Ibland går du och jag alldeles nära. Jag kan se din rygg och min rygg på en plats. På samma plats.

Du kanske fotograferar. Jag kanske gör samma sak. 

Ibland när vi går nära varandra... nuddar din hand lite lätt min hand.

Ibland är du alldeles nära. Du drar ditt finger längs min nacke.

Kanske är det bara jag som hittat på dig. Kanske är det just så. 

En natt ligger vi bredvid varandra och talar. Vi talar om vemod och sorg. Om toner som vibrerar i människan och människan. Det finns något riktigt vackert med det som ligger nära vemodet. Det finns något vackert i sorgen också. SVÄRTAN. Sorgens färg är svart.. Men den kan ge liv. Svärtan ger liv.

Vi talar om det som är möjligt eller omöjligt med bilder. Bilder och ord, ord som ger bilderna möjligheter... Och tvärtom. Det behövs ett språk för att förstå. En av oss säger nej, en av oss säger ja. Ibland leker våra händer... Sorg och vemod leker några timmar.

Natten smyger om oss, morgonen kliver in.

Men du är där och jag är där. Eller den som hittat på oss... sitter och ser på... det är den av oss som hittat på oss... som är där... antar jag...

Antagligen är det jag.

Du vet. Du vet.

Det finns en stillsam känsla kvar av något som så vackert berört oss... du är fin... du är vacker... det är så skönt med närhet... men nu...

Vad vet man...

Det är skönt det där VEMODET. Det finns något tryggt i att alltid lämna... Att alltid vara fri...

Att aldrig stanna... Där i ligger det sorg... där är det svart.

Livet är både nu, framtid och senare. Det som varit... har jag ingen aning om.

Kanske att all tid som går och allt liv som går, är något som aldrig mer kommer tillbaka. Men vad kommer tillbaka tro.

Nu är natten här, vi talar om ord och bilder. Bilder och ord. Inte kan man väl somna då. Aldrig tänka på bilder precis innan man ska sova. 

En av oss säger nej. En av oss säger ja. 

Kanske är det min rygg du tycker om. Kanske är det just så.