Bloggarkiv november 2016

för i något måste man ju gömma sig 

glömma bort sig 

komma bort sig 

bort 

Det betyder, förmodar jag, att jag ska komma fram till vad jag är? Är jag något? Jag är en som skriver, jag skriver alltid. Mitt sätt att skriva är inte en flykt från verkligheten, den är en förstärkning av verkligheten. Fast, vad nu verklighet är? Jag vill enas om att jag skriver. Och att det är verkligare än verkligheten. Tyngre, djupare och mer.

Verkligheten kan vara saker man ser och upplever. Jag tröttnar på att se på när världens behov av att betygsätta bara blir större för var dag. Barnen, platser, oss själv. Hur känns det att inte vara en godkänd? Du är icke godkänd. Vi måste sluta upp med dumheter. Kan inte skolan införa något annat system. Vi är alla godkända! Punkt. Jag enas. Dock har jag aldrig känt mig godkänd. 

Verklighet är också att jag glömmer alla normala saker, vad är nu normalt? Födelsedagar, parmiddagar, dagar? Normal är förmodar jag något som inte existerar alls. Men nu tappar jag bort mig själv, vad ska jag komma fram till? Massor av saker! Måste jag bestämma det innan jag skrivit klart? Om jag skulle veta om vad jag skulle skriva så skulle jag tröttna. Jag som tröttnar så fort jag ser ett mönster. Fast jag har så mycket fina och fula mönster på tröjorna, blusarna, byxorna.

Jag måste köpa ett nytt skrivbord och en ny stol. För om jag ska bli något betydelsefullt så måste jag sitta bra, för jag måste sitta timmar och åter timmar och skriva om det ska bli något, jag vet inte om jag måste vara någon betydelsefull. Tänker att läser två, så är jag nöjd. Det är fint att du läser. Det är betydelsefullt. Enat. Jag blir aldrig betydelsefull. Det är ett ord som vi kan vara utan. Du och jag. 

Om jag mår dåligt? Vet inte? Hur är det att må bra? Jag är ingen person som mår bra. Jag skulle må sämre av att inte skriva, skapa, bygga, bära ved, elda. Jag skulle kunna må sämre. Jag tror aldrig jag varit lycklig, kanske i sekundrar. Jag är ingen som söker lyckan heller. Måste man göra det? Måste man måsta? Vem bestämmer hur vi ska vara. Kan inte jag bara få vara? Så många frågor. Inte ett svar. Fast det blir svar. Alla är vi politiska fåglar. Vi står för saker, slåss och piper, skriker som vanligt kom och gå i samma skrik. KOM GÅ. 

Det finns en stor förtjusning i dubbelhetens natur. Sådan är man. Mannen. Människan. Jag. Vi hörs inte längre, och du är ingen som läser några av mina ord. Det behöver du inte heller. Du behöver inget. Behoven är så olika. 

Den som skriver är oavsett en politisk person. Aktiva val tar jag. Aktiva sanningar, som är sanna i sig. Men det gör också brandmannen, taxichuffören och vårdpersonalen till politiska. Så vad enas vi om. Jag ska enas. Jag är enad. 

Katten sitter i fönstret och ser på när snöflingorna lägger sig på marken. Allting blir ett täcke. Barnen vaknar långsamt, huset vaknar långsamt. Brasan värmer, något enstaka rönnbär håller sig kvar i trädet. 

Männen borde få ett namn, medan de skrivs in i boken, men jag kan bara beklaga, ni får inget namn, ni får inget nära. För ni har inget nära. Jag har djur brallor och djur blus, vilda mönster, vilda bär, vilda hav. Thai-katten vinkar in stålarna, så att jag ska kunna sitta och skriva så jag tröttnar snart. Du friar och tycker att vi ska gifta oss när vi blir 80, det är väl förmodligen det enda frieriet jag kan säga ja till. Fast, om, enbart, du köper oss ett hus i Finistere. Förstår inte varför jag måste dit? Varför måste jag dit? Det är förmodligen katter överallt och mullvadarna, överallt. Jag vill att de ska gräva sönder gräsmattan, för vem vill ha en gräsmatta, jag vill bara glo på havet, tills jag tröttnar, fylla sorgen med sorg, tills det rinner över.

Du finns naturligtvis inte kvar, jag har tröttnat, det gjorde jag för länge sedan. Trött, trött, trött. Det du ger mig räcker inte. Inte i min värld, inte ens till en bärfis. Det var faktiskt en bärfis som skrämde mig igår, tänk att något så litet kan skrämmas så? Smaken är besk, som drömmen, jag drömde om mina träningsbrallor, jag gick på catwalken, med lite extra långa ben, kolla så svarta de är, blänkandes, mina träningsbrallor. Sedan vaknade jag. Jag gör magmuskler, armhävningar och benböj i takt med när minsta ungen tuggar cocopops. Också jag är en kokomagnet. Det bjuder jag på. Bodil är död. Det är därför mullvadarna skriker efter mig. Det ska bli ordning på mig, snart ska det bli ordning. Kanske. 

Männen ska få torka klart, de hänger över badkaret. Drypandes. Strypandes. De har alla samma oförmåga att älska snö. Jag vill att du ska ta traktorn och rädda mig som fastnat i något dike med bilen. Jag vill att du ska se på mig med kärlek. Precis som du stannar och ser på flingorna som rasar, tunga och vilda i lyktornas sken. Fast samtidigt ska du stå ut med att se min gräsliga profil, medan jag glor på havet i timmar. Men ingen av männen tycker om min profil. Min näsa är för stor, min haka är för hängandes, mina kinder för slappa. Så kära männen, låt oss nu alla bli klara, för evigt. Amen. 

1. stå ut

2. stå ut

3. stå ut

4. stå ut

7. sticka ut

10. ut