Bloggarkiv mars 2021

Har det någonsin varit ordning på mig? 

När blir det ordning på en människa?

Vet jag något? 

jag är kvinna

balanserar på den röda tråden 

mellan molnen 

jag klarar mig alltid, men tänk om jag skulle mer än klara mig, vad betyder ens det, det är som du, du är så trött på att vara trött, så du kan inte ens göra något åt det, jodå, allt är bra, men det är inte bra

i vargtimmen skriver jag, för att jag är kvinna

sedan molnen, de underbara molnen 

varför blev jag inte ett moln istället 

då skulle det kanske vara ordning på mig

Våren tog sig en paus, den lurades bara, precis som mars alltid gör. Himlen är bara grå. Inget annat. Katterna öppnar dörrar och katterna leker omkull blommorna och katterna är på bordet fast de inte får. Katterna är inte får. Jag är kanske ett får? 

hjälp, vad svårt det är 

att vara människa är ändå det svåraste jag varit

Olov har läst samma rad om och och om igen. Hur jag bär mig själv i låda på låda. Han kan se mig gå upp och ner för Stormnäsbacken.

Han mailar mig. ”Har läst flera gånger nu. Om lådorna och allt som finns däri. Du, och det som har blivit du. Molnen, åkern och ladan. Du bär den. Håller lådan i dina händer. Det känns som det finns omsorg även i instängdheten.”

Nu vill han förstås att jag skriver igen, fint det, att han vill. Att en människa vill. Den 10 mars vill jag. Innan det måste jag tänka. Idag är det den 10 mars, fast dagarna har gått så långsamt. Men tänkt har jag. Tänkt att jag borde vara mer klar, ha mer vetskap, veta mer, borde ha struktur och ordning, borde borde borde. 

Jag går promenader, blir kall, fortsätter vara kall i flera timmar efteråt, får saker gjorda, sen tänker och tänker och tänker och tänker jag resten av tiden. Behöver komma fram till en lösning. Förmodligen många lösningar. Livet är en lösning. Imorgon ska jag skriva igen. Rättelse, imorgon ska jag dela med mig av något jag skriver. Rättelse imorgon är nu. Dagarna har ändå gått så långsamt. Livet kan också vara långsamt. Jag skulle vilja att ni kunde se in i mitt kök, precis som det var när jag var barn, det var liksom alltid någon som tittade på mig. Men hur skulle det gå till?

Se mig arbeta.

Låt mig arbeta.

Jag måste sälja en tavla. 

Jag skulle vilja ha skägg.

Jag måste ha en ny hemsida. Med skäggstubb är det ok att se lite sliten ut.

Jag borde blivit man. Det skulle vara så mycket lättare. Att vara man och slippa handskas med män. Inbillar jag mig. Att hålla en kuk i handen.

Borde blivit en kuk.

Samtidigt som jag fryser och fryser och fryser. Livet är att frysa.

Jag försöker få ordning på bilder och texter och innehåll och önskningar och mina konstverk måste backuppas för att allting hela tiden bara dör. Jag dör också. Och du är död. Alla jag känner är döda. Helst vill jag äta popcorn och dricka chablis och gifta mig rikt och bara skriva. Kom och gift dig med mig, kom och håll om mig, idag ska jag köra mamma och ta en spruta, i bilen bär vi munskydd.

Världen är ett munskydd.

Jag som vill se dina läppar röra sig när du pratar. Vem nu du är.

Jag vill att du har skäggstubb. Jag menar att jag ska ha skäggstubb. Och en kuk.

I år ska jag bara vara vän med männen. I år vägrar jag kärlek som stavas tvåsam. Jag vägrar alla som vill komma in. JAG VÄGRAR.

Jag vill att du ser in i mitt kök.

Ibland skriver jag.

Ibland inte.

Tar en bild.

Är en bild.

Är ord. Kanske är jag mest ord.

Jag pausade en vecka för att komma på något.

Kanske kom jag på något. Kanske kommer jag vidare. Inte stannar väl jag? Stannar jag?

Är inte barnen stora nu? Barnen är stora och större och störst. Tre stycken mycket fina pojkar, unga män, vuxen. Livet är inte sen. Är livet nu?

Jag vill ju egentligen leva i tusen år. Jag har planer för den tiden. I mina fickor moln, jag vet att det fortfarande inte är någon ordning på mig. Jag har så ont i kroppen och ögonen hinner inte med. Och just idag borde jag vara pigg och glad. Men jag är kall och stirrar ut på snöflingorna. Jag väntar på ett tecken från gud eller vem som helst bara.

Jag vill bara skriva, bara skriva och ändra på världen medan jag skriver. Jag försöker smyga på mig själv, leka kurragömma, varför heter det kurragömma? Jag försökte tänka en vecka? Jag vill bara låta världen bli lite annorlunda, menar, vad menar jag? Anstränger mig för att älska mig, så svårt det är, kan jag inte bara få duga lite.

Jag har glömt bort, är det här början eller slutet?

Jag vill leva i tusen år, jag har ju planer för det. Hur ska jag annars hinna?

Och jag har rätt att känna alla känslor.

Och jag bestämmer mig för att aldrig mer skriva om dig. Och sen kan det ändå smyga sig in en person som väntar på mig uppe vid brevlådan. Som är du? Som ser mig komma gående i morgonrock och stövlar och paraply.

Du står där bara för att kyssa mig. Sju minuter över sju. Sjukt irriterande att jag inte bestämmer själv över vilka som får smyga sig in i mina texter. Jag sitter och skriver bok, eller skriver, skriver och skriver. Tänk om det blir en bok? 

(på bilden väntar jag på mig själv) Hur nu det går till? Leker alltså kurragömma med mig själv? Vi får se vem som vinner.