Bloggarkiv maj 2016
Regn, så skönt.
Så skört, så tillfälligt allting.
Bara ett lån.
Så blir man sjuk igen.
Livet stakar sig, hakar sig. En vinyl med repor. Och jag vill göra som jag vill, jag vill inte ha begränsningar. Men överallt. Gränser. Stop. Hinder. Sjukdom. Jätte dumt. Det är då jag vill vara havet och bara sluka land och skog och ta mig framåt.
Att vara fysiskt sjuk är fruktansvärd. Framförallt har jag inte tid. Jävla tid.
Sedan all längtan som bor i kroppen, som tar plats, som vill, som bara fortsätter orka fast inte jag orkar.
Det gör mindre ont, men fortfarande ont, att ha ont är hemskt. Snälla ta bort allt som gör ont nu bara. Vem som helst. Jag ber till och med till gud. Jag vill få tillbaka matlust och äta något annat än potatis och jag vill inte att det gör ont längre. Jag vill inte.
Livet stakar sig, en vinyl och en repa. Så måste jag sövas och opereras. Jag vill inte.
Livet hakar sig. Hak. Hak. Hak.
Låt det bli bättre nu.
Jag håller på att öva den grå katten i kärlek.
Att vi ska tycka om varandra.
Jag och den grå.
Klapp-terapi och ligga-i-min-säng-terapi.
Och kärleksord.
Går sådär.
Jag får inte säga elaka saker till henne.
Jättesvårt.
Jag försöker att inte blänga.
Ännu svårare.
Och så kärleks-klappa.
Känns så tillgjort.
Sedan rulla bollen.
Vill inte rulla bollen.
Varken den grå eller jag.
Inte kalla henne psykopat Britta.
Hon blir ledsen då.
Jag vill kalla henne psykopat Britta.
Hon springer bort när vi ska ha klapp-terapi.
Precis då måste hon dricka vatten.
Jag biter mig i läppen.
Det är jättesvårt att öva någon i kärlek.
Tycka om varandra grejer... Som ser så lätt ut...
Lika svårt för den grå som för mig.
Jag försöker sätta mig långsamt.
Inga snabba rörelser. Den grå blir rädd då.
Varje dag sedan 2010. Rädd.
Jag med och hon med.
Sedan måste vi stirra på varandra.
Hat-stirra. Lång-blänga.
Hon går tillslut. Den grå.
Borde hon heta något annat än den grå. Blir hon gladare då?
Säkert. Linda. Eller Lucifer. Psykopat Britta.
Den grå är bra.
Klapp. Klapp. Tillslut.
En stund lägger hon sig på rygg, spänd, men jag får klappa hennes chokladmage.
Knäppa knäppa kärlekslösa katten och jag.
Hon och jag. Samma slag.
jävla sjö att vara snygg
nu får det vara nog
istället försöker jag få kalsonger att stå av sig själv
det hjälper med kapten morgan och regn
nu får det vara färdig tjatat om sjön
Molnen ligger i sjön.
Och träden.
De guppar.
Allting är tvärtom.
Svarta granar. Svarta svanar.
Svarta moln i blågrå sjön, i blågrå himmel.
Himlen är både uppe och nere.
Det är inte tomt, inte tyst.
Fåglarna kvittrar och solen sprakar när det lägger sig i sjön.
Det är inte tomt, inte tyst. Det är bilarna som passerar. Det är grävskoporna.
Det är molnen som ljudar, skräller och tonsätter huset. Tonsätter inuti, som ett klangspel.
Eller så är det bara gråten.
Sorgen.
Inte duger jag för dig. Ett ljudarkiv av minnen spelar.
Inget annat.
Duger jag för mig?