Bloggarkiv juni 2016

Det kräver så mycket uppmärksamhet. Männen. De ska retas och skojas och nypas i höften. Jag drämmer till dem en och en. Sluta upp. Ni står på tork. Tork från sprit och tork från drypande känslor, tork från svettningar och på tork från kvinnorna som styr ert liv. Tofflarna. Klart de bär tofflor, männen i fönstret. Ni måste liksom ta tag i ert liv. Bestäm er, gör. Hur svårt är det. Tofflarna. De är ju plural. 

Du ska äntligen bli farsa. Men inte är du lycklig. Men farsa blir du. Och ångrar dig gör du. Alla dagar du lever tills du dör. Inte över barnet, nej, ungen kommer du att älska. Men valen, att välja bort lyckan, det kommer du ångra. Till slut blir du bitter och går med böjd rygg, du klarar inte ens av att skilja dig. Din hud är grå och ögonen håliga. Dina vänner är borta och du är ensam, men farsa, med henne, som du har tvivlat och tänkt så mycket över. Toffel. Idag på auktion. Ska köpa in något du inte behöver. Kanske blir du glad en stund. Sedan kommer allt tillbaka igen. Som regnet som piskar. 

Och ute luktar det regn. 

Och jag tänker att jag är lycklig.  

Det finns ju hål i himlen, så att din hand kan trilla ned.

Pappa jag saknar dig. 

Det var så länge sedan. Du har varit död så länge. 

Men det finns ju hål i himlen, så att din hand kan hålla min. 

Ingenting kan bli istället för pappa. 

Ingenting kan fylla det hålet. 

Sluta upp och va så jävla död. 

Eller så vägrar jag inte ens. Men ibland dem är jag inte.

Där borta i stan trängs människorna för att titta på konst. Det är vernissage för i helvete och folk dör på havet. Och längre bort delas kulturprisen ut. Kulturella svin överallt. Hungriga. De äter kött och varann och klappar på axlar och känner sig nöjda. Nöjd är det farligaste som finns. 

Jag river sönder saker, för att få dem att passa ihop. Dricker morotsdricka och äter fibrer, försöker vila. Varför fortsätter människor att vilja mig något? Jag vill inte, lämna mig ifred kära män. Fortfarande har jag ont. Ont är det värsta. Men i det svarta rummet har jag stoppat in männen. Där trängs de och känner sig perfekta. Ingenting söndrar deras lustar till sig själva. Grattis till er männen. 

Jag blandar och ger mig själv de bästa korten. Fast ensamt blir det aldrig på ön. Sammanhängande är jag inte. Vägrar. Eller så vägrar jag inte ens. Delar upp ett drömspel i olika scener, de ska filmas. Först klistrar jag lappar på väggen. Det jag rivit sönder, för att det ska passa ihop. 

Ingenting passar. Mer än att jag inte står ibland alla andra. 

orkar 

orkar inte

orkar

orkar inte

orkar 

orkar inte

orkar 

orkar inte

orkar

orkar inte

Och jag ska inte tro att jag är någon. Bara för att jag skriver en bok. En bokjävel.

Du läser och översätter och tolkar och funderar, känner in alla "du", vilken är nu du? 

"Vi trädde på oss vita håliga lakan i natten och väntade på de blodtörstande fladdermössen. För hos dem kände jag igen mig. Ingen annanstans. Jag samlade. Det tror jag att vissa människotyper gör, jag är en av dessa. Samlande.

Det är inte så roligt när någon annan måste ta reda på spillrorna av samlandet. Så tidigt, mellan mina dödliga sjukdomar, sorterade jag bort en massa spår av samlande. Orden har jag dock inte kastat. Jag hade precis fyllt 45 år. Inte vet man väl när man är klar. Vi befinner oss alla i en bekväm inbillning. Om livet. Om hoppet och om när döden ska komma."

Här fanns ju inte ett endaste du.

Men jag väntar ibland på att du ska höra av dig. Som om inget hade hänt. Någonsin. Tiden hade bara hoppat fram och tillbaka som hacket i vinylskivan, igen. Hack hack. Som en fågel. Men inte hör du av dig, du känner väl inte på dig att jag vill. Ibland är det ju så, att människan är så bortkopplad sin intuition att de inte hör eller ser skillnaden på det som den själv vill och alla andra. Det är jag som vill nu, inte du. Så då borde ju du kunna tillåta dig, ja, att höra av dig. Ring. Eller skicka ett sms.