Ungefär 2000 brev senare ber jag dig segla med mig.

Vi kan segla i en tunna. Vi kan segla i garn. Vi kan segla i badkar. Vi kan segla på hav.

Jag får dina ord omslingrade med mina. Du låter mig vara där, vara i ditt andetag, som om ditt andetag vore vid mina läppar. Nästan är så nära. Men det är inte nära. Du tycker om mina ord och jag tycker om dina ord. Allt där emellan är bilder. Eller allt runt oss är tystnad. Det vi inte säger.

Det människan och människan inte säger förpackas i små mjölkförpackningar. Det är allt som ska handlas i dag älskling, ett paket mjölk och lite plåster. Jag försöker prata. Jag försöker. 

Det blir kanske bilder av oss två. Det blir kanske så. Siluetter och skuggor som smeker ljus. Som skriker natt. Som försöker leva. Som vill. Som är skillnad. Som gör skillnad. 

Jag är för onormal för att leva normalt. Eller alla andra är för normala för det som är onormalt. Men jag försöker inte ändra på er. Jag försöker berusa tid. Jag gör mitt eget liv. Berusar liv. Mycket vill jag ha. Din hand, din arm, min hand, min arm kanske är sträckta mot varandra.

Det skulle inte finnas vägar om det inte fanns avstånd att minska.

För vägar åker jag. Inuti och utanpå.

Tolka inte mig. Förstå inte mig.

Upplev mig. Jävla ord som inte låter sig censureras.

Det är ett övergivet hus längst med vägen mot havet. Det är både sorgligt och vackert att stanna där ett slag. Övergiven betyder ju inte omöjlig. Men övergiven betyder ganska ensam. Huset är enormt och har en gång säkert fungerat som ett nav i den lilla byn. Dit gick människor för att handla lite och mötas mycket. Där möttes ung och gammal. Ord och bild.

Var ses människor nu för tiden? Kanske i ett alldeles för stort affärskomplex där det är helt omöjligt att mötas. Var möts människor idag? Hur möts människor idag?

Postens brevlåda är bortplockad, där sitter en liten lapp. "BREVLÅDAN HAR TAGITS BORT. Kunder hänvisas till brevlådan på Landsvägen 8."

Men jag stannar här en stund. Plötsligt kan havet få vänta... Jag vill göra det övergivna huset lite sällskap. Jag sätter mig ner på den lilla bron och väntar. Kanske kan jag höra havet från bron. Nej, det är nog för långt till havet. Men vad vet jag om var havet bor. 

...det måste vara mycket filtrerande ljus i min kamera för att jag ska stå ut med sorgen jag känner på platsen... men vad förstår väl jag om ljus egentligen... jag förstår det nog mest emotionellt... jag ser själv allt utan filter... sorg bygger borg... borg bygger ensamhet... kanske är det min egen sorg jag balanserar genom linsen... idag vill jag vara utan skuggor... vill jag vara utan mörker... vill jag vara ljus... i ljus... genom förstoringsglas... men... jag gråter... och gråter...... det är något med sorg... det som går sönder i människan lägger sig som fragment på platser... sönder i människan lägger sig som fragment på platser... människan lägger sig som fragment på platser... det som går sönder i människan lägger sig som... det går kanske att välja bort den där sorgen som lägger sig som tårar... men jag kan inte... det fullständigt bara kräver min uppmärksamhet... mina ord... nu rinner mina dessa tårar genom fingrar igen... jävla tårar... det kanske är de som är mitt hav? Men vad vet jag om hav egentligen.

Jag ser en gardin fladdra i ett fönster. Jag kan höra barnen skratta. Jag kan se gamla Volvo bilar parkerade längs med vägen på vänster sida utmed affären. Någon har ritat de där fyrkanterna på asfalten så att barnen kan hoppa hage. Brödbilen kommer med leverans. Genast luktar det kubb, limpa och frallor. Det luktar hopp om hela stället.

....men det är en tragedi som spelas upp framför mina ögon... Om detta orkar jag inte ens skriva idag... Där lägger jag din förmåga att fylla i mina ord.  

DET BLIR BARA EN VÄLDIGT LÅNG TYSTNAD I MIG. 

 Det är måhända inte omöjligt att ta sig ur det som är det övergivna i en. Det finns inget omöjligt om man bara bejakar livet i en. Att ta sig ur och genom en sorg finns det lika många svar som frågor om hur det ska gå till, som det finns sandkorn, som det finns människor, som det finns tårar, som det finns ord. Men bygg inte en borg. Bygg hav. Bygg liv. Bygg hus. Jag ska bygga ett svart hus vid havet... Där ska jag sitta ner en stund.

Det är orden kanske som gör ett hav. 

MARIA ÄR ETT HAV. Fick jag höra igår. Det är omtumlande och vackert.

Trasiga övergivna hus och tomma gapande fönster är bara symboler av hur människorna mår. Vi lämnar trasighet efter oss överallt där vi går... det som går sönder i människan lägger sig som fragment på platser... sönder i människan lägger sig som fragment... sönder i människan lägger sig som... lägger sig som fragment... 

NU MÅSTE JAG IN I LJUSET. Jag fortsätter min resa mot havet. För det är i hav jag bor. Det är i hav jag ror. Ror en eka fylld med ord. Ror en eka, ror och ror. 

Och vad vet man egentligen om människorna man möter. I det ligger en stor respekt. Men jag vill gärna veta - av respekt. Ord och samtal ger och skapar öppenhet ibland. När vi inte är fullt upptagna med att låtsas. Men det ämnet lämnar jag till en annan dag. PRETEND.

FRID på er.

M som i egensinnig. M som i jag kan inte sluta att se. M som i myt.

TILL MARIA.

Hoppas det går fint att jag skickar breven via post i morgon och via nätet så här.

Åtta brev. Åtta tomma kuvert. Åtta tomma ark. Nu sätter jag igång. 

Brev 1.

Jag ger huvudbry när jag går omkring helt naken i min lägenhet. Jag ger tydligen konstiga siluetter ut genom fönstren. Men titta inte då! PUNKT. Det här brevet ska mer sättas upp som en liten affisch - utanför porten kanske. Betonggatan 8. En adress som inte finns.

Brev 2.

Jag ger huvudbry till alla... Det jag gör är ju att jag skriver brev till mig själv. Fint nog. Det här postar jag i morgon.

Brev 3.

Det får väl komma att handla om något annat då. Mina ord alltså, måste byta riktning, byta innehåll. Vad? M-ord, ord på f, hav, hud, ord på H kanske?

Men tänk om det inte går. Jag måste nog skriva klart... Det kan jag inte styra över heller. Men jag postar ett halvklart brev i övermorgon kanske... 

Brev 4.

Strindberg sover, hans nattskjorta är slängd över stolen. Hatten bär jag. Jag undrar vad Strindberg önskat sig i vaket tillstånd? Tid och rum kanske. Du får allt berätta för mig vad du önskar. Skicka mig ett jävla brev är du snäll.

Brev 5.

Jag klistrar och jag klistrar. Jag vill ju ge dig ord. Jag vill ju ge dig luft - inte ta den ifrån dig. Mina ord flyger snart, de stannar sällan särskilt länge. Huvudbry, tankemöda, grubbel, problem, bekymmer eller bryderi. De får allt flyga nu. Flyga tillbaka till mina fingrar. Jag skickar dig ett tomt brev i morgon så stoppar du i allt ditt huvudbry i det och skickar det till tillbaka till mig - avsändaren. Betonggatan 8. här bor jag, på en adress som inte finns.

Brev 6.

Jag måste stanna av i ordens vals. Jag dansar faktiskt helt ensam.

Jag vet. Maria, din upplevelse är din och bara din. Det är fint tycker jag att du njuter. Skynda dig att postas nu. Mitt i natten.

Brev 7.

Så ett brev till dig med inspiration. Jag vill ge dig inspiration. Jag kan stoppa detta brev med brev nr 5, eller blir det konstigt?

Brev 8.

Jag kanske saknar dina ord bara... Postar i morgon. Eller nu. Raka linjer, inte en böj. Inte i närheten av cirklar...

8 hav och 8 världar. Plåster mot skavsår och en liter mjölk... Jag är både tydlig och tvetydig. Jag är sten och hö som plast och trä i ett.

Ja, båtarna sover en liten stund till. De sover med havet vid sin sida. Och sida vid sida har de sovit hela vintern. Nära men så långt ifrån. De hör ihop lite fint. De hör ihop helt självklart. 

Men varför hör hav och båt ihop? 

Du står mig nära. Men varför är du mig nära. Vad är det som gör att människan och människan plötsligt är en del av varandra? 

Vad är det som gör att det fastnar fragment av människan och människan långt innan de visste ens att de skulle ses. Vad är det som gör att fragmenten plockas fram och skapar något självklart. Vad är det som gör det omöjliga - möjligt? För visst är det så, att det är tillfälligheter, trådar och cirklar som gör något vackert mönster av oss. Fragment av en massa liv, dofter, energier och partiklar från evighet och nutid. Från arv och oskrivna blad på samma gång. Jag kan bara bejaka - bejaka möten och liv. Bejaka det som händer i mig. För det är sanning.  För det är logik. Tiden är inte logisk. Livet är inte logiskt. Jag är inte logisk. Men att bejaka det som händer i människan - det är logiskt. Eller? NEJ, jag är bara het och kall samtidigt. Jag är bara mitt i något - som jag inte vet vad det är. Jag är helt omsluten utan att jag är hållen. Ingen som håller hårt. Bara människan som ger mig något som jag inte vet vad det är...

Slutsatser kan jag väl dra ganska snabbt och enkelt inför dig. Filosofi och matematik. Visst kan jag se samband, visst kan jag uppleva mönster. Aristoteles möter Wittgenstein. De blir förälskade. Jag tror att vi är någonstans där. I en logisk abstraktion. 

Får jag säga till en människa jag träffat en gång, att den står mig nära? Vad säger konventionen? Eller convenire på latin. För jag är visst sittande bland latin. Vad säger sociala arv och andra tysta bestämmelser, överenskommelser, fördomar och lagar? När får jag säga till människan att människan står mig nära? DET SPELAR INGEN ROLL!

Men vad är det som gör att människan och människan kommer nära? Likheter, olikheter, sammansättningar, dofter eller språk?

De där tillfälligheterna som ger något oändligt.

Tillfälligheter som rubbar alla cirklar.

Jag tror möjligen att svaret - varför människan och människan möts - kan finnas i någon filosofisk fin term av alla ord i mina tändsticksaskar som jag inte öppnat på länge... Och jag har förstått nu... jag har något som är något som jag inte vet vad det heter... det är skönt nog.

Och jag ler åt människan som kan ge mig ett hav av ord. Jag ler av att människan kan ge mig hoppet om att få ro en båt, ro och ro. Jag ler åt att människan är nära-nära-nära mig. Jag ler åt att det är just du. En människa som ger mig ord. Orden är min passion. EN av dem.  

Båtarna sover i hamnen och havet har just vaknat. Där i ligger hela oändligheten.