Bloggarkiv september 2011
O
Cirkeln är sluten.
Nu är det bara att gå vidare.
Tänker mig att orden ska rikta sig framåt. Rinna.
Jag går och går.
Jag har stannat länge nog.
Cirkeln är sluten.
Jag kliver ur. Lyfter.
Tror att jag flyger igen.
Gå här och längta efter något som inte kommer närmare.
Något som inte vill. Längre bort ror båten. Eller aldrig mer ror båten.
Det här är inget jag ska analysera, eller alls prata om.
Cirkeln är sluten.
Så här kan jag gå varv på varv.
Ingen kommer in.
Några ord blev det. Som ett slags avsked.
Gissar att du försår att jag förstår.
Du kan låta tystnaden ligga kvar.
CIrkeln är sluten.
SVENSSON LIV
Du kan ta det här Svensson livet och stoppa upp det.
Sedan kan vi beskåda livet på avstånd. Bredvid står en hund och en volvo.
Kan se vackert ut på en armlängds avstånd. I fotografiets avstånd.
Men det mesta är på lossas. Det är som fotografiets sanning. Du ser en bild på mig om hundra år. Jag är död, men mina ord är kvar. Det skriker, vrider sig och vill inget hellre än att du ska läsa. Läsa mig. Var ligger sanningen i orden då? Orden tappar ju sitt värde så fort de är sagda. De skrivna ordet är bara tidsfördriv och minnen. Så varför skriver jag då?
Och vad säger bilden av mig? Hur ser jag ut om 100 år. Hur ser jag ut på fotografiet.
Jag är mörkhårig, blond, långhårig, kort, blåögd, rödögd, död, sög, Svensson liv, Svensson tid, slutartid, bländare, tidsfördriv, riv, meningslös, menlös, Ödeshög, mätt, hungrig, kontrast och spolarvätska.
Jag är obstinat, egensinnig, spagat, spagetti, ostar, nötter, ord, musik och en spegelbild.
Jag är alldeles vanligt vanlig. Jag är lika vanlig som MONA LISA.
BLÄ
BLÄ
BLÄ
BLÄ
BLÄ
BLÄ
BLÄ
BLÄ
- MARIA MARIA!
Det är du som ropar. Ropar och ropar. Vad vill du mig?
Det är mina läppar på bilden. Det är mina ord som krackelerar underställd hinnan ovan hinnan. Det blir hiskligt många lager om man ser mig bakom allt.
Penseldrag på penseldrag.
Du undrar om jag skriver om bilden eller mina högst fina läppar. Tycker du att jag har fina läppar?
Snart kan jag inte spricka mer. Kära du, snart kan mina läppar inte gå sönder mer. Är det av tystnaden alla skeva uttryck kommer. Tvivel, tystnad och tveksamheter går hand i hand med det skeva, det trasiga, det svarta. Jag måste vara stark, fortsätta framåt med rak rygg och stolt blick.
Men det är mina läppar som spricker. Kanske kan man se mig bakom lager på lager. Plagg på plagg. Skal på skal.
Du ropar ibland på mig. - Maria Maria.
Det händer att du tänker på mig.
Vad vill du mig?
Jag går i cirklar och snickrar kors. Jag måste vidare, jag måste gå. Gå med rak rygg och stolt blick.
Jag har hört dig ropa så länge. Ena stunden är jag nära nära dig.
Men mest långt långt långt ifrån är jag. Jag känner mig svag, skev, diffus och alldeles skör. Men jag minns att dina läppar är som cerat åt mina ord. Och dina ord är som balsam mot mina spruckna läppar.
Penseldarg på penseldrag fyller du i konturer och sprickor med färg.
Tänk om du hinner rädda mig?
Huvudvärk huvudbry inte kry
host host
igår dog min katt
host host
jag har sjuka barn och själv har jag huvudvärk, en värk som vägrar att gå över
du går över åkern och drar ogräs
katten dog i min famn
hösten är här, löven är vackra när de faller, faller och faller, faller i regn och faller i sol
Kom
Mist inte mig nu.
Gå.
Nej.
Stanna.
GÅ.
Tiden eller inte. BREV 7.
Jag ska försöka säga dig vad tid är. Jag ska försöka förmå mig att analysera och filosofera mig mot ett tomrum med tidlöshet som tema. Eller med tiden fylld med förståelse för tid. Känns lika omöjligt som vid tidigare försök.
För tiden som jag träffat dig bor i mig, bor i mig som små askar, staplade vingligt ovanpå varandra. Dessa askar fortsätter att uppta tid, fast de sedan länge är tidpunkter som passerar både för fort och alldeles för sällan. Jag vill ha mer. Men jag själv kan inte ge mer. Det är ingen matematik som följer logikenslagar. Kanske har tiden med önskningar att göra. Jag vill vara nära dig. Men det är tiden som står mig närmast.
Det är som att ta giftsprutor och vilja leva. För jag har ingen tid, du har ingen tid.
Nej, jag orkar inte med tid. Jag lämnar tiden. För tiden visar sig vara något rinnande och flyktigt precis som jag. Eller så påstår jag att jag lämnar tiden, bara för att det strax är solnedgång och du och jag ligger i sanden. Havet slår mot strand. Du ser på mig, du ser och låter solen leka över min nakna kropp. DIna händer blir till skuggor från molnen och de leker över huden. Dina händer är så skön.
Men vi har aldrig legat nakna på någon strand. Fantasin är kanske tiden, för tiden är något grundläggande i vår struktur, tiden ingår väl i helheten, tiden kanske är helheten.
TIDEN SKAPAR VARIATION.
Upptar någon min tid mer för att den är fysikst nära? Eller är det just tvärtom. Är det inuti tiden finns. Jag vet inte om jag vill få till något med att ge lite tid i present. För jag vet inte vad jag menar med det? Jag kan inte vara nära dig. Men du är nära inuti så länge jag orkar upprätta det. Så länge som jag slåss för den platsen.
TIDEN SKAPAR VARIATION.
Det är vackert att vi har möjligheter att mötas igen. Om du vill och om jag vill. För tiden är en konstruktion av händelser. Utan tiden - upphöra alla möjligheter. Det är bara ett NEJ som är möjligt.
För vem står mig nära om inte tiden gör det?
Jag tror på dig.
Jag vet att du kan skriva. Så säger du. Jag minns inte hur länge sedan det var. Kanske du inte ens sa det, kanske du skickade ett sms med just de orden. Eller kanske det är jag som hittar på igen. Eller var det ett brev jag fick. En flaskpost.
För hur förvaltar man ord? Hur förvaltar man det som blir kvar i ett möte. En gång var det massor med ord, vibrerande, heta, lockande, förtjusande och farliga. Nu är leken slut och har övergått till tystnad. . . Orden blir gamla och dammiga. De samlar sår och spår och partiklar av tillhörighet, eller partiklar av frihet. Nu skriver jag till mig själv. Visst finns det ett du med. Men det kommer inte ett enda svar.
DU SOM BLÅSTE LIV I ALLA ORDEN. DU SOM BLÅSTE LIVET I MIG.
Kvar står jag. Innanför min tröja faller det snö. Jag fyller på badkaret och glömmer bort det, istället står vattnet och rinner och rinner över kanten. Det rinner över trösklar och över golv. På diskbänken ligger en fluga död, jag stirrar på den. Benen spretar rakt upp i luften och vingarna ligger indränkta i en liten pöl olja. Där har du fastnat och dött tänker jag. För visst tänker jag? Innan jag slänger bort den i soporna. Smöret har stått framme i en vecka och blivit grädde. Hallonen fryser i frosten utomhus så det blir en fin lunch med kalla hallon och varm grädde.
Det står ett lejon i mitt vardagsrum och ryter åt mig. Det står en följetong av händelser på kö. Alla vill äta upp mig.
Orden räddar mig igen, orden räddar mig alltid.
Lyssna lite på det här. Här ligger toner och skvalpar som vattnet på mitt golv - från ett badkar jag aldrig stänger av. Över trösklar och över golv.
Antony & The Johnsons – Flétta
Rymma.
Göra sig fri från tvingande förhållanden genom att avlägsna sig, vanligen ur fångenskap.
Vill du rymma lite med mig?
NEJ.
Tidningen.
Jag sitter med tovigt hår och morgonkaffe. Har lämnat barn. Har gått med hunden, släppt ut alla katterna. Köpt en tidning. En tidning som allt för oftast bara passerar utan att jag ens reagerar ett uns. Passerar mina ögon, passerar min mun. Jag som älskar ord - får inte ett enda ord som smakar något annat än vardagligt mellan mina läppar.
Men idag är det något med tidningen. Den nästan luktar... tjära kanske.
Här står om kulturarv och testamentet. Här står om de tidlösa tonerna. Jag läser det som någon eftertänkt om fotografiet och dess sanning. Jag läser om en utställning, om ansiktena under hinnan. Det som döljs eller framhävs. Spruckna, krackelerade bilder som landar i en poetisk ton av känslighet.
Det är som om du framkallar mig på plats. Jag är ett porträtt i förändring och rörelse, jag är underkastad tjärans långsamma skrift. I dina penseldrag finns jag.
Det står om människans så svåra psykiska ohälsa, den som leder till att en människa tar sitt liv. Mänskligheten har missat något vitalt. Vi har glömt att tala till varandra. Vi har glömt att ta hand om varandra. Det är allvarligt om människan inte vill leva längre.
Tidningen talar om träd, om allt som glimmar, kan det vara guld eller är det träden som bygger stege till himlen?
Det är nog bara doften av tjära som ramlat ur tidningen som smakar något annat än vardagligt. Det är fint nog. Då minns jag plötsligt. Det är ju du som doftar så.
jag ger mig
du
jag ger upp
jag kommer inte närmare dig
jag kommer ingenstans
jag går - vänder ryggen - du ser inte ens
men långsamt går jag
jag ger mig - faller rinner
och på din vägg hänger en skev spricka
jag
- 1 av 2
- ››