Bloggarkiv juli 2011
jag har sovit i tusen år
Vaknade igår av en kyss. Eller kanske var det av en fluga? Flugor surrar och biter. Kanske var det en skorpion som bet, som la sina läppar mot mina.
Kommer, kommer inte, kommer, kommer inte, kommer, kommer inte. Jag sitter på bron till min vita lilla skrivarstuga. Jag drar blomblad på blomblad från prästkragen. Prästkrage på prästkrage faller mot marken och dör.
Jag hoppas att du kommer.
I min vita lilla skrivarstuga vid havet, sitter jag och skriver och glor på havet. Skriver idag om närhet. Eller kanske skriver jag om det som stannar inuti. Vad är det som stannar inuti? Är det närheten, orden, avståndet, längtan, drömmar, minnen, önskningar?
Jag hoppas att du kommer.
Jag lägger pussel av mina skärvor. Skärvorna som är jag. Jag i glas. Glas är jag. Limmar bland orden. Bygger nya fantastiska verk av det som finns kvar. Glas kan vara min hinna. Jag är av glas. Hinna 1.
Jag har sovit i tusen år.
Runt mig växte det en mur. Hinna 2.
Jag hoppas att du kommer.
Vaknade igår av en kyss. Eller kanske var det av en fluga? Flugor surrar och biter. Kanske var det en skorpion som bet, som la sina läppar mot mina.
Kanske var det dina läppar som väckte mig ur sömnen.
Kanske är det dina läppar som låter mig vara skärvor och geni.
Jag måste komma ihåg att jag är ett geni. Att vara ett geni. Hinna 3. Minnas. Det måste jag minnas.
Springer för livet
- springer för allt - springer ikapp - springer om - springer ifrån - springer bort - springer hem - springer längre - springer igen - springer lite till - kom då - kom - spring med mig - springer livet ur mig - springer sorgen av mig - springer skratten i mig - springer färger full - springer bara - springer - kom - kom då - spring med mig - springer - kom - spring livet ur dig -
KANSKE jag rymmer, kanske jag rinner, kanske jag regnar - jag lämnar. Inte stannar väl jag upp vid en uppdämd sjö. Inte stannar väl jag upp för min vilja. Inte stannar jag för något i världen.
Hjärtat slår hårt, vilt, fort, trasigt slår det. Trasig är jag.
Jag är gjord av eld och papper. Kan bara brinna. Kan inget annat. Brinner och brinner. Letar och letar. Ord, bokstäver, främmande språk och främlingar.
Jag letar livet ur mig för att hitta dig, du som ska hejda mig. Bara hålla mig lite svagt, hålla om lite, eller dämpa mig lite, nästan vagga mig, lugna mig en aning, tysta mig, viska mig, omfamna mig.... MEN DET GÅR JU INTE. Jag letar livet ur mig, springer livet av mig, gråter inuti - för det som inte går - gråter inuti - över det som aldrig sker. JAG KAN INTE STANNA. JAG KAN INTE HEJDAS. DU KAN INTE HÅLLA I MIG HÅRT. DU KAN INTE HÅLLA I MIG LÖST. DU HÅLLER INTE ALLS. DU KAN INTE GÖR NÅGOT ÅT MIG. SLÄPP.
Jag försvinner. Regnar. Springer.
Hjärtat slår hårt, vilt, fort, trasigt slår det. Trasig är jag.
Men jag springer för livet. Rusar, rinner och ramlar. Jag är gjord av eld och papper. Kan bara brinna. Kan inget annat. Brinner och brinner. Letar och letar. Jag letar livet ur mig för att hitta dig, du som ska hejda mig. Du som ska hålla mig svagt, hålla om lite, eller dämpa mig lite, nästan vagga mig, lugna mig en aning, tysta mig, viska mig, omfamna mig... MEN DET GÅR JU INTE. Jag letar livet ur mig, springer livet av mig, gråter inuti - för det som inte går - gråter inuti - över det som aldrig sker. JAG KAN INTE STANNA.
P som i parkering. M som i möte.
I mig finns en liten skrotstation. Jag tycker om det som är nött, använt och lite trasigt.
Jag har drabbats av avsked igen. Men det är så. Livet är så. Allt är så. Livet fyller på och töms konstant om vartannat. Ena stunden stannar jag för att möta någon, för att i nästa stund peka på ett P som sitter på en skylt längs med ena väggen. P som i privat. P som i låt mig vara. P som i kom inte närmare.
P som i jag kommer inte närmre. Det är du som pekar på skylten åt mig...
Jag åker till havet för att jag tror att jag behöver hav. Men det visar sig att jag behöver skrot. För det är skrot jag fotograferar inte havet. Havet slår och smeker båten, bryggan, sömnen och natten. För ljuset i natten vill smeka, precis som läppar och lappar som ramlat in i mig längst med livet. Havet vill hålla om mig, ta hand om mig. Men jag vill inte! Låt mig vara. Försvinn.
I mig bor en liten skrotstation. Jag tycker om det som är nött, använt och lite trasigt.
Jag tror att jag samlar på saker. Kanske till och med att jag samlar på skrot. Inte bara tror! Jag samlar och samlar, helst på riktigt omöjliga saker. Det ska inte gå... nästan... att få något helt komplett. I mig en liten skrotstation. Jag tycker om det som är nött, använt och lite trasigt.
Komplett betyder läskigt klar, läskigt perfekt... När man samlar på något, ska man samla på det som är helt omöjligt, det som är helt unikt.
Det kan vara dina läppar, dina sår, dina kyssar, dina andetag, dina ord, dina något som jag inte ens vet något om... Det är så mycket jag aldrig varit nära.
Jag vet inte vem du är.
Jag vet inte vem jag är.
I mig ser du en liten skrotstation. Du kanske tycker om det som är nött, använt och lite trasigt?
DU
Nu är det dags. Kanske är det så? 108 avsked senare.
Är det nu till dig jag säger Adjö? Du är alltid du. Jag vet inte om orden vill, vet inte ens om jag vill. Men nu står jag här. Mitt i det jag inte kan välja.
EN vill. En ANNAN vill inte.
Låt oss kalla de människan och människan. Människan har full upp, kanske inte ens hinner le längst med vägen hon går... Men mot all förmodan möter just den människan en annan människa. Möts en sekund där, en sekund här. Det började med orden. Ord är det finaste jag vet. Dina ord lekte och smekte och slingrade. Jag vill, vill och vill.
EN vill. En ANNAN vill inte.
Låt mig andas i ditt andetag, vara nära dina läppar, ro en bit. Ro en liten bit. Du ser på mig när jag ror. DU ler. Havet är lika fantastiskt som det alltid är. Vilt, lugnt, skrämmande, främmande, djupt, grått, öde eller bara du och jag. Mitt i mot varandra sitter vi, en gång nuddar min hand ditt knä. Närmare kommer jag inte... Vi har rott så många gånger. Det är fint att ro. Vi ror i hattar, i skal, i pyjamas, i kastruller och i ord. Ror och ror. Du ler. Jag ser allvarligt på dig. DU vill att jag åker mot land. Jag vill inte, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte.
EN vill. En ANNAN vill inte.
Orden lägger sig och vilar ett slag. Ligger och slår mot mina fingrar, slår som mitt hjärta, hårt så hårt, jag vill leva i ord. Hårt så hårt vill jag leva. Jag behöver dina ord. Men vad jag behöver hör inte ihop med något annat än mig själv. Det som är nog för honom är aldrig nog för henne och tvärtom. Jag är nog ganska tvärtom. Du behöver ingenting. Jag behöver frihet. Det ger mig antagligen precis allt jag behöver. Ingenting är frihet. Jag räknar dina andetag när du sover. Har jag gjort det? Du talar om någon siffra, jag minns inte vilken. Jag räknar mina andetag.
Nu byter mina ord om. Nästan som om det byter kläder. Jag byter till kimono och motorsåg. Sågar och sågar. Jag ska ge mig i akt att sågar ner mina läppar, de sitter nämligen högst upp i en gran.
Kanske vill du se mig i natten? För du är visst ny här, du har just upptäckt mig. Nu ska du få mina ord. DU. Välkommen. Du är det finaste ordet jag vet. Du får det av mig. Det är ditt för all tid och för evigt.
DU vill inte. EN vill. DU vill. Jag vill. En ANNAN vill inte. Någon vill.
I ett möte, i en ask ligger några minnen. Det är fint nog. För nu tar jag min sista färglada tändsticksask från Paris och stoppar ner en fin lapp med ordet ADJÖ på. Och så ett fotografi. Alltid ett fotografi. Alltid en början, du var här i början. Dina ord, låg runt mina varv på varv. Mitt i orden var början.
Om jag sågar av mig mina armar just nu. Kan jag inte skriva mer. För jag vill inte skriva ADJÖ. Vill inte.
Mina ord börjar om. Som en cirkel. Runt runt runt. Håll i dig nu kära du. Nu ska vi ut och åka karusell. Nattens skeva labyrint. Nattens dunkla lek. Där leker vi. Runt, runt bland ord och kroppar och fingrar. Runt, runt i ensamhetens fångenskap ligger evigheten. Du får mina ord. De är dina. Bär de mot dina läppar, eller låt de landa mot någon annans läppar.
EN vill inte. En ANNAN vill.
Om jag sågar av mig mina armar. Kan jag inte skriva mer. För jag vill inte skriva ADJÖ till dig, inte nu, inte idag, inte nu, inte nu. Vill inget heller än att skriva till dig. Men...
Jag sitter i en tunna och seglar på skeva vågor. Runt runt går det. Vet inte åt vilket håll jag ska. Eller vilket håll jag åker, är det mot eller till eller från.
Du, är ett ord som hör hemma i mina ord. Det är till dig jag skriver.
Men det är dags att elda lite brev. Ord blir gamla.