Bloggarkiv februari 2017
Jag är obegripligt intellektuell. Eller hur var det?
Se allt, lyssna på allt, känn på allt, testa, lukta på det.
Sedan kan jag få drömma också, sedan märker jag drömmarna, med drömmar, och stoppar dem i en mapp, tills det är dags att vakna.
Till mig själv som skriver, står det, på drömmarna, när det är dags att vakna. Och visst är det dags att vakna. Med drömmar. Betrakta och bevaka och förundras.
Eller hur var det?
Jag saknar dig, fast jag inte ens vet vem du är, eller var du är, eller vet något alls. Jag bara saknar och saknar. Mitträcket, midjan, något att hålla mig fast vid. Skulle det vara du? Blicken, barmen, händerna, ärren, någon att hålla mig fast vid.
Jag tror att jag börjar bli frisk. Det gör ont, men mycket mindre, äter inga piller längre, pillar ingenstans längre. Och drömmarna vaknar.
Godmorgon och godnatt.
För att vi kan?
Det ska slipas ned lite taggar på tillvaron. Det ska blir rundare och mjukare. Jag vill känna samhörighet. Jag vill tillhöra vanliga människor. Jag skriver för dem som inte kan skriva själv. Du vet, en röst för de pennlösa. I fantasierna har du redan klätt av mig, och jag har känt hur dina händer känns mot min hud. Fast den där rösten får inte bli en gruppröst, jag tror att alla former av grupper, ihopbuntade, är dumt. Men hur då mötas i samhörighet? Vanliga människor. Jag är lika vanlig som vanilj. Vaniljorkidén, brukar du lägga till. Jag har folkbildat mig själv. Det borde varje vanlig människa göra, varje vanlig politiker också, varje vanlig bonde, varje vanlig konstnär. "Att utveckla folks hjärtan". Du är i mitt hjärta och simmar som torsken, braxen, laxen, piggvaren. Spritter och liksom drar i mig, dina fingrar. I fantasierna är du nära. Inuti, som sår. Som skorpor som kliar. Som på min mage. Visdom kan aldrig vara annat än personlig. Vanliga människor. Gissar att vi alla fantiserar? Varför har vi fått den möjligheten? För att vi kan? Vanliga människor, vi ska också lära oss kritiskt tänkande. Och kärlek. Och att bryta mönster. Och att gå vidare. och att se framåt. Och att göra skillnad. Och att leva mer. Och så vidare. Just för att vi kan.
från idag
din hud, och så några fantasier, kanske, möjligen, vill, vill, prästkragen, vill, vill, vill inte finns inte ens, vill, vill, ögonblick, fingrar, läppar, fantasier, en hund, en ko, ärr inuti, utanpå, magen, armen, ryggen, läpparna, fingrarna, inuti, utanpå, broar fast brolös, brinner och iskall, ögonblick, nära, huden, handen, armarna, du är stark
från idag
it is no mystery I know my way from here
Om våren om vintern
Om mig och mina kläder, om inuti och om ringen, om utanpå och om såren. Inte tar mullvadarna midsommar-ledigt, nej, nej, nej. Ned i djupet bara, inte kan vi vänta, inte kan jag vänta, ingenting väntar. I tunnlarna svämmar det över, av vatten, av männen, av fantasierna, av parallella världar. Vad är på riktigt egentligen? I vilken del är det vi egentligen finns? Om våren och om sommaren, och snön rasar och livet rasar och magen rasar och jag vill inte duscha, jag vill bada, jag vill omslutas och Bodil tjatar på mig. Skriv kärring, säger hon, skriv kärring. Jag känner mig stressad och jag tycker inte om det. Vad hjälper det stressen? Fel saker bli gjorda. Fel saker läggs som ett band runt min hals, sedan dras jag liksom runt av stressen, som en annan hundvalp. Vill gå åt mitt håll, vill göra mina egna saker, vill orka, vill börja, vill, vill, vill. Plötsligt ligger ringen där mitt på golvet. Den som jag inte hittat på flera år. Om våren om vintern, runt runt, trär ringen på fingret. Nu sitter den där igen. Som allting annat. Du. Och. Du. Kläderna. Såren. Hålen. Tiden. Kopplet.
spegelneuronerna
Det som gör ont i mig gör ont i dig. Och tvärtom.
Jag gick ned för trapporna.
Och stod på bron och andades frisk luft, fick solen i ansiktet. Jisses så vackert. Orkade gå upp igen. Jisses vad stort.
på söndagen känner jag mig svag
Det är motlut och jag är mörkertrött. Men i tunnlarna är vi. Du och jag.
Jag skulle vilja duscha, men vet inte om jag tar mig i och ur karet, det är sådant man får ta när man väljer ett sådant kar.
Jag försöker finna dig igen, men ingenstans, stannar och gråter en stund. Inte hjälper det. Men i tunnlarna är vi. Du och jag. I ögat sitter något som skaver, precis som i huvudet, tankarna, fantasierna, de kan bli stora som foster, snart börjar de leva sitt egna liv. Jag kryper fram, uppåt, hasar.
Tillslut kliver jag över kanten på gjutgärnsbadkaret, 100 jävla liter, känns som 100 meter, det är inte så skönt att duscha, vattnet stannar inte, längtar efter att omslutas, jävla vatten, låt mig omslutas. Stanna mot min kropp. Omslut. Slutstation.
Drar mig längs med mörkret, uppåt, motlut som aldrig blir medlut, mörkret sluter och stänger in, ingenstans ett ljus, inte i tunnlarna. Sedan ljudet, långt borta hör jag något.
fuck me fuck you fuck off
Alltså det enda jag klarar av just nu är att skriva.
Mamma kommer med tulpaner. Bilarna passerar. Jag går omkring i ett töcken. En hemsk dag. Bara att få tiden att gå. Skriver. Läser om Dali. Ser på serier. Tar piller. Vandrar runt runt mellan rummen. Ser ut över isen. Ser ut mot vägen. Bil med hästsläp, bil utan släp, långtradare, två på promenad, en blå, en grå, en silver, en bil med skoter på drag, en bil som kör fort, en ambulans, en fågel i träden, en på himlen. En bil med takbox, en till, en cheva. Tulpanerna är oranga, de lila är döda, jag överlevde dem, fast jag inte trodde det. Som ett töcken. Grått ute, grått inne. Jag drömmer igen om att resa, med dig, det är ju märkligt, du åker med, du tycker om. Kanske mig. En röd bil. En buss.
Sedan runt runt i rummen igen, som ett spöke.
trepanering
i magen
det nya svarta
Jag har nu opererat bort min blindtarm.
Det gick bra.
Blindtarmen som sprack för snart tre år sedan hade i sin delning vuxit ihop med både tjocktarm och äggstock. Men de skar, de lappade, skrapade, skar lite till och sydde ihop. Tre hål i magen. De fick bort blindtarmen. Det gör nu två dagar senare fortfarande ont. Jag är trött på smärta. Försöker lura bort mig själv från smärtan genom att äta hallon, genom att titta på cirklarna på isen. Genom att lyssna till blåsten som viner så genom skorsten och fläkt. Livet viner. Genom att läsa om Dalis liv i Cadaques, snart är jag där igen. Snart kan jag resa igen, njuta, leva lite till. Dricka vin och ha sand mellan tårna.
Det gör ont inuti magen, utanpå magen, i axlarna, i mellangärdet, i ryggen. Och lite här och där också. Det gör ont. Det ska gudarna veta, fast de vet nog det, jag har bett och bett till alla gudar, till alla världsreligoner, till alla prinssesor och till alla möjliga profeter och stjärnor. Hjälp mig. Ta bort det som gör ont. Det gör ont när jag ligger, det gör ont när jag står, det gör ont när jag går, det gör ont när jag böjer mig fram, det gör ont när jag sträcker på mig. DET GÖR ONT.
Men sedan får vinden liksom flyta bort med mig, sluter mina ögon och jag hör havet slå, solen är mjuk mot min kind, din hand ligger mot min rygg. Du berättar något, jag lyssnar vagt, glider in och ut ur sömn, vakenhet, havets kluckande, och din röst. Så skönt, så omänskligt skönt.
ta min kropp
och håll om
- 1 av 3
- ››