Bloggarkiv oktober 2014
Nikolaj
I min kalltrappa bor överste Nikolaj. Före detta fader Nikolaj. Han är ingen kul typ. Han är sur och grinig och hatar alla, vita, svarta, bögar, flator, hetros, barn, tanter och konstnärer framförallt. Han stirrar på mig och hatar mig varje gång jag går förbi. Hat hat, stirr stirr. Han måste ha haft en jävligt taskig barndom tänker jag. För det brukar man ju tänka om mig när jag skriver knäppa jävla pjäser. Men jag har haft en bra barndom. Den var fin och inte särskilt rosa, allt i mitt rum var blått som havet. Tills jag fyllde 13. Jag eldade spindlar och rökte pipa redan som 10 åring. Jag dansade disco med pojkarna på övervåningen i torpet. Pojkarna var tre. Tomas, Lars och Jonas. Det var bara Lars jag tyckte om. Han och jag dansade tryckare. Sedan stoppade han en stor spindel innan för tröjan på mig. Jag är rädd för spindlar.
Nikolaj har kanske också haft en fin barndom.
Men likt förbannat hatar han alla. Det måste göra ont att hata tänker jag. Spindeln var stor och den var snabb.
Lars är död. Sorgligt. Jag tänker på honom ofta. Den smala pojken med de bruna plirigaste ögonen jag sett. Han fnittrade alltid. Som en tjej, han var nog också fint feminin. Jag brukar ju tycka om det draget hos män. Fint feminina. I min kalltrappa står all ved också. Väntar på att jag ska elda. Elda gamla jävla pjäser jag skrivit för att jag haft en bra barndom. Nikolaj vill att jag hälsar med en honnör varje gång jag går förbi. Klart att jag inte gör det. Han kan dra åt helvete. Med alla andra knäppisar som tycker att jag borde göra något jag inte själv tycker att jag borde.
Jag är sur och trött och grinig och jag får ingen ordning på alla mina tankar som måste hålla på och hålla på åt alla håll och fram och tillbaka och tillslut så måste jag svara på de där mailen jag får på fejan. Snubben som tjatar och vill bjuda ut mig och jag säger nej och nej och nej. Min facebook sida är ett konstprojekt, inget annat. Det är inte ens jag som svarar.
jag tänker oftare på män än på kalkoner
Äter frukost med Kafka. Han har klätt ut sig till kvinna idag. Vi har hittat ett hotell precis vid havet. 200 meter. Jag är så trött idag. En typisk torsdag.
annars tänker jag ingenting
Så allting är som vanligt. Jag läser franska med ett barn, gör area och omkrets med ett annat, sedan engelskan och så fysik och så inser jag att jag har 300 barn som står på kö. Hur hann jag med 300 barn? Synd att det inte blev 400 barn. Det hade varit så roligt. Samtidigt pratar jag med katten och katten.
Annars tänker jag ingenting. Stoppar någon äcklig gel i munnen, nästan så man vill kräkas. Det är sällan det är mat man vill kräkas av. Corsodyl 1% det är inte mat heller. Det är en munhålsgel. För sådana som jag som får problem med jävla visdomständer och annat skit. Inflammation my ass. Jag tänker ingenting. Fast jag funderar var jag ska bo i Barcelona. Och kanske skriker jag till åt barnen, när de slåss och hugger varandra med sina vassa huggtänder som vargar, älgar, varulvar eller kaniner.
Lite manisk är jag, en manisk tid. Imorgon fortsätter jag på mina tavlor. Ska göra 29 stycken. Varken mer eller mindre.
alltså för dig som inte förstod
JAG HATAR ATT FLYGA.
Arvid och jag talar engelska. What is it in the handfat? Åh its my hair, i cut my self i håret. Nu tuggar han coco pops och läser på det ekologiska mjölkpaketet. Det står om hur jag maxar träningen. Tugg tugg. Öppen mun. Bla bla bla. Älskade barn. Tugg tugg.
Jag hatar att flyga. I hate to flugan. Fly flugan. Flyg fula fluga. Ja ja ja. Och det som jag hatar skrämmer mig och det som skrämmer mig måste jag göra och det jag inte gör kan jag ju lika gärna göra fyra gånger. Usch, vad gott säger Arvid och undrar om det finns ekologiska coco pops. Det gör det nog inte, svarar jag. Tugg tugg. Då hade du köpt det, mamma, fortsätter han. Tugg tugg.
Jag måste rensa bort mitt hår from the handfaaaaat. Nu kommer Hjalmar, han undrar hur jag mår. Jag mår bra. Lite ont i benen, ljumsken, tanden, jag är en tant nu, snart 44, snart 85, snart 103. Men kom och hälsa på mig om tusen år, så ser vi, hur jag mår då.
Tugg tugg.
att jag hatar att flyga spelar väl ingen roll
Jag kommer ihåg hur det känns i min kropp när jag kliver in i skalet med vingar. Flygplanskropp, som bär min kropp, som skall lyfta mig över ett hav och genom moln. Ett tunt skal med vingar. Tranorna och jag, ving-klädda och inte ving-klippta. Bara bensin som saknas och olja. Vi kan spränga oss i luften, det går fortare en att ramla ut, tänker jag. Pang. Du är död bara.
Jag bor i Delsbo. Sverige. Hit hör inte till vanligheten med flygplan, men visst flög min mamma flygplan över Stömnesjön. Jag ser ut över sjön, samma sjö, kanske var det 60 år sedan mamma flög i det lilla planet och såg ned i det vattnet där våra ögon nästan möts.
Jag får supa mig full. Raggla in i flygplanskroppen. Så kan min kropp bära sig ganska bra under resan. Jag hatar att flyga och glömmer bort hur mycket jag älskar att resa.
Det är så det är. Jag får tänka på självklarheter under tiden. Att bussen åker till och från. Att tåget alltid är försenat. Att jag faktiskt har råd att köpa mat. Det är ett skal jag flyger i som flyger relativt bra.
Sedan kliver jag ut i Barcelona, men jag tänker på korridoren, där man ville springa, på hotellet i Åre. Där man tar in för att få bada. Dit alla åker. Vanliga lagoma Svenssons. Jag tappade mina lagoma rosa trosor där på golvet. Bland alla lagoma Svenssons som vill springa det fortaste de kan i korridoren.
- ‹‹
- 4 av 4