Bloggarkiv januari 2023

det finns ett hål i tiden just nu

Det är fritt fram för alla att höra av sig. Ni vet alla från bakåt. Ja ja hör av er, bäst ni vill. 

MAN TJATAR

För när man tjatar då vinner man. Ni vet. Fina priser och miljoner dollar. För när man tjatar skriver man tillslut. Man är jag. Jag är man. Man går från det ena till det andra. En roman, men man känner sig dålig, man är dålig, dålig, dålig dålig, sen plötsligt, man duger, man är bra, man är bäst och sen från början igen. Man känner sig dålig, man räcker inte, man dör långsamt.

Jag måste andas. Jag måste skärpa mig. Jag måste tjata. Jag måste rasa.

Kanske var det ditt mail som jag aldrig svarar på som förlöste. Vad vet jag? Vem vet något vettigt? Jag vet att måsten och tvång och tjat och långa promenader hjälper. Jag vet att ditt mail kittlar. Som att simma.

Jag måste läsas. Jag står inte ut om ingen läser. När du läser finns jag.

Jag står ut med att finnas.  

Och nu är jag här igen. Här för att stanna. Som en jävla åska. Som ett ögonblick av närvaro. Som kritan känns mellan fingrarna, ni vet, när det fanns en svart tavla och telefonerna satt fast i väggen. Den kritan.

Tjugotjugotre är ett verktyg eller en möbel. Någonstans ska de användas på någon skruv eller någonstans måste möbeln stå.

Kritan. Den kritan. Den kritan ska få måla allt. Mest tjugotjugotre. Kanske är du med? Kanske blommorna. Säkert huset. 

Orkar inte med att göra rätt längre. Rätt är över. Orkar inte med att ta läsaren i handen. Fuck handen. 

Fuck. Men när man tjatar händer det alltid något. 

 

SKRIV

SKRIV

när man inte vet allt

folkdräkt

Man överlever. Det gör man.

Promenerar in orden i kroppen på mig. Det gör man. Man klär i dräkt. Man upprepar sig. 

Det gör man.

Promenerar i folkdräkt. 

Man letar landsbygdsromantik. Är det ett eller två ord? Man letar och letar. Allt möjligt letar man. Det är distans nu. Tillräckligt mycket distans. Kanske fyrahundraåttiosju dagar. Kanske det dubbla. Det är skönt. Man har det skönt. 

Orden är i vägen.

Jag vaggas fram och tillbaka på en plats utan kraft. Kanske är det i gropen? 

Någonstans ska jag vara.

Någonstans ska jag rikta mig. Ta ut väderstrecket. Ni vet! Hissa segel! Orka igen. Ibland är det så svårt att orka. 

Kanske samlar jag orden i kroppen som små skydd för bakterier och virusar. Håll er borta. Orden bidar sin tid. Bidar sin bok. Bidar. 

Just nu är det januari och livet knackar på. Lev mig. Välj mig. 

Bodil Malmsten saknar mig lika mycket som jag saknar henne. Ni vet! Hissa segel! Segla bort. Undrar vart bort ligger nu?  

Det finns ett gränsland.

Och tusen nyanser av grå. 

Förmodligen är just i dag ännu bara en dag. Snart. Borta finns inte mer. 
Ändå fyller folk år.