Bloggarkiv augusti 2017

Men det är Bodil jag saknar.

Jag tycker om att se på när folk läser mina texter på utställningen. Läser mina handskrivna dagböcker. "JAG ÄR ETT RUCCOLA". Skrev jag 2008. Antingen så förstår du eller så inte. Behöver inga fler graderingar på något, av eller på, kom eller gå, förstå eller inte. Glasklart. 

Jag längtar efter Bodil. Jävla död och jävla jord och jävla mullvadar att äta på henne och mig. Tycker de är mer aggresiva nu. Jag dricker coca-cola och tänker på min säng. Har inte sovit i den på flera nätter. Svåras är att hitta hem till sin egen säng. Svårast är att tycka om sig själv. Svårast är att tycka om någon annan. Svårast är att komma ihåg. Skriver små ord på handen, kom ihåg lappen. SVART. BODIL BODIL. REGION UPPSALA. Kom igång lappen kanske. Jisses vad jag längtar efter vatten runt mig, svepas in i, som dina armar, så där nära. Som ditt andetag. Nej, Bodil och jag ligger inte med varandra. Vi tycker liksom bara om. Och hon är ju död.

Han och han och han och han. Trött på er alla. Kom in någon ny nu. Någon som sveper omkull mig, som en jävla kägla flyger jag. Men ingen kommer, inte ens någon granne går fel, inte ens någon tråkig tant kommer och knacka på med en påse bullar i handen. Och kanske tur det. Jag tycker ju inte om bullar. Tänk om jag tvingas trycka i mig en bulle. 

Jag tycker inte om tanter. Bara Bodil Malmsten. Fan. Jävla fan.