Jag kan inte ge upp. 

Vi sitter i bilen och sjunger - du och jag. "För just nu idag så köpte jag en liten ros i en blomsteraffär. En ros röd som blod..."

Vi åker i dimman och letar hav.

Det är skönt. Där stannar jag några dagar. 

Jag måste ta en paus i mitt skrivande. Det rör sig om fem till tio minuter. Orden i romanen behöver luft. Jag behöver ord. Så jag skriver här. Det är fredag. Vet inte hur många fredagar jag levt? En till idag. Romanen arbetar sig fram med mig i släptåg. Vad vore jag utan ord? Jag är ju hel. Jag är hel. Hel av ord. Ett helt hav av ord. Jag ror igen. Det är skönt. 

Romanen formar sig, sidan 27. Du är med. Men jag har bara hittat på dig. Allt är som vanligt. Det är skönt att leva. 

Jag behöver ingenting. 

Inte ens post.

Jag skickar något sms till människor utanför min roman. Vad skulle hända med mig ocm jag bara skrev roman? Borde jag prova det kanske. Inuti mig viskar avsked, ekon av minnen och drömmar. Inte något nu. Aldrig nu. Det finns inte. 

Jag behöver ingenting.

Jag är hel.

Det händer att jag får svar i min telefon, det kommer något sms. Det kan vara du. Men du finns ju inte. Du är påhittad. Om galenskapen är mig närmast så är jag clownen som gråter nära människorna skrattar. Jag bär svart hatt idag. 

Du blåste storm i mig. 

Du blåste så min eld brann än större.

Jag älskar ensamheten. Stör mig inte nu. Jag skriver roman. 

Jag ska tillbaka dit nu. 

Varför tror du att jag kan skriva? 

Jag sitter i bilen. Det är mörkt ute. Jag kör väg 84 mot Hudiksvall. Eller? Jag sitter i bilen. Polis P stoppar mig. - Du kör vingligt. Men du är snygg, säger han. Han kör som vanligt sin motorcykel. Han ler och hans tänder ser plötsligt ut som huggtänder. Jag sitter i bilen. Jag känner mig jagad. Jag känner mig ensam.

Jag är rädd igen. Väg 84. Tillhör landstinget. Kanske psykvården. Kom inte närmare nu. Jag vaknar upp i skogen.

Han tar tag i mig hårt. Det svartnar. Han drar i mitt hår, det lossar stora mörka tussar. Jag tror att jag stänger av nu. Han vrider mina armar bakom min rygg. Han är stark, jag har ingen chans. Nu känner jag bara smärta. Han tar på mig sina handklovar. Jag skriker och skriker. Försöker att sparka runt mig, men han är för stark. Och det gör vansinnigt ont. Han bryter nästan av mina armar. Bara svärta, endast smärta. Allt är svart. Svart. Han skrattar. Skrattar och skrattar. 

Alla bilar bara kör förbi. Jag ser ett barn i ett baksätet som vinkar åt mig. Jag ser någon som tar upp en filmkamera. En bil tutar. Men ingen stannar. Tillhör Landstinget, kanske psykvården. Jag vaknar upp i skogen. Jag har blåmärken överallt. Jag kryper till bilen. 

Jag känner mörkret igen. Innuti är jag stark. Ett dovt slag i mitt huvud. Något varmt som rinner. Sedan faller jag, in i mörkret. In i mörkret igen. 

Eller kanske suger jag i mig alla ord. Jag är ett blodsugande knott. Sug sug. Ett som stör och smyger sig in under din skjorta.

Mitt i allt kvackande: kvack kvack.

Jag samlar och sparar för att möjliggöra ett språk. Mitt språk.

Idag börjar måstet. Jag ska skriva fyra timmar om dagen i fyra månader. Jag måste dokumentara det och föra en slags loggbok och dagbok. Måste måste måste.

Jag älskar att skriva. Det är inget jag klarar mig utan. Alla annat kan jag frånsäga mig. Men aldrig detta tysta verktyg. 

JAG HAR HITTAT BOKEN. 

Brev till en ung poet. Låg i mitt bibliotek... efter ett antal timmars rivande och städande med orosgnagande i kroppen. Fann jag den till slut. Oro kan förflytta gränser och skapa dårskap i människan. Ovetskap är kanske värre än något annat...

Vet inte om jag ens är glad längre för att jag hittat den. Har läst ett kapitel och tycker att den känns pretentiös. Hahaha. Jag gissar att när jag kommer till orden är jag starkt pretto.

Du är viktig för mina ord. Du ger mig inspiration till att skriva. Kanske du och Strindberg sitter bredvid mig när jag skriver roman. Eller i vilket fall, finns, kanske finns kvar, på någon sida om havet.