete sig egentligen? Hans chef sa: Polis P har uppträtt korrekt, alla kan väl bli lite arg... Man reagerar väl olika...
GOD MORGON VÄRLDEN NU KLIVER JAG UPP.
inspiro
Polis P är less.
Han har pyspunka på sitt däck.
Polis P skriver poesi.
Han slår sin fru. Men han älskar henne.
Polis P plockar lingon i skogen.
Han köper porr på nätet. Och porr på stan, där i hörnet, där de står alla kvinnorna.
Jag tänker kanske att bilderna jag ska välja ska vara det som inspirerar mig.
Kanske.
Dyster.
Idag mår jag bättre. Har dansat och skrattat idag.
I´m the BLACK SWAN. Med fjädrar och förbjudna tankar om livet dansar jag min balett.
Både blodtörstig och hungrig på hud. Förför dig om och om igen. Men svårigheten är inte svärtan, svårigheten är inte avståndet, svårigheten är min dubbelnatur.
Jag leker med mitt sinne. Kanske hamnar mitt geni i vaninnets stora grop.
Det är där jag gräver om dagarna. DÖDGRÄVAREN.
Jag målar svarta väggar och bär svarta kläder. Allt är som vanligt. Men jag mår bra.
Längtar som vanligt till min Ö. Som vanligt efter folktomma lokaler. Längtar efter hud. Längtar efter mirakel. Längtar efter frihet. Längtar efter sanningen. Längtar efter att bli hel. Jag har alltid bara varit halv.
HALV och bara dyster idag. Det finns hopp.
Polischefen ringde idag. Jag minns inte hans namn. Men han tyckte nog att jag hade blivit korrekt behandlad av en av hans anställda.
Polis P stoppar mig. Han flörtar med mig. Han undrar om han får bjuda mig på middag. Det här har inte alls med att göra att du kört utan bälte, det har jag bara hittat på... Säger Polis P. Jag vill bara käka middag med dig. Du är snygg. Jag har följt efter dig under några veckor... Du känns så lockande. Nästan farlig.
Jag kliver ur bilen och frågar honom inte ens. Jag tar tag i hans händer och så börjar vi dansa. Vi dansar vals på väg 83, precis innan vägen delar sig mot Hudiksvall. Sedan säger jag - NEJ! JAG VILL INTE TRÄFFA DIG IGEN!
Polis P lever sitt liv. Jag har ingen aning om hur? Men jag vill inte att du flörtar med mig. Heller inte att du hittar på att jag kört utan bälte.
Jag är hungrig på hud och andetag som klättar på min rygg men det har inget med Polis P att göra. Men han kommer antagligen få en bok uppkallade efter sig. HA HA HA.
Livet leker.
Det är skönt med humor. Humor i sorg är det bästa...
Bilder ur mitt liv.
Jag har fått en spännande och rolig uppgift framför mig. Jag ska ta fram 12 bilder ur mitt liv. Bilder som ska bli en berättande bildserie i en tidning i Hälsingland.
12 bilder ska kanske berätta något om mina 40 år?
Känner att det kanske landar i:
En bild som barn. Mamma och Pappa är mina idoler. Min syster kallade mig för sitt lilla snor. Ha ha ha.
En bild på resa. Det här med ständig förändring. Att aldrig vilja stanna... Så många resor, så många bilder, en gång valde jag att lämna kameran hemma, för att fotograferande tog upp mer tid än själva resan. Jag var då 25 år. Jag var ute och reste i tre månader. En gul taxi längs med bosporen. Bulgarien. Österike. Döskalle kyrkan. Klocktorn och annars bara skriva skriva skriva om allt som hände mig. EN bild kommer jag hem med. Ett fotografi på mig själv i en snabbfotoautomat - för porträtt till någon legitimation jag behövde, fotograferat i Istanbull bland dofter av te och kravaller och kryddor och det eviga utropandet.... Och män män män överallt.
En bild på alla mina dagböcker. Jag är ord, ord, ord, ord.
Några bilder från mitt arbete arbete arbete. För det är alltid i mitt arbeta jag varit något som jag inte riktigt kan beskriva... Passion... gissar jag... JAG ÄR PASSION. JAG BRINNER. VILKEN BILD VISAR DET?
En bild från min sjukdomstid. Jag är rädd för att leva och jag är rädd för att dö. Sjuksystrar under morfin. Sövda vackra papegojor. En koreografi med dansare på ett bord i olika positioner. Mitt eget hjärtljud som hela tiden blir ett streck... Och det gör så ont. Så jävla ONT i mig.
Så är det bilder ur min Musik - Dans - Konst - Fotografi - Böcker eller så...
Mina barn i siluetter. Det är en lekpark vid Dellen vi alltid åker till. Det är bara sand och vatten. Där tillbringar vi timmar. De blir som siluetter i motljuset.
Men jag har just börjat att tänka i bilder om mitt liv.
Och tänka - det är något som kräver tid.
Och mitt liv... det pågår...
DET ÄR SÅ VACKERT ATT LEVA. TACK jag är tacksam.
Tack - trots en skitpolis som måste kränka mig och ge mig böter för att jag körde med bälte på. Tack - du med Polis P. Kanske räddade du livet på mig... När jag fick stå där vid väggrenen och vänta på att du skulle skälla klart. Voff voff eller mjauuuuuuuuu på dig.
Stesolid
stoppar man i människan och människan för att de ska stå ut.
Min pappa stoppade de i STESOLID för att lugna honom. Aldrig mer vaknade han. Aldrig mer kunde han gå. Aldrig mer mindes han vem jag var...
Nu är pappa död.
Stesolid är svaret på äldreboende - Då sover gamlingarna mest och är alldeles skönt okontaktbara - de är antagligen lyckliga människor som kollin. Som paket, som heldöda levande människor som byggde vårt Sverige! Paket ska det vara - helst inslagna med snören.
VAD GÖR VI MED MÄNNISKAN OCH MÄNNISKAN? Sluta!
Jag vill inte vara med i den här leken längre. Jag står inte ut.
ALLA
LJUGER!!!!!!!!!
"Himlen har inga hål."
Kanske måste jag sätta ett frågetecken efter den vackra meningen.
Kanske går det inte att ramla genom himlens skyddsnät. Himlens vagga är stor nog. Där gungar vi av och ann.
Du är död och jag är död.
Men visst ramlar jag genom några väl stora maskor. Men kanske är det inte hål jag ramlar genom?
Kanske är det nya andetag som föds när man dör lite. Kanske är det nya möten som föds i missmod och sorg.
Jag ramlar ner framför dina fötter, du sträcker ut din hand. Tar mig i din famn. Omsluter mig, omsluter som ingen annan kan. DU gungar mig - nästan dansar du - som hjärtslagets rytm - du luktar gott - du håller om mig - jag hinner undra vem du är.
Vem är du?
Jonas Knutsson Band – Anglar (Angels)