Bloggarkiv september 2011
Vad vill jag?
Jag vet inte vad jag vill. Vet inte ens vad för slags ord som måste sägas när man ska hälsa på någon. Nej kanske?
Tror att jag är sådär hopplös just nu.
Inte bara tror, jag vet. Jag skriver brev till mig själv. Det låter ungefär sä här.
Maria - till mig själv - och - ingen annan -
om du visste vägen - om du visste - hade det då varit någon som helst skillnad - eller vad menar du - eller jag - med skillnad - skillnad på livet - på mina tankar - på människans känslor - på mina känslor - det är väl det som är så svårt - känslorna - känslorna känns som dårskapens leende - som sommarnattens leende - fast ett rått hånflin - frustrationer - jag vill ju något - jag får det inte ur kroppen bara - det är något jag saknar - vansinnigt - eller - är det något jag har för mycket av - vansinnet - dårskap och döskalle - måste tatuera mig - måste - gå en gång till - ska balansera liv genom ådrorna - jag - jag - hur ska jag hitta det jag vill - hitta det jag kan - det händer för lite - nästan ingenting - hur ska jag bli - tillfreds - är det tillfreds man ska bli - man är jag - jag är man - jag är jag - jag är aldrig du - skriver brev - hittar inte ett svar - får inget svar - kommer aldrig till postlådan - kommer aldrig till mig själv - kommer längre ifrån - kanske har jag inget liv - kanske har jag ett liv - kanske är det dig jag saknar?
Hej!
Jag är bara en gallerist. Jag är antagligen för obegåvad själv för att utföra något som helst konstnärligt i mitt liv.
Jag blir inte bitter av det. Jag blir heller inte särskilt glad av det. Men nu önskar jag träffa någon som ser mig utan titel. Jag talar gärna om litteratur och film. Jag har inga barn och ser ut som gallerister gör. Jag hoppas att du som svarar på denna annons, arbetar med någon ytterlighet till mig. För konstraster tror jag är bra. Jag har ett stort vackert hus vid havet och en mycket god ekonomi.
Med vänlig hälsning
Galleristen
Jävlar
Jag har drabbats av Norrländskt vemod. Jag vet inte vad det gör med mig. Men hela min kropp är i uppror. Allt i mig sliter och drar. Slår på mig gör den. Jag får inte sorg. Bara VEMOD. Jävlar.
Jag har drabbats. Orden kan inte styras, orden kan inte heller förtälja hur det känns. Men att det känns det är säkert. Det KÄNNS. Jävlar.
Det är både spännande och främmande och ger mersmak. Jag vill ha mer. JAG VILL HA MER. Jag står som ett litet barn och hoppar framför dig.
Norrländskt vemod. Det måste nästan bo i mina gener - med en sådan far.
Allt skriker i mig, vill åt det hållet, nej det hållet, nej däråt, nej häråt. Jag kan inte. KOM - GÅ - STANNA - KOM - GÅ - STANNA - KOMGÅSTANNA.
Jo men jag vet vad som händer. Jag står inte ut.
JAG STÅR INTE UT någonstans...
GE MIG MER.
?
Jag läser tillbaka i mina ord. Samma sak, samma upprepningar, ord som skriker, ord som smeker. Men alltid samma lika, samma lika, samma stora längtan. Jag söker, för att jag inte vill stanna.
Eller jag påstår att jag söker för att jag inte kan stanna. Har jag någonsin stannat? Men Maria måste det alltid handla om dig? NEJ - MEN - Det luktar verkligen tjära om mitt hår, tjära om mina kläder. Jag luktar mer än båten, mer än havet. Det är väl mitt liv. Maria, det är väl ditt liv? Jag pratar med mig själv, genom någon annans läppar och tvärtom. Men samma längtan. Samma svårighet att stanna.
Om jag stannar kanske jag tycker att det är underbart. NEJ - MEN - Det är samma sak vareviga gång. Samma lika, samma lika.
Jag söker och söker. Det är just det jag gör. Jag letar efter något?
VEMOD
Det går inte. Jag sitter som fast även här. Det går inte. Mina läppar vill en sak. Min kropp något annat. Mina ord tystnar, viskar inte ens. Men det är något som rusar fram i mitt blod, rusar i mitt huvud som gör så ont.
Till och med du rusar fram. Jag vill springa med. VILL SPRINGA. Fortare fortare vill jag springa.
- FORTARE, det är du som ropar, skriker.
Men jag sitter fast.
- HJÄLP. Hjälp mig.
Du tar min hand försöker dra mig loss. Men det går inte.
Så du går igen. Du springer igen. Rusar. Rusar fram, rusar i mitt blod, rusar i mitt huvud, rusar runt, runt, runt.
Jag sitter som fast även här.
Jag tänker att om jag maraton skriver hela natten, kanske jag släpper? Kanske jag lossnar? Vemodet dansar i hjärtat, vemodet driver äng i mitt hår, vemodet slipar knivar mellan mina ben, vemodet river murar och bygger om de lite högre, vemodet låser upp och låser nytt, vemodet ber inte om lov.
Nu är cirkeln sluten. Kvar står jag i mitten. Runt mig, varv på varv har jag gått i 8 månader. Antagligen tittat på mig själv. Vem är du Maria? Vem är du. Vad tänker du. Vad vill du. Res på dig Maria. Spring. Fortare. Jag står mitt i cirkeln. Runt runt mig har jag satt spår av vingliga ben och raspiga frågor. Revor på fötter och risigt hår.
- Rid med mig. Säger du. MEN JAG SITTER FAST. Du rider i väg. Jag vinkar. Ler. Önskar dig en fin färd. Minns vårt första möte. En gång då snön låg nyvarm mot tak. En gång när rummet var någon vi inte ville lämna.
Nu är cirkeln sluten. I den här cirkeln finns ingen öppning. Här finns ingenting.
Jag möjligen. Med vemod på läpparna.
Sorg i ögonen.
Jag behöver möta en människa som står ut med att se in i mina ögon, som kan stå ut med att se all min sorg.
Sitt ner då människa. Sitt, se på mig.
ORD PÅ S. Stå ut, stå upp, Stavanger, skosnören, svin, slott, skivor, jag rinner som sand mellan dina fingrarna, stick, soteld, skog, strand, jag brinner som salmiak i dina sår, smulor, skorpor, stanna, jag sitter fast med mina fingrar i jordens alla ord, silver, strut, svamp, stammar mig hes av frätande lögner, skriv, saliv, smog, stilla, skjuter mig själv i benet för att glömma vemod. FÖR ATT GLÖMMA SORG.
ORD PÅ S. Se ner, se upp, se långt, se bort, se mig.
Jag kan inte sova
Jag står inte ut i natten.
Söker ord, söker liv, söker hus, söker lugn. Försöker försvinna. Söker en platslös tillvaro, söker en tegelsten att bygga av. Söker ingenting. Försöker försvinna. Försöker att inte upprepa mig. Men upprepar mig. Söker slingor av gråa hår. Söker tillstånd att förlåta. Söker stunder av verklighet.
Rymma tycks komma över mina läppar gång efter gång. Rymma rymma rymma.
Jag kan aldrig fly från mig själv. Jag kan aldrig rymma tillräckligt långt från det som är inuti, allt som står i mig, står där det står.
Jag dansar en vals i betong.
Jag dansar en tango i cement.
Jag dansar balett i en bur.
Jag står inte ut i natten. Seglar i min sko. Somnar i min stol. Stirrar mig trött på min pappas fotografi. Pappa är död. Sliter med ord. Skriker efter tystnad.
Samma gamla sång sjunger jag. Fly me to the moon. I andra ord - håll min hand, eller i andra ord - kyss mig.
Jag sitter fast. Jag sitter verkligen fast. Någon har bundit mig, kedjat mig, låst mig.
Kan det var så att jag sjunkit till havsbotten? Här är mörkt, dovt, kallt.
Jag står inte ut i natten. Jag tar alla mina små tändsticksaskar och funderar allvarligt på att elda upp alla de små sköra stunderna av verklighet.
Ur dagboken den 27 feb 2009
Jag lever, jag lever, jag lever.
Kvar är jag - kvar är jag.
Barnen är som ett bråkande fiskstim och jag sitter och skriver musik. Sanningen är nära. Det är dig jag kallar för sanningen. Aldrig nämner jag ett namn. Bara du. Du är nära som andetag på andetag. Mitt hjärta börjar slå sig starkt igen. Det var ju 8 månader sedan jag föll ihop.
Men fortfarande är det ingen som förstår rädslan jag har kvar. Jag är rädd för att dö och jag är rädd för att leva.
Jag bygger lådor, med barbiedockor i. Det är inför min kommande utställning Gud bor i husvagn. När jag arbetar med min konst är jag aldrig rädd. Där är jag bara fri.
För kanske är det så? Att Gud bor i husvagn och hon heter Gudrun. Hon bär en sådan där wct-overall med märket ANEBY-hus på. Hon spelar kort med sin vän Gunnar i vagnen bredvid. De dricker folköl och talar om världsproblem. Ibland går de hand i hand till havet för att lyssna till vågorna. När hennes bästa väninna Gladys kommer då dricker de kaffe och spår i sump. Gudruns favorit färg är naturligtvis gul, hon kan även ha vissa guldiga lite kitschigare inslag. Men det mesta i hennes vagn är blek och trasigt i färgen gult. Gudrun är blind. Men hon känner färgen säger hon.
Tänk om det är jag som är Gudrun och drömmer om att jag är Maria med guldigt nagellack? Jag är alltid tillbaka i just det. Det här om vem jag är och att verkligheten kan vara någon annanstans. Att jag är någon annan?!
Jag är rädd för att dö och jag är rädd för att leva.
Ibland minns jag smärtan. Jag måste måla mina naglar guldiga. Jag måste. Då minns jag den där drömmen jag såg när jag låg i koma. För det var bilder jag såg. Fragment av människan som är jag. Vem nu jag är?
Jag gissar att jag blir mer jag för varje dag som passerar.
Jag längtar efter pappa. Jag måste åka och hälsa på honom. Måste hålla hans hand. Pappa är sjuk. Jag längtar alltid efter pappa.
Jag är en hushållsnäratjäns idag. Städar och städar. Kvar är jag.
JAG LEVER. Den sanningen är fin. Den sanningen är så fin.
HANDLING ÄR OSLAGBART.
Det är ord som klättrar på min rygg. Det är alltid ord. Det rinner känslor genom mina fingrar. Och dina läppar tar emot det jag skriver. Tyst rullar orden i din mun. Du smakar. Du smakar mig.
Det är vingliga bokstäver och ett stark språk. Jag är både självsäker och rädd. Begåvad för att jag omvandlar kunskap på ett sätt som ingen annan gör. Orden får upprepa sig och ligga platta. Ord får ha melodi och sjungas. SKRIKAS.
Jag är dina ord. Jag bär det du säger i min famn - alltid. Och din röst smeker mig. Den får mig att somna, den får mig att tillfriskna, den ger inspiration och det finaste av allt. DU TROR PÅ MIG. Du tror på mig.
Jag kittlas av åtrå. Jag skrattar åt svärtan. Jag är obstinat i kväll. Kastar lappar i älven så någon ska höra mina rop. Jag vill så gärna vara nära. Du smakar mig. Slickar ord som honung. Det är ord som växer mellan människan och människan.
Jag rymmer iväg ridandes - en häst jag aldrig tidigare ens sett. Jag själ den någonstans, minns inte var. Jag vill roa mig! skriver jag på en lapp som jag lämnar på staketet. Jag roar mig alldeles för sällan. Jag vill skratta. Jag skrattar så där högt och mycket åt saker ingen annan skrattar åt.
Dina läppar ligger i min ficka. De släpper jag aldrig.
Jag möter dig vid havet. Kl är 18.48 den 18/8. Kajplats 8.
Vi sitter i en båt. Ror över rullande höga vilda vågor. Du ler. Jag ler. Först ror du. Långt ror du. Närmare horisonten och närmare månen. Sedan ror jag. Jag får ett sms. Det är från dig. "Du är snygg när du ror."
Ord. Ord växer på träd. Nu faller de som löv, jag faller i sängen, faller i tystnad, faller bara. Ingen behöver ta emot mig. Jag landar skönt på den där bädden som man har när man sovit i tusen år.
Här sitter jag nu i sängen någonstans och tänker att tranorna är något alldeles extra ordinärt. De cirklar, cirkel på cirkel, länge. Tillslut bestämmer det vem som ska flyga först i plogen. Sängen är en alldeles fantastisk plats att skriva på. Där kommer orden utan att fråga.
Jag skottar snö. Det är så mycket snö redan. SNÖ I SEPTEMBER. Jag älskar snö, jag är så glad att den redan är här. Snön är svart av svära och smärta. Snön i september faller med tyngd.
Faller en så faller alla.
Jag undrar varför flugorna bits så? Har de inget liv flugorna? Jag undrar också varför jag hoppar så i texten? Kastar ord, minnen, tankar, ögonblick, nu. Det kastar jag i älven så att det får åka till havet och till slut hamna hos dig. Jag tänker inte på något som rätt eller fel. Jag tänker på handling.
HANDLING ÄR OSLAGBART.
Det är dina ord.
Och med dessa orden - flygande med tranor och andra fåglar som flyttar för att snön är så tidig i år - så tänker jag somna med en avtagande vass huvudvärk.
Jag tror att du ber mig ligga på din arm. Även fast du är trött. God natt viskar min mun så där nära som det är skönt att vara med en mun.
Jag ler inombords åt min egen misär.
Det är fredag och du tittar knappt på mig när du kommer hem. Du ser inte upp när jag hälsar, men du säger något mumlande till svar. Du har fått för dig att jag är källan till att du inte längre orkar med att välja ett bra liv. Ditt val av arbete har du mig att skylla. Det var jag som ville flytta, det var jag. Någonstans kanske det är jag som är källan. Fredagens middag tillsammans är som alla andra fredagar. Vi sitter i tystnad, mitt emot varanadra sitter vi. Du ser aldrig upp från tallriken. Jag funderar vad du tänker på, men jag har för länge sedan tröttnat på att ställa frågan högt. Jag tuggar min köttbit och försöker förstå att det är dags nu. Köttet är segt och alldeles för välstekt. Det är dags att efter 20 års giftemål - tillslut skilja mig. Ett glas rött håller jag i mig i, nästan som om det vore te värmer det mig och mina kalla händer, nästan som ett ankare blir alkoholen. Jag försöker att le. Le inombords åt min egen misär. Jag är huvudpersonen i denna tragedi. Skriver själv, agerar själv, regisserar. Det är väl just det som är så sorgligt.
"Vad tänker du på?"Jag undrar i tystnad. Mina tankar handlar mer om dina tankar. Nästan som om mina tankar vore dina. Fast jag ältar kanske. Undran handlar om borden, borde jag släppa min längtan efter att förstå dig? Borde inte anstränga mig så för att du ska må bra. Borde veta bättre. Borde gå. Borde gått för länge sedan. Borde, borde, borde. Vart tog jag vägen? Kanske hade det varit annorlunda mellan oss om vi fått barn. Kanske är relationer annorlunda när man har barn. Kanske är det just så?
"Vad tänker du på?" Jag undrar i tystnad. Men antagligen är inte mina tankar i närheten av varför du inte ser upp från mattallriken, eller varför du inte pratar med mig. Dina tankar är dina tankar och de styr ord och handling. I detta fall tystnad och icke handling.
Varför undrar du aldrig något. Något om vad som helst. Varför jag kliver upp på morgonen. Varför jag blivit bitter. Om jag umgås med någon när du är borta hela dagarna. Du kanske undrar?! Tänk om det är så? Du undrar lika mcket som jag varför vi fortsätter den här leken?
Varför, varför och varför. Jag har väl inte gett upp. HOPPAS JAG! Det får inte bli så att vi stannar kvar hos varandra. För det vore att leva som levande död. Mina tankar är även dem förvaltade i ord och handling. JAG GÖR INGENTING HELLER. Och jag är helt säker på att du aldrig kommer lyfta frågan. Ibland fantiserar jag om att du kommer hem och säger. "Vi är inte lyckliga ihop längre. Vad är det vi försöker upprätthålla? SKA VI INTE SKILJA OSS?" Det hade varit så skönt om du faktiskt kunde skaka om mig lite. Om du faktiskt tilltalade mig med motstånd eller avsky. Inte bara denna eviga tystnad nästan som tomhet.
Men vad tänker du om mig?
Vad är det du vill ha. Den här gnagande tystnaden som gör ont. Eller middagarna där jag blir så berusad att jag genast somnar efter någon ganska tråkig dessär. Vad är det du behöver av det jag ger dig. Är det trygghet, invanda mönster? För något annat ser inte jag. Något annat kommer jag inte på, kommer inte ihåg när vi skrattade senast. Jag måste börja säga allt jag tänker högt. Du hör ju heller inte vad jag tänker. Jag hör mig själv skratta högt plötsligt. Jag kan inte sluta. äntligen ser du upp. Dina ögon ser nästan hatiska ut. Jag skrattar ännu mer. Skrattar åt ditt hat. Eller så är det mitt eget hat jag ser i dina ögon. Plötsligt ler du.
DU ler. Jag skrattar.
- ‹‹
- 2 av 2