Bloggarkiv september 2015

det är något med mig och tomater

det är något med mig och män

det är något med mig och Tom Hardy

det är något med mig och listor

det är något med mig och koriander

det är något med mig och dig

det är något med mig och Åsa Lindström muggar

det är något med mig och skriva jävla dagboks blogg varje dag

Och Stockholm gör mig inte alls gott. Folk skriker. Annars är man inte bra nog. Och jag förstår ännu mindre meningen. Skrik och skrik, jag har gjort det och det och det. Människans behov av att berätta att det hjälper till i världen tyckt större än själva hjälpandet. 

Jag har ingen lust att skrika. Arg kan jag vara. Men inte skrika.

Nu är jag hemma igen. Här klär jag av mig och klär på mig och fotograferar och läser och rymmer undan vardagen för att stå ut. Precis som vanligt.

En påse över huvudet och dagen är räddad.

Livet är räddat.

Jag behöver inte ta ansvar över något. 

Blundar också. Så syns jag med all säkerhet inte. 

tur att det är en ny dag imorgon

Vad är det med mänskligheten? Vad kan vi göra? Vad ska jag göra? 

Varför görs inget. 

Eller vad görs? 

Jag måste kanske sälja mitt hus och hyra en jätte båt, för att köra alla flyktingar på ett säkert sätt över havet. Eller så köper jag ett militärflygplan, flyger ut dem till säkra platser världen över. För jag står inte ut med det som händer, jag bryter ihop, lägger mig och gråter, skriker. Försöker hitta samtal med andra, för att jag har det behovet. Jag vill prata. Det måste manifesteras godhet nu, för annars kommer jorden kollapsa. Jag kommer kollapsa. 

Vi människor som inte flyr idag, vi som har det bra idag, vi måste ta ett ansvar. Det kunde ju varit vi i båten, med barnen. Du och jag. Kan du föreställa dig det? Medan du sitter och äter din frukostmacka, kan du föreställa dig hur hemskt det måste vara att ta det beslutat, att kliva i en båt som man förmodligen förstå att den inte är gjord för att åka över det öppna havet, med åt helvete för många i båten. Men med tankarna malandes i huvudet, bara vi kommer fram, bara på andra sidan, allting måste bli bättre, allting blir bra. Ser vi döden som en lösning. Men det är inte din son som inte ens fyllt fyra som sköljs upp på stranden. 

Det är allas barn, jordens, vilken jävla katastrof. Jag måste kräkas på din macka och på min och på hela jorden. Vilket jävla skitställe vi fixat. 

Hjälp mig att hjälpa. Snälla. Låt oss hjälpa. Jag mår dåligt av att inget göra. Vad gör vi? Kan vi tvinga regeringen, tvinga alla i Delsbo att, nej, jag måste kräkas mer. På byn och på samhället och på Sverige, ibland så skäms jag över att vi är som vi är. Så där bekvämt bortdomnade.