Är det viktigt att urskilja, avgränsa, rama in alla upplevelser och känslor till olika fack och små lådor. Är det viktigt för mig tro...

För vad är vad. Är det tvivel jag känner eller är det intuition. Är det passion jag känner eller odödlighet. Är det dig jag pratar med eller är det mig själv. Är det dina läppar jag söker eller är det bara mina läppar som söker och söker. Närheten jag känner är kanske behovet av distans. Oron jag har i kroppen bygger kanske bara på förvirring. Att i människan bor det en oro som egentligen handlar om vetskapen att allt bara är till låns. För att leva är väl att låna. Det är ju förvirrande att leva ett liv, mitt i liv, som lånad, självklart är det just det. Lika självklart som att tiden bara fortsätter att gå och gå, ticka och snurra fast det stannat i ett förvrängt oklokt spår hos människan, där man går som avtrubbad från sig själv. Eller är tiden som jag upplever bara mönster som jag lägger till vackra minnen. Inte tid i sig.

För vad är vad. Är det lust jag känner eller är det viljan att känna lust. Är det saknad som fäller tårar eller är det sorg, eller är det i glädjen jag gråter högt. För när jag skrattar rinner det tårar. När jag minns är jag på riktigt. När jag är på riktigt är jag inte där. När jag lägger mig ner och sover så är det just då jag är vaken. När jag är naken är jag som mest påklädd. När du klär av mig, klär du av dig. När du träffar mig, är jag som längst ifrån dig. 

För vad är vad. 

Jag går på kyrkogården i Paris och känner hopp. Fotograferar gravar och känner liv. Jag går på Peré-Lachaise och känner storhet möta storhet. Jag ser länge på kvinnan som står framför en grav. Hon gråter, gråter och gråter, gräver i jorden, talar till döden gör hon. Plötsligt vänder hon sitt ansikte mot mitt. Så ler hon, hon ler ett av de vackraste leendena jag någonsin sett. 

För vad är vad. När jag nu paketerar mina lådor med känslor. Så är det bara i en salig röra. NEJ. ELLER. Ska man dela in känslor som man delar in ord. NEJ. ELLER. För orden är även dem i relation med varandra. NEJ. ELLER. JO. För det är väl där människan blir till också. I relationen med egna känslor och någon annans känslor och upplevelser kring dem. NEJ. ELLER. Men vad är vad. När är det synonymt i en relation. Eller är det i ensamheten man förstår sina upplevelser. Det kan vara antonymer som gör en helhet mellan människan och människan. NEJ. ELLER. JO. Ingen upplevelse är lik den andras. Vad som är nog för henne är inte nog för honom. Och tvärtom tusen gånger. Kanske är människan och människan homonyma. Vi kan uttalas lika, stavas lika, men betydelsen är helt olika. NEJ. ELLER. JO. Det här är bara en lek med ord va? För att paketera in känslor bland antonymer, homonyma och hitta synonymer känns märkligt. 

Jag går på kyrkogården. Och upplever liv. Jag begraver min pappa och har aldrig kommit närmare vetskapen om livet. 

Jag kan inte avgränsa något, heller inte rama in, absolut inte urskilja.

Mitt i livet, mitt i orden. 

Det finns så mycket jag vill säga till dig.

Mitt i orden, mitt i livet.

Men jag är trött. Trött av orden, trött av livet. 

Trär en cirkel runt mig, så kommer ingen nära nog. 

Det går en suck i mitt hjärta. Ett bultande, hårt andetag. Paris ligger och gror mitt i min själ. Det är något med hela staden som lägger sig mot mina läppar. Mjukt, hårt och skälvande. Kanske skriver jag bra i Paris. Kanske är jag bra i Paris. 

Kanske är det där jag ska bo. Det är där jag ska gro. Där jag ska bo ska jag gro. Ska jag gro någonstans?

Det är som med kärleken. För den kärleken man väljer, just så kommer man till att leva sitt liv. Kanske fungerar det lika bra med platsen. Platsen jag väljer, just så vill det till att jag lever mitt liv. Lever jag mitt liv tro?

Eiffeltornet är vackert där det står. Jag springer under det och jublar i natten. Jublar över kraften som finns i människan. Jublar över att jag lever. Att jag faktiskt finns.

Trodde inte det gamla tornet skulle beröra mig så. Ett gammalt upplyst överskattat torn, tänkte jag. Men det klickade i mig. Klickade igång allt det som brinner i mig. I Paris bor jag utan grannar. I Paris går jag på gatorna helt själv. Under Eiffeltornet denna natt vibrera livet. Uppe i tornet existerar bara friheten och jag. I Paris är jag fri. 

Här kan jag bo och gro. 

Bo och ro.

Ro, bo, gro. 

I Paris kan jag. 

... nu är det dags att lyfta... jag suddar ord från kroppar och inuti... inte vet jag varför orden inte kan stanna längre... inte vet jag varför friheten alltid sluter sig... som fängelserum... sovrum... vardagsrum... väntrum... 

alla dessa rum

... nu är det dags att flyga igen, kanske blir jag en storspov som landar på ditt tak. Som landar på tak till dina rum.

alla dessa rum

... kanske är jag bara tom på ord, kanske orden tagit slut.... kanske ebbar, suddar, ebbar havet ut...

PAPPA tänk om du och jag kunde prata lite, småprata lite, jag vill minnas din röst, kanske gör du en fläta i mitt hår, kanske vi går och går, kanske letar vi spår i sanden vid havet, som vi alltid gör, som vi alltid gjort, kanske hoppar vi på katamaranen, kanske vi ror och ror din gamla eka, du doppar bulle, jag dricker kaffe, vi småpratar och spelar schack, havet slår och slår, ena sekunden är jag barn, den andra är jag vuxen, jag bor i ditt lilla gästhus vid havet, jag skriver roman, tidigt tidigt på morgonen möts vi på bryggan, tjuvröker och lägger nät, tidigt tidigt på morgonen bygger vi hus, jag sitter i skottkärran och du kör, ena sekunden är det sommar, den andra är det vinter, du bygger snöhäst, säkert en nordsvensk, jag ropar hoppla, du köper båt, ställer den på gården, vi leker i den, du och jag och en syster, min syster och jag leker i båten, vi sjunger högt, havetsdrottningar på land, pappa och jag hugger ved, massor av ved, eldar och hugger mer, hugger och eldar, hela familjen Norén går i skogen på led, sjunger någon sång som jag glömt, som handlade om att jag var minst tror jag, jag gick först, ville vara störst, vi matar älgarna, vi räknar dem på vår åker bland potatisblast och morötter, 8 stycken, äpplen och saltsten, ingen får skjuta älg på vår mark, så här ligger de nu, bland potatisblast och salladshuvuden, vår gamla SAAB v4 bakom TORPET på gården, jag körde bil första gången när jag var tre, du tryckte ner gaspedalen, jag styrde, vi planerar rosor och tulpanlökar, vi köper jord, vi fikar bulle och kaffe, du doppar, vi stöpplar fram, nu är vi pensionärer, du river växthus, växthus som ska upp igen, som står nu och väntar, var ska jag ställa det vackra växthuset nu PAPPA? Du tycker vid havet, jag förstod så, jag ska hitta en plats, där måsar landar i vårt hår, där båten lägger till, där vi sjunger, där vi andas, där det växer, spirar, gror, kravlöst, jag åker skottkärra, sedan gräver vi, planterar granhäck, lägger skit på rhododendron, mina gröna fingrar är dina fingrar, hammaren är din, motorsågen och båten, vi ror och ror, havet är mitt hem och ditt. 

... jag suddar jag suddar... bara för att låta orden på nytt landa hos dig... du läser mig... du läser ord på min kropp... ord på din kropp... de tar inte slut... ebbar inte... flod... bara flod... bara mer och mer... det är hopplöst med mer... mycket... massor... kanske bara sorg... som rinner... som tjära på fotografier... som rinner som regn mot fönster... som rinner för att det brinner... som rinner och inte försvinner...

Det går inte att sudda. Det går inte att sudda ut RUM.

ALLA DESSA RUM.