Bloggarkiv april 2011
torsdag den 28 april
Är det fortfarande vinter. Det är alldeles ljust ute, men det är natt. Jag är helt säker, för jag sover. Solen skiner på andra sidan jorden, i mitt hjärta är det på andra sidan jorden.
Du såg min nacke i det svaga morgonljuset med mörka hårslingor över. Hårslingor som böjer sig i halva åttor. Naturligtvis tänker du på den, dina läppar minns den.
Läppjar och törstar i snö, het så het, badar i älv, badar i sjö, badar i snö. För visst ligger snön kvar i min kropp. Där pågår ständigt snöfall, evigt regn, sol, storm och sällan ett lugnt väder. Hur kom det sig att jag var så lugn just då?
- Har jag mycket tårar? Jag har mycket av allt.
Du såg min nacke i det svaga morgonljuset med mörka hårslingor över. Hårslingor som böjer sig i halva åttor. Naturligtvis tänker du på den, dina läppar minns den.
Är det fortfarande vinter. Det är så ljust i mig. Det är som om andetagen fyller ljus i mig. Det regnar under mina nyckelben. Det finns platser på kroppen som inte har fått några ord. Jag vill namnge. Fylla vackra ord mot din kropp.
Du såg min nacke i det svaga morgonljuset med mörka hårslingor över. Hårslingor som böjer sig i halva åttor. Naturligtvis tänker du på den, dina läppar minns den.
Det kan bli gröpper och saltkar som vilar på en plats. Kanske borde man tänka på kroppen som en himlakropp. Men jag går mitt i natten i solsken, mitt i solsken i regn, mitt på dagen och stirrar på stjärnorna i mörkret. Det är snö kvar i min kropp, regn under mina nyckelben. Och massor av ordlösa platser som måste få namn.
Du såg min nacke i det svaga morgonljuset med mörka hårslingor över. Hårslingor som böjer sig i halva åttor. Naturligtvis tänker du på den, dina läppar minns den.
Maria går i hatt. När hon går i hatt är orden påtagligt nära. Då kan orden trilla lätt, trilla fort. Spelas som ett pianostycke.
Maria i hatt redan 1995. 24 år då. Som igår idag.
under tiden
Jag måste kanske börja såhär.
FÖR ATT FÖRSTÅ NÅGONTING MÅSTE jag BÖRJA MED ATT INTE FÖRSTÅ NÅGONTING.
Nu ska jag säga dig vad tid är. Rättelse.
Nu ska jag försöka förstå tid. Rättelse.
Jag ska skriva en text. Försöka lite ödmjukt att föröka mina ord om tid, det ska handla om vad tid gör, kanske. Kanske om vad tid bör. Kanske vad tid bär. För tid är viktigt. Antagligen det viktigaste vi har. Först går det 80000 år. Sedan föds jag och du. Så går det kanske 80 år, så dör du och så dör jag. Där emellan är tiden, innan är tiden, efter är tiden. Och allt är under tiden...
FÖR TID ÄR VIKTIGT. Kanske det viktigaste vi har.
Jag vill dela in jorden i cirklar. Varför vill jag det?
Det är antagligen redan gjort. Det är gjort - så som ekvatorn, stenbockens vändkrets och kräftans vändkrets. Men det är inte riktigt de cirklarna jag vill fastna i. Men vi kan utgå från dessa cirklar. Parallellcirklar som repellerar och attraherar. Över hav går cirklar, över människor, över land och över min kropp. Tiden är ebb och flod, tiden är en slags cirkel, som försluter oss, håller om oss, lurar oss. Tiden är inte klockan som tickar, tickar och tickar. Men jag menar, vill påstå att runt jorden går det miljarder och miljarder cirklar av tid. Det är möten som gör tid. Till och med ganska tråkiga vägförenings-möten gör tid. Det människan lägger i tiden, under tiden, gör tid. Vad sedan tiden bör, är även den vår sak. Och vad tiden bär, även det är vår sak. Tiden i sig gör väldigt lite. Den bara går och går i 80000 år. Och sedan 80000 år till. Så tiden i sig är bara tiden. Fast klockan tickar och tickar och fast allt bara sorlar i mig. Sorlar runt oss, runt dig. Tick tack tick tack tick tack.
Vad som bör, bär och görs med tiden - är helt upp till dig och mig. Det betyder att du och jag är tid. Tid som flyr medan jag talar, flyr medan jag tänker, stannar kanske medan vi älskar.
Just mellan läppar och hud bor kanske någon tidsfrizon. Om tiden nu ville att vi skulle vara fri.
För om tiden vore klockan, vore jag en bomb med varv på varv av stubin lindad runt mig. Jorden är i cirklar, där sker möten, överkorsningar, tvärkast, där sker mirakel. Tiden är miraklet. Ett av dem. Tick tack tick tack tick tack.
Ditt andetag har snuddat vid min nacke.
Du tyckte kanske att det var vackert att vara där med din kyss. Där i ligger lite tid och stimulerar, initierar och tatuerar blod och ådror.
Du som läser mig, låter mig så fint filtrera mot dig, mot din tid. Du delar med dig av 3 minuter till mig, kanske. För så lång tid tar det möjligen att läsa denna text. Om inte du läste och lät orden rinna genom dig - fanns inte jag. Om ingen läser det jag skriver, så fanns inte liv nog till mina ord. Tiden flyter som strömmen i vårälven, den rinner och brinner och passerar medan du vibrera i mina ord. Vad ger mig rätten att göra så. Att låta dig vara min klocka. Att låta dig vara siffror och visare. Vad ger mig rätten?
Om alla andra är blinda, vad ska jag då med ögon till?
Varför ger du dig rätten att ägna dig till ett letande mellan bokstäver, pauseringar och punkter.
LÄS MIG. Jag ber dig inte, önskar inte, men hoppas, för jag känner att det är så fint med orden som lägger sig på din kropp.
En människa bor tillfälligt i ett hus under elva år. En annan människa bor för evigt på en plats, men flyttar var tredje månad.
Jag måste söka tillstånd för att lägga till i din hamn, var söker jag den?
Jag måste söka tillstånd till att vara såhär levande, var hittar jag den blanketten?
Om man letar efter livet och letar och letar, hittar man mer liv då?
....om jag hittar överallt...du vet...hittar rent geografiskt....om jag på riktigt hittar överallt...betyder det då att jag redan varit där....eller betyder det att jag bara har kartor och kompass på kroppen...kanske betyder det att jag är geografi....länder och sand...länder och städer...tågsträckor och myllrande vägar och dammiga vägkrogar....kanske betyder det att jag inte borde resa alls.... kanske betyder det att jag bara borde gå inåt... gå inuti mig själv och söka efter det jag så frustrerat söker över hela världen....
SÖK. Människa vad är det du söker. MARIA vad är det du söker?
Kanske tiden stannar i natten när elden sprätter och leker med gran och tall. Kanske tiden stannar i rödvin och oliver. Sjön smeker mig djupt och bland grund.
Jag måste kanske börja såhär.
FÖR ATT FÖRSTÅ NÅGONTING MÅSTE jag BÖRJA MED ATT INTE FÖRSTÅ NÅGONTING.
Nu ska jag säga dig vad tid är. Rättelse. Nu ska jag försöka förstå tid. Rättelse.
Först går det 80000 år. Sedan föds jag och du. Så går det kanske 80 år, så dör du och så dör jag. Där emellan är tiden. FÖR TID ÄR VIKTIGT. Kanske det viktigaste vi har. Tid som flyr medan jag talar, stannar medan vi älskar. Ditt andetag har snuddat vid min nacke. Du tyckte kanske det var vackert att vara där precis vid min nacke med din kyss. Där i ligger lite tid och stimulerar, initierar och tatuerar blod och ådror. Du lägger visare och siffror i rum på huden.
Om man letar efter livet och letar och letar, hittar man mer liv då.
På torsdag befinner sig ett jag kanske i tiden. Tiden är kanske något mönster vi delat in för att kunna mötas, mäta och uppstå i. Annars kunde inget av oss vara. MEN jag vet inget om tiden. JAG KÄNNER SÅ. Kanske har halva mitt liv gått. Kanske har jag bara dagar kvar.
INGET AV OSS VARA.
Du är märkvärdig vacker du tid. Minns det. Mer blir det inte i denna blogg, denna natt. MEN FINT NOG. Jag måste återkomma till ämnet om tid många gånger till. Vi kan kalla denna text för text 8. Så räknar vi gemensamt ner.
MEN jag vet inget om tiden. JAG KÄNNER SÅ. Kanske har halva mitt liv gått. Kanske har jag bara dagar kvar, vad vet jag om tiden.
...jag måste kanske börja såhär... för det är nog så jag känner inför tiden... tiden hänger ihop med möten... mellan människan och människan... med cirklar av människan och människan... det består av en människa som behöver mycket tid på morgonen för att bli klar, men blir klar snabbt... det består av en människa som alltid kommer försent men som alltid tycker sig ha gott om tid... det består av en människa som alltid låter andra väntar, men själv inte besitter väntan... tiden består av en människa som stressar och stressar men hinner absolut inget... den består av människor som glömmer bort att tiden är det viktigaste vi har... den består av mellanrum... består av allt som pågår under tiden.. under ett helt liv... det här är bara något som pågår under tiden...
FÖR ATT FÖRSTÅ NÅGONTING MÅSTE jag BÖRJA MED ATT INTE FÖRSTÅ NÅGONTING.
Skepp Ohoj, Oboy, obstinat ojojojoj!
Nu har jag svärdet på ryggen. Kanonerna är laddade. Nu ska här ut och seglas. LÄTTA ANKARE!!!
Jag kommer tillbaka hela tiden till samma tema.
Jag hör alla fåglar igen och igen. Det sjunger så vacker, de sjunger för mig och dig. Sjunger för våren, sjunger för år som går och går. De toksjunger i mig, lägger ägg i mitt hår, drillar och pickar och hungrar i alla mina vrån. Fiskmåsar och nötväckor och morkullan. De lyfter mig och flyger mig högt, högre och högst.
Skepp Ohoj, Oboy, obstinat ojojojoj!
Havet är vilt och stormigt, friskt och skönt. Jag står rak i ryggen och putsar på kanonerna och min gamla PISTOL. Du kallar mig för MyLady. Du är högst upp i masten för att byta flagg. Matroser och matroser springer omkring. Kocken lagar god mat. För alla de kräsna. Mest för dig och mig. Jag ängnar mig åt att vara den jag är. Det är så skönt att vara där jag är och den jag är - KAPTENSKAN.
Jag ser hur björkarna slår ut. Gröna små knoppar som brister och skriker och viskar. Ta vara på ditt liv, var vid liv, du är liv. Gröna små kroppar som spirar även de lite vilda på björkarnas armar. Jag kan höra gräset växa! Jag kan se solens osynliga strålar glittra på min nakna kropp. De bor någon lycka i mig just nu. Jag vill bara bejaka den. Bejaka och bejaka. Granhäcken som omsluter mig i Stormnäsvagga är högre och starkare än någonsin. Nu är jag fint omsluten bakom min borg. Jag lyfter ut spindlar, två stycken. Kom inte in igen, ber jag dem lite snällt... Löven under krattan tycker att jag kittlar. Jag kittlar bara jag går längs vägen just nu. Kittlar människor jag möter, kittlar vägen och måsarna. Det är något med mig. Jag ler. Kanske det är så enkelt.
HAVET tvekar aldrig, i hav växer inte tvivel, havet är inte rädd av sig - möjligen att det kan vara försiktigt, vilja smaka och smeka ibland på ett vis som är mjukt och med tillit. Havet kan du aldrig fånga - går inte att låsa in - går inte att sluta älska heller - liv släcks och väcks ständigt över dessa vatten. ALLA hav som bor på jorden. Kanske är det JORDEN som bor i HAVET!!!! Antagligen! Jag tycker jag kan bestämma att det är så!!! Just så! JORDEN BOR I HAVET.
Skepp Ohoj, Oboy, obstinat ojojojoj!
Det är handtag och famntag och ord och ord och ord. Kanske har du hittat på mig. Kanske är det just så. Just du skulle nog faktiskt klara av att hitta på just mig. Tryckknappar - en si sådär 8 miljoner stycken. Eller 8x8 miljoner stycken. I mig tusen rum och tusen hav, en natt av mina nätter är tusen nätter. I alla mina rum bor du. Du kanske drömmer är vaken och naken. Lägger din hand mot min hud.
Fåglarna skriker och skriker, sjunger och fäktas med toner och ljud. Jag älskar att leva. Det är det bästa jag gjort!!!!!!
Nu har du klättrat ner från masten. Himlen är röd och havet ganska lugnt.
- NU ska vi fäktas GREVE!
- ABSOLUT MyLady.
Han tror sig oövervinnerlig.
VI FÄKTAS OCH FÄKTAS. FÄKTAS OCH SVETTAS. FÄKTAS.
- Djefla Maria. säger han när jag vänder honom ryggen och just vunnit vår kamp. Utmana inte mitt mod. Jag sticker in svärdet lite för långt in mot hans hjärta. Drar ut det långsamt.
Du kanske drömmer är vaken i sömn och naken. Du lägger din hand mot min hud och du känner ditt hjärtas slag rakt genom min kropp.
När jag vaknar upp någon gång i livet då sitter du gränsle över min kropp och läser högt ur Strindbergs Okulta Dagbok för mig. Jag kan inte värja mig. Inte för dig. Inte för dina ord. Inte för det som händer i mig.
- DU betyder alltid DU.
- Du betyder alltid jag.
- Du betyder aldrig jag.
Kanske är jag bara en dörr. EN dörr som du måste gå igenom.
Det är bara att öppna dörren och se efter. Kanske är jag just så här! Eller så där! En 8 stycken ungefär. Hon som är som regn. Kaptenskan. Davidsdotter. Maria. Hon som odlar morötter. Och så de 3 hemliga.
Eller så är det så att Maria Norén ska ställas ut som ett regn på innergården på Galleri VU i Paris.
Han kanske säger. Om jag hittat på dig, är det de bästa konstverket jag gjort. Kanske är det dina fina underbara ord. Men vad vet jag om orden? Och vad vet jag om vad du sagt? Jag har full upp med att försöka minnas en röst. En röst som ligger i en av alla mina fina tändsticksaskar med en arm, en siluett och några riktigt vackra fotografier.
VI FÄKTAS OCH FÄKTAS. FÄKTAS OCH SVETTAS. FÄKTAS.
Skepp Ohoj, Oboy, obstinat ojojojoj!
VI FÄKTAS OCH FÄKTAS. FÄKTAS OCH SVETTAS. FÄKTAS.
Nu vinner du. Du vet vad du ska göra. Jag har just svimmat.
KAPTENSKAN KAN SVIMMA!!!! Har viss med andetag att göra, om jag minns rätt? Men jag vet inte om jag minns något rätt om någonting.
KANSKE ÄR DET SÅ ATT JAG HITTAT PÅ DIG. DU ÄR påhittat. PUNKT. UTROPSTECKEN.
ÅTTA PUNKTER.
JAG MÅSTE HEJDA MIG eller jag tänker inte hejda mig, ALDRIG!
JAG MÅSTE HEJDA MIG MÅSTE HEJDA MIG - HEJDA MIG INTE - NEJ - JO - INTE HEJDA MIG - JAG MÅSTE INTE HEJDA MIG - JAG MÅSTE HEJDA MIG.
Det är morgon och himlen är rosa och orange och lila och grön och några morötter hänger framför mina läppar. Jag smakar dig. Du smakar mig. Läppar och käppar och hopplöst mycket lappar. ÅTTA mjölkpaket står lite frågande på bordet. Tystnad och tystnad och tystnad. Det där som borde sägas. Det som aldrig sägs. Det som bor i mjölk dricks som vin. Det som bor i små förpackningar fyllda med mjölk dricks som vore det du eller jag. Och ett plåster på min tumme. Ett plåster med eldflammor på. Jag kanske andas lite bättre idag, eller lite sämre. Jag är lite sjuk, men jag har inte tid att vara sjuk.
Ord och laviner, storm och passion, liv och död. Vissa saker går inte att hejda. Jag är svår att hejda. Men jag borde kanske hejda mig. Men tvivel hör inte ihop med mig. Tvivel passar inte mig. Jag HEJDAR MIG INTE. Aldrig. Precis som rastlöshet inte går ihop med dig. Det går aldrig ihop med dig. Passar inte dig.
I stället byter jag om, byter kläder till ett I LOVE PARIS linne. Jag tror att just det linnet passar på min väg till BLÅKULLA. Jag har skickat efter Strindberg via post. Han kommer att landa i min låda idag. Vi har saknat varandra - visst. Han ska med mig på resa igen - visst. Det känns skönt med lite resesällskap. Skönt att ha någon att prata med. Någon som tycker om - älskar ord - just som jag.
DET ÄR INTE SEGERN JAG VILL HA, DET ÄR STRIDEN. Vad jag nu menar med det, det bara hoppade ur mina fingrar.
Passion går inte att hindra. Passion går inte att stoppa. Passion är liv. Passion är ord. Passion är du. Passion är läppar. Passion är tystnaden mellan orden och orden. Mellan människa och människan kan det ligga en liten bro. Kanske ord som krokar ihop. Kanske cirklar som snuddar vid varandra.
Jag lever och jag ignorerar INTE så gott det går.
HÄLFTEN AV OSS ÄR DÖDA. HÄLFTEN AV OSS IGNORERAR SÅ GOTT DET GÅR.
Jag hjärta Paris. Jag hjärta Passion. Jag hjärta massor.
Måste fixa båten. Måste fixa båtarna. Måste flytta. Måste packa. Måste göra nytt pass. Måste leda morbror Kalle till Forsagården. Måste spela teater hela helgen. Måster repa teater. Måste skriva ord. Måste arbeta, arbeta, arbeta. Måste till havet. Måste till pappas grav. Måste gå kurs idag i Hudiksvall kl 14 - hur man övar att tala om man tappat talförmågan. Måste så gärna allt. Måste till Höljebro. Måste till Norsjö. Måste till orden. Måste inte hejda mig. Måste till läppar. Måste skriva lappar. Måste ha några möten. Måste inte stryka möten. Måste dansa. Måste packa igen. Måste köra saker. Måste leva. Måste passionerat leva. Måste cykla. Måste måla. Måste få ur mina fotografier ur kameran. Måste åka och hämta datorn. Måste leva. Måste skriva klart alla manus. Måste boka reptider. Måste skriva Misslyckad Cirkus klart. Måste sova. Måste äta frukost någon gång, fast inget smakar. Måste måla äpplen. Måste måla flaskor. Måste designa mina franska örhängen, de ska snart skickas. Måste måla flaskor igen. Måste gjuta betong. Måste plantera frön. Måste vara i passion. Måste höra mitt hjärta slå hårt. DUNK DUNKDUNK DUNK. Måste skriva.
Måste byta om, byter kläder till ett I LOVE - hjärta - PARIS linne. Jag tror att just det linnet passar på min väg till BLÅKULLA. Jag har skickat efter Strindberg via post. Han kommer att landa i min låda idag. Vi har saknat varandra - visst. Han ska med mig på resa igen - visst. Det känns skönt med lite resesällskap. Skönt att ha någon att prata med. Någon som tycker om - älskar ord - just som jag. Jag är lite trött på att samtala med mig själv ju. Nu sätter jag på mig hans hatt och mitt linne och drar. Bara posten kommer så tar jag Strindberg i handen och letar efter läppar och skriver lappar och flyger med käppar. . .
Det är så fint att leva. Det går aldrig att hejda. Det är FINT ATT LEVA.
jag letar efter en bok
jag letar efter just den boken. BREV TILL EN UNG POET. Av Rainer Maria Rilke.
Det är i mitt bibliotek jag oftast går vilse. Travar med böcker och rader med konstböcker och högar med poesi och romaner på romaner och pocket på pocket och fotokonst och reseböcker och äventyr och sagor och myter och religon och fängelsepoesi och memoarer.
Jag kan gå in i mitt bibliotek och aldrig komma ut ibland. Ibland vet jag att jag inte borde gå in just därför. . . Mina böcker, det är något med alla dessa böcker. VISA MIG DINA BÖCKER OCH JAG SKA SÄGA DIG VEM DU ÄR. Vem som nu sagt så. Kanske ingen. Kanske du. Kanske jag. Nu står jag här i mitt eget hjärta, mitt bibliotek. Jag har stängt dörren och dofterna kommer genast till mig. En bok som doftar damm, en bok som doftar liv, någon som doftar sommarstuga. Men var är just det boken? Just den jag vill hålla i igen. Just nu.
jag letar efter just den boken. BREV TILL EN UNG POET. Av Rainer Maria Rilke.
Jag tror att jag borde skapa någon struktur hos mina böcker, strukturera och organisera. Men NEJ, det går inte, vill inte. På sin höjd skulle jag kunna sträcka mig till att dela in de i några färger kanske. Mina böcker alltså.
JAG SKA SÄGA DIG något fint.
Nu har jag fastnat i böcker jag ärvt efter min far. Min far är död. Det är tonvis av konstböcker. Efter hans husköp vid havet där den gamle konstnären VIKTOR bodde. Den gamle konstnären som är död. DE FLESTA ÄR DÖDA. Arbetade visst på biblioteket också. För av hans böcker som numera bor hos mig- berättar det - om en stor passion till ord. Men tillbaka kommer jag till PAPPA och hans fiskeböcker, så trädgård, hav, blommor, mer fiskeböcker, nät, frimärksböcker och en av mina favoriter - Boken om Skellefteå och Norsjö. Farmors gamla hus, sameblod och kyrkan i Norsjö. Ett i stoppat gammalt fotografi ramlar ut. Det är på min farmor och farfars gravsten från skogskyrkogården. Ett fotografi jag fotograferade när jag senast var där. Tyckte just det fotot skulle bo i boken. Cirkeln kanske sluts då - tänker jag. Jag var där senast efter en promenad längs Kungsleden. Minns inte vilket år det var. Men jag promenerade Kungsleden med skavsår och med fötterna i ett par gröna stövlar och fiskespöt på axeln. Kanske borde det heta vandrade längst med kungsleden. Men jag var på promenad. Trots att jag var trött och lite ledsen, så kändes den 14 mil långa vandringen som en promenad. Men inte nu MARIA. Böcker, böcker och böcker. Norsjö. Alldeles för länge sedan jag var där. Jag måste dit igen. Och fotografera igen. Du ser, nu är jag vilse igen. Eller på helt rätt väg. . .
Nu andas böckerna i mig. Men var är boken jag vill ha? Kanske därför jag måste ha den här ordningen bland alla rader, travar, högar. För att jag ska få vara i mina böcker lite för länge. Att jag ska tappa bort mig i ordens alla labyrinter och mina egna labyrinter och livets labyrinter. Jag måste hitta just den boken. . . NU.
Det är något med böcker verkligen. Orden som knyter samman så mycket i livet. När man köpt den, fått den, ärvt den, hittat den eller - ORDEN är liksom livet. I det här biblioteket bor kanske minnen av ett jag.
MINNET AV DET SOM ÄR JAG. . .
. . . BOR I MINA BÖCKER BOR I MINA ORD. ORD JAG VÄLJER ATT OMTUMLAS I. TVÄTTAS I. TORKTUMLAS MED. . .
JAG kan SÄGA DIG något fint.
.... jag letar efter en bok men kommer ut med 8 stycken andra. Gott nog idag eftersom det är onsdag. Och jag är född på en onsdag. Jag är ett onsdagsbarn som älskar böcker och ord och att andas i gamla kyrkor. Nu är det dags att åka bil på långfärd till en av min 0-punkter. NORSJÖ KYRKA är en del av alla böcker . Även fisk-skolplanschen jag köpte vid den lilla stugan i Övertorneå. Eller vad byn nu hette. Något på Ö eller Å. Finns nog något om detta i mina dagböcker. Jag har skrivit dagbok sedan jag var 8 år.
jag letar efter just den boken. BREV TILL EN UNG POET. Av Rainer Maria Rilke. JAG HITTAR DEN INTE. DET BÅDE STÖR MIG OCH ROAR.
JAG vill SÄGA DIG något fint.
NU MÅSTE JAG ÅTERGÅ TILL ATT GÖRA DET SOM BETYDER ALLT - ATT SKRIVA.
skriv Maria. skriv. skriv. skriv. låt orden flyga och flyga för att aldrig landa igen. skriv. skriv. skriv.
GÅ I FRID BRODER OCH SYSTER. inte i krig.
JAG kommer SÄGA DIG något fint en dag - om ord och om ord och om dig och om ord och om ord och dina ord slingrade med mina ord. I hjärtat bor ord och ord.
Dagens finaste ord.
Kanske veckans.
Kanske månadens. DU är ordet.
Skriv Maria. Skriv!
Jag är en liten bohem. Jag är lite fransk. Lite svensk. Lite cirkel. Lite rak. Lite ord. Jag är en 8. Jag är åtta stycken si sådär.
Jag skriver alltså finns jag - men nu somnar jag en stund. Jag är så trött.
ur mina läppar faller du
För dina ord ligger som balsam mot mina läppar.
För dina ord ligger som balsam.
Kanske andetagen lindar in mig lite nära. Lite för nära. För jag är lindad i en tröja av dina dofter. Lindad i rue des Martyrs gator och omsorg. Paris vibrerar i mig fortfarande men det är inte om detta orden skall handla. Inte i dag. Inte i morgon. Men kanske ganska snart. Nu måste möten, dofter, askar - sjunka in i mig. Jag hittar numera bra i Paris. Åker tillbaka igen om en månad. Rue des Martyrs vill ha mer av mig. Hela Paris vill ha mig där. Alla vill ha mig där, gåendes, sittandes, fantiserandes. Arbetandes. Arbeta, arbeta, arbeta.
För jag är lindad i en tröja av dina dofter.
Det är något med hela staden... det är något med alla människor... hur de lever, hur de går, äter, ser, rör sig, hur de talar... Allting passar mig ganska perfekt... det är något med det... att det känns SÅ... känns nästan lite otäckt... känns nästan brutalt spännande... jag som letat och letat... aldrig riktigt känt så för någon plats i hela världen... aldrig känt så om något... Men NOG om Paris just nu. Det krävs en hel bok om mitt möte med Paris. Staden som får mig att falla genom alla mina murar av betong. Paris håller inte fast mig. Paris låter mig vara fri. I Paris är jag den jag är.
Kanske andetagen lindar in mig lite nära. Lite för nära. Lindad i hinnor, lindad i ord, inlindad i bilder och fotografier. I Paris finns det inspiration för ett helt liv. Du måste bara se det. Och det kan - må - vara det svåraste. Du måste bara se det. För jag är lindad i en tröja av dina dofter.
I begynnelsen fanns ordet. I ordet blir allt till. Du och jag möts i ORDEN och mellan raderna älskar vi. Mellan stavelser leker vi. Mitt i beröring. För ord suger verkligen tag i en. Här dansar vi... Det går som det går... när saker går... Orden sätter spår kan göra sår. Fylla hål... I orden darrar andetagen lite längre... det går att missbruka orden... Jag vill inte missbruka. Men jag vill mycket, har svårt med ord som NOG och nu RÄCKER DET...
jag vill inte bli missbrukad heller
Kanske andetagen, dina andetag, lindar in mig lite nära. Du läser mina ord. Nu smakar de på dina läppar.
Ord trycker på knappar. Ord ger liv. ORD ÄR LIV. Nu smakar de på dina läppar igen och igen. Paris Paris Paris där gick jag i cirklar runt mig själv och gjorde ett möte med staden. Och ett möte med mig själv. Ett möte med dig. För nu sitter du här igen. Framför min blogg och läser om måsar som talar. Om hav som är blekt. Gator som badar i ljus och siluetter. Bleka mjuka färger som viskar. Du läser om det fast jag inte ens skrivit om just det. MÄRKLIGT. Du känner till och med dofter... hur solen lekte på mig på morgonen... som diamanter... hur passet gått ut och hur jag märker det fem minuter innan Arlanda... hur jag lyckades kl 03.28 på natten ordna ett nytt... du läser om fotokonst där jag sover... om mina nya bohéme kvarter... om konsten jag ser... gravstenar... och VU... PARIS luktar som efter regn, fast ljummet, frihet fast någon borg, doftar färg och fotografier, doftar längtan och inget hav... du läser om hur Paris åker genom mina lungor... du läser om limégröna stolar och bord... du läser om en början till ett samtal om misstag... vad tror jag om misstag... du läser om min kropp som dunkar och fötter som värker... Du läser om hur jag känner kärlek till staden och människorna. Du är med mig. Du sitter mitt emot mig och ser på orden hur de trillar, trillar mot allt i mig och allt i mig fortsätter att falla och trilla och ramla och falla och trilla. Du lägger ord runt min kropp. Där simmar jag. Men vad vet jag om orden egentligen.
MARIA satan dina ord påverkar mig fysiskt på något JÄKLA vis. Kanske är det jag som behöver dina ord! Dina JÄVLA underbara ord. Jag pratar kanske bara med mig själv mest eller bäst... Kanske har jag gjort det hela tiden. För vad vet jag om dig egentligen eller om mig. Men du svär ganska mycket - för att vara en som inte svär. Jag svär mycket och börjar plötsligt svära mindre. Men vem är vem nu då? Jag är jag där jag sitter i Paris.
Du funderar på hur jag ser ut när jag går längs med gatorna där i Paris. Du vet ju inte ens hur jag ser ut när jag går i Hudiksvall eller i Stockholm. I smyg skriver du dina ord på mina lappar, för du vill se dem blanda sig med mina. En liter mjölk där. Ett paket plåster här. Bland några ord som ser särskilt allvarliga ut skriver du: Glöm inte morötter. Sedan tar du fram en ny penna och skriver direkt på mina läppar. Du vil se dina ord komma ut med mina.
För dina ord ligger som balsam mot mina läppar.
För dina ord ligger som balsam.
Alla borde sitta en dag i en korsning i Paris och röka en cigarett, sitta där och skapa livsöden åt de som går förbi. Skapa och skapa. Fotograferar och le. Människor är så vackra. Jag vill fotografera alla. 2468 gånger om och om igen.
Men nu skulle inte detta handla om Paris. Inte nu. Bara lite. Inte i morgon. Kanske lite mer. Kanske senare. Snart, nästan, nära ligger orden och flyter i mig. Paris vill även det bli till mellan mina läppar. Falla ur min mun. Rinna genom fingrar.
För jag är lindad i en tröja av dina dofter.
Men det är du som gör det just nu. Dina ord. Dina lappar och käppar och läppar och hav och fyrkanter och cirklar och flytvästar och trocadero och 19-åringar och dina bilder och dina ord och dina fingrar som trycker på knappar och trycker igen och trycker på mina knappar och dina 10000 liter luft och dina ord om och om. NOG.
Jag är en gran och du är en sjöjungfru. Eller tvärtom. Ur boet av spott och lera sjunger fågeln. Lockrop. Varningsrop. Orden KOM och GÅ på samma gång. Där bor jag nu. I en liten fin ask. Där finns några knappar, knappar att trycka på.
Kanske andetagen, dina andetag, lindar in mig lite nära. Du läser mina ord. Nu smakar de på dina läppar. JÄVLA ORD. Strindberg lämnade jag kvar på en parkbänk i Paris, han får sitta där tills jag snart sitter bredvid honom igen. . .
För jag är lindad i en tröja av dina dofter.
NU SKA JAG VAKNA UPP UNDER NÅGON BRO I PARIS
OCH UNDRA VAR MINA SKOR ÄR... nu måste jag sluta att skriva... jag måste packa... jag har inte packat... jag har packat lite... jag behöver inte mer... jag behöver mycket... jag vet inte alls vad... dagbok... skor... skor och dagbok... kamera... ord... en tröja... den doftar jag... skor... hatt... ord... packar... jag packar och packar... jag har inte packat alls... Paris blir sirap... jag faller... faller... för ord... för dig... packar... pennor... papper... pappa... inspelade hav... upprepande ord... packar ner... packar upp... jag behöver inget... jag vill ha allt... mer och mer... måste sluta skriva... sluta skriva... packa... packar dig... packar mig... Strindberg och lite Stig... Massy och lite jag... Maria och lite jag... mmm... packar och packar... Paris - Parkera - Pirrar - Prisuppgift - Praktik - Punk... packar natten... packar dagen...
The Cure
8 april 2011
För vad vore livet utan livet. Vad vore orden utan orden. Vad vore cirklar och existens och stjärnor och mjölkförpackningar om inte någon upplevde det? Om livet bara låg bortglömt, som tiden, som orden, som tankar och samtal. Allt var glömt och gömt. GLÖMT OCH GÖMT. Men här står jag, rak i ryggen på tåspets och balanserar på en tråd som både är skör och svag och stark och tydlig. JAG LEVER. Och jag upplever. Det är fantastiskt. Läppar, käppar och lappar överallt. Inget är glömt och gömt. DU BLÅSER VERKLIGEN LIV OCH STORM I MIG.
som eld är jag, som regn är jag
Du och jag är på äventyr vid havet. En ateljé, ett kluckande hav, en pizzeria och Cat Stevens. Någonstans ett sorgligt regn som försöker tränga in i märg. Men det är en ateljé och ett kluckande hav och en pizzeria och Cat Stevens, som stannar kvar. Läppar, käppar och lappar överallt. Lappar och läppar. Käppar. Läppar. Vi seglar i en tunna. Vi seglar i ett badkar. Vi seglar på alla hav. Jag sover, jag drömmer. Jag blundar. Jag går ju ganska själv vid älven och sparkar sten i storm... Det är där jag är... Nära är inte ens nästan...
som eld, som regn
Jag gav dig en present igår. Eller så är det något du får. Eller något jag drömt. Eller kanske något jag glömt. GLÖMT OCH GÖMT. Något som jag borde.
Jag har en himla massa bråte. Du har eld.
Det är en medaljong, med texten "JÄVLA DU" på - du jävla du - rubbar cirklar och existens, rubbar ord och riktning. Det är fint att få en medaljong. Den får du runt halsen - mot bröstet. Nära och nästan. Bära bland alla lappar och läppar och käppar som det står MARIA på. "Skriv till Maria." glöm inte det.
Jag har en himla massa bråte. Du har eld.
Jag är inte mätt någonstans. Jag vill bara ha mer och mer och mer av ödets nycker och ödets hav. En hinna som bara omsluter så totalt utan att hålla om. Mer och mer vill jag ha, av ord och bild, mer och mer vill jag ha, mer av allt ditt bråte. Läppar och käppar, betong och platina, travar med bilder. Travar med ord. Travar med böcker. Travar av dig.
Jag är inte mätt någonstans. Jag vill bara ha mer och mer och mer av ödets nycker och ödets hav.
som eld är jag. DU BLÅSER VERKLIGEN LIV OCH STORM I MIG.
Nu ska jag vakna upp under någon bro i Paris och undra var mina skor är...
Paris blir som sirap mellan fingrarna kanske
Ett mjölkpaket står på bordet. Alla ord jag inte säger kanske skvalpar där i. Det är morgon och sol i luften och droppar på träden. Droppar som ligger kvar efter nattens regn. Nästan precis som mina drömmar ligger kvar i mig. Till sällskap har jag mig själv och mig själv. Vi pratar så bra. Vi tänker till och med fint ihop.
Jag har packat plåster. Vad mer behöver jag på denna resa? Jag borde packa. Men jag är nog inte tillräckligt stressad ännu. Det blir något bra med det med. Att resa är att resa - oavsett packning. Oavsett restid. Oavsett.
Inte nej, inte ja, nästan nära, men långt ifrån, kom och gå på samma gång och allt paketerat och omslutet i ödets försorg.
Jag tror egentligen att jag inte har någonting att säga just nu. Det är bara mina fingrar som spelar piano. Så som jag alltid gjort.
Jag dansar balett halva natten och spelar piano den andra halvan. Sedan tidigt på morgonen sover jag en timme. Kanske. I natt dansade jag i min spökstad, till och med där är det vackert. Betong och sten. Rost och järn. Svart och ljust. Nybyggda och trasiga hus.
Sedan ett litet hus vid havet.
Inte nej, inte ja, nästan nära, men långt ifrån, kom och gå på samma gång och allt paketerat och omslutet i ödets försorg.
Jag hör vågor. Vågor som smeker och slår. Precis som regn. Nu har jag fått nya order av människan. Jag behöver inte ropa när jag kommer till havet. Människan är där. Människan som säger, Inte nej, inte ja, nästan nära, men långt ifrån, kom och gå på samma gång och allt paketerat och omslutet i ödets försorg.
Älskar när det börjar att regna, älskar när det håller på och älskar när det slutar. Precis så är människan. Som doften efter regn. Regn mot hud. Som ljudet av regn. Smatter som avtar och ökar, som slår hårt, som smeker. Kom, nej gå. Kom, nej gå. Precis som hjärtat. Som slår hårt och slår mjukt och slår varmt och slår kallt och slår fint och slår vilt och slår och slår och slår. Tills det en dag inte slår mer.
Inte nej, inte ja, nästan nära, men långt ifrån, kom och gå på samma gång och allt paketerat och omslutet i ödets försorg.
vilka vägar är det man går - vilka vägar borde man gå och vilka trådar ska man nysta - vilka spår faller efter mig - vilka sår - kanske är jag lika flyktig som alla tankar - vilka frågor denna morgon - om du tänker på mig - kanske jag finns mer då - om jag tänker på dig - kanske orden landar lättare - kanske skriver jag för att jag tänker- eller så tänker jag för att jag skriver - eller så spelar jag bara piano - för jag tycks inte ha något att säga
Du kan väl se det här brevet som en viskning kanske. Eller som: Inte nej, inte ja, nästan nära, men långt ifrån, kom och gå på samma gång och allt paketerat och omslutet i ödets försorg.
Paris blir som sirap och jag faller. Faller och faller. Ett fint fall. Ett fritt fall. Faller för ord, bilder och dig.
Jag vill vara en slags nödutgång för mänskligheten. Det känns som en bra uppgift. Inte helt enkel men viktig. Inte kanske helt möjlig men viktig.
men
Det är någon som ropar ett namn om och om igen. Jag vet att de ropar på mig. Men...
Anna, Ann-Marie, Marie, Anna-Marie, Ann. Om och om igen.
Anna, Ann-Marie, Marie, Anna-Marie, Ann. Om och om igen. Jag hör nästan en melodi igen. Jag hör alla röster så starkt. Jag hör allt de som sägs. Men min kropp är långt borta. Jag vaggas och gungas, det dunkar i mig hårt av smärta, och någonstans hör jag mitt hjärta slå svagt - svagt så svagt. Jag ser bara ljus. Hör ett ljud som jag hört så många gånger förr. Sirener som ekar. Nära - i mig och runt mig. Sirener som får mig att väja med bilen så att det blir lätt att komma fram.
Det är i ambulansen jag åker, jag är både medveten och inte.
De ropar på mig, slår mig i ansiktet. En nål rätt in i benet. Jag säger aj inuti mig. Aj, aj aj aj aj aj aj, det gör så ont i kroppen, det minns jag. Jag kan inte prata, jag är för långt borta för alla ord... Jag tror att jag är rädd.
Ljuset är starkt, där är det skönt ändå, då känner jag inte kroppen längre. I ljuset är jag inte rädd... De försöker sätta dropp på mig, men hon i ambulansen är för oerfaren, det går inte. I stället fortsätter hon ropa min namn. Men...
Anna, Ann-Marie, Marie, Anna-Marie, Ann. Om och om igen.
Ambulansen stannar och tar upp någon ny sjukskötare. En man, jag minns hans röst. Han får in nålen i min arm och redan där börjar vätskan kanske rena mitt blod. I ljuset är det skönt...
Vi kommer fram till akuten. Jag vaknar upp lite. Nu måste jag säga det, nu måste jag säga det. Men det är svårt att prata. JAG HETER FAKTISKT MARIA. Fantastiskt vad skönt det var att säga det. JAG HETER FAKTISKT MARIA.
Jag ber om att få gå på toaletten, de låter mig göra det. Sedan går det bara minutrar igen. Så är ljuset tillbaka. Min kropp långt borta igen. De far med mig på en sjuksäng genom korridorer. Ringer intensivavdelningen 8. Så ropar de mitt namn igen. Jag hör att trycket är under 50. Snart slutar mitt hjärta slå, hinner jag tänka. Ljuset är skönt. Varmt igen. Men... Jag är rädd.
Jag hör en ny röst. Han säger att han heter Hans. Han måste klippa sönder min klänning. "Får jag göra det, klippa sönder din klänning." undrar han. Jag är för långt borta för att svara. Men jag känner en kall sax nudda vid min nakna hud. "Det här kommer göra ont" säger han. Det gör ont. Han stoppar in en nål och ett rör precis nedanför nyckelbenet. "Nu så är vi i ditt hjärta." säger han. Sedan blir det artär nål i armen. Det gör 18 hål i kroppen på mig. Det gör vansinnigt ont. Ljuset, vart är ljuset? "Ge henne morfin." säger Hans. Så sprider det sig en ny stämning i kroppen på mig. Men allt gör fortfarande ont. Jag har syrgas, jag kan inte andas själv, jag hyperventilerar cirka 28 andetag i minuten. Jag är fortfarande rädd.
Nu måste alla mina funktioner i kroppen mätas. För jag klarar inte mig själv just nu. "Vad är det som händer med mig? undrar jag" Hans svarar. "Du har blodförgiftning och antagligen lunginflammation. Vi kan inte göra mera nu. Din kropp är i septisk chock. Alla organ kan när som helst slås ut."
"Nu är det upp till din kropp." säger han. MEN...
... Jag förstår inte vad någonting betyder... JAG HETER MARIA, viskar jag.
8 LITER vätska pumpar de i mig den natten. De försöker häva det min kropp har påbörjat. Min kropp vill hjälpa mitt blod, men i själva verket så håller jag på att dö av det min kropp gör. Septisk chock är livshotande. Jag har 18 hål i kroppen. In i varje hål fyller de mig med olika vätskor.
Det piper, bubblar och frustar om apparater och om mig i natten. Bredvid sängen sitter de olika människor och ser på mig. På morgonen är det en ny röst. Han pratar med mig om att han brukar söva papegojor. Jag frågar honom vad som kan hända med mig.
"Du kan dö av det här." tystnad, så brutalt ärlig, jag kan dö av det här, "Men det tycks som om din kropp har gjort underverk. Men det är fortfarande för tidigt att säga." fortsätter han, brutalt ärlig sedan tystnad.
Jag kan dö av det här. Jag kan dö av det här. Då får jag veta hur det kännas att dö. Så tänker jag. Sedan tänker jag på barnen. Då kommer tårarna. Jag är fortfarande så rädd.
Men...
Nu är det någon annan som ropar mitt namn. MARIA. MARIA. MARIA. Det är så fint att leva. Det är så fint.
Sluta inte ropa på mig.
8x8
Jag sover nu. Sover och vaknar. Vaknar och drömmer.
Du är ett hav, du är ett hav, du är ett hav.
När jag drömmer och är vaken är livet mig nära.
Du är ett hav Maria.
Sover och stakar mig. Faller genom löv som hakar mig.
Hur bygger man en bro över hav?
Jag krossar glas och krossar murar, bor i bur. Bor instängd i ett mörkt rum för att stå ut.
Men jag upprepar om och om, du är ett hav Maria, du är ett hav Maria, du är ett hav Maria. Mig kan man inte stänga in, inte ens i ett dött rum, eller rött rum.
Bygger liv.
Bygger broar.
Du är ett hav Maria.
Nu är det bara att simma på gumman...
Du är ett hav. Dina ord. Dina ord är mina 8x8.
- 1 av 2
- ››