Bloggarkiv oktober 2014
Fel saker.
Redovisningen blev klar. Efter det gör jag bara fel saker. Ska välja tio bilder, istället startar jag en till blogg, ska lägga ut bilder här till försäljning, i stället lägger jag tid på MAD MEN. Dricker coca cola och äter chips till lunch. Ner och vänder igen i ett svart hål. Inte ens en stalker har jag längre. Inte ens en fransman. Möjligen fransk ost. Gården är fylld med löv. Jag glor ut genom fönstret alldeles för länge. Fåglarna pickar i högarna. Domherren. Snart kommer det snö. Jag läser om ebola, men jag borde skriva, jag läser om ubåtar, men jag borde fotografera. Jag dammsuger men jag borde arbeta, arbeta och arbeta. Listan blir längre och längre. Jag bokar min resa igen till Cadaques.
Sedan kan du få röra vid mig med handskarna på. Eventuellt precis som havet i en alldeles för överexponerad bild.
vad hjälper det?
Teatern recenseras och hyllas. Journalisten vinner pris. Läraren släpper debutalbum.
Jag steker lök. Försöker läsa tidningen. Anstränger mig för att vila, ligga ned, dricka mycket. Läsa tidningen. Anstränger mig.
Ingen tid att dö.
Jag vill se alla löven falla. Barnen växa. Jag vill läsa fler böcker och skola mig i mig själv. Jag vill sluta oroa mig. För det finns ingen tid att dö. Inte ännu. Först måste snön falla och jag falla och vårlökarna måste igen få sätta fart och jag vill hitta kärlek och dimman ska lätta och idag går barnen i skolan. Jag är sjuk. Jag tänker på livet som regnar konstant. Ingen tid att dö. Det har ju hänt förut. Men aldrig fanns tiden. Och jag har ont i magen. Jag ska hinna med och resa igen, inte för att resan är rolig, nej, det där med incheckning och transfer bussar och avklädning inför tull, det är inte alls särskilt roligt. Så ska det klivas ombord på flyget och allt tar sin tid. Men när man sedan landat och klivit ut ur tull, och flyg och fler transfer bussar. Så är jag ju tillslut framme någonstans. Det vill jag göra. Med barnen. Med männen. Med främlingar. Med dig.
Jag vill hinna med att du tar på mig. Att du tycker om mig. Att jag tycker om dig. Löven faller ett och ett. Jag hostar och hostar. Det är som att gräva inuti, ett mörkt hål. Gräv gräv.
Triathlon, det är din sport.
Vattendroppar är också beröring. Antagligen är det därför jag badar så. Den där totala omslutningen jag tjatar om. Det som rör mig och berör mig och tar mig bort och hem igen. Kanske därför du simmar så?
oxytocin
du kan väl ta lite på mig
Jag heter faktiskt Maria.
Jag har lite ont i magen. Alltid lite ont någonstans. Det är i Cadaques jag sitter och glor på havet. Jag säger nej, men visst vore jag snygg i skägg? Jag säger nej igen, jag måste få välja min choklad själv. Jag vet vad jag tycker om. PUNKT. Alltid är det någon man som vill bestämma något. Jag står naturligtvis inte ut. Men visst vore jag snygg i skägg?
På andra sidan viken, mitt bland de vita kalkstenshusen, står bilen och blinkar och blinkar. Havet slår och slår och kyrklockan ding dongar. Jag glor på människor som är nervösa, glor och glor, som om jag tappat förståndet. Människorna har nervösa ryckningar, det luktar rök, av dig som röker och så blink blink från bilen. Bojorna guppar som oliver på havet. Jag stoppar dem i munnen och dricker vin. Vita väggar, vita rum, blå dörrar och kanske jag måste dela med mig av livet? Dela livet. Dela i tre. Menar att jag måste hitta en man att bli gammal med. Eller så menar jag precis tvärtom. Sten blir sandkorn, och havet slukar, stukar, suktar och bubblar. Det spelas vollyboll och det byggs slott.
Allting äter havet upp till slut.
Jag gömmer nyckeln.
Letar och letar. Så lättlurad jag är.
allt med mig är utanför
Jag måste förbereda morgondagen. Tvättar fast jag inte orkar.
Hostar, harklar, snorar. Tvingar mig att dricka te. Tvingar mig skriva. Tvingar mig läsa. Tvingar mig till vila. Suck och stön. Men jag är trött.
I spanien skrev jag 53 sidor text. Av detta skall det bli något. Kanske en fin brasa till vintern.
Vem är Maria Norén?
Jag är en sur och arg typ. Med en alldeles för hög röst, med ett alldeles för obstinat rörelsemönster, med alldeles för många idéer i huvudet. Jag ogillar folk och grupper som står i grupp. Jag tycker om att umgås med en människa i taget. Jag hatar lika mycket som jag älskar och jag längtar lika mycket som jag inte längtar någonstans. Jag är vanlig som en vaniljstång och ovanlig som ovanligt många.
Jag är sur över hur svårt det är att överleva en endaste månad. Hur svår kamp ska man föra hela tiden? Jag väljer naturligtvis. Jag måste göra det jag vill inget annat. Jag väljer mina motstånd. Sedan några jobb hit och jobb dit, sälja en text dit och en hit, en tavla säljs, sedan kanske något uppdrag med barn och så har jag pengar i en månad. Inte behöver jag väl då tänka på nästa?
Och jag hatar morgontidningar lika mycket som jag älskar Choklad. Jag längtar efter en man och det vill jag inte erkänna. Det är många saker jag inte erkänner. Jag bär gummistövlar för att jag älskar gummistövlar.
Jag mår bra i snö. När den där ensamma snöflingan rör runt i mörkret. Utsikten mot sjön. Jag har ingen aning vem jag är. Jag vet inte, ibland brukar jag fråga den jag möter. Om de kan säga vem jag är. Tror aldrig någon svarat.
Jag klev in i planet och ut igen
Men visst hann jag landa i det där andra landet. Det gick ju bra att sitta fast i den där flygkroppen, sitta instängd, inuti ett ägg med vingar. Det gick bra att flyga flygplan. Det gick, motvilligt, bra. Skalet lyfte mig upp över molnen. Jag for ju fram och tillbaka. Kom ju hem igen. Men tanken på andra alternativa vägar hägrar naturligtvis, det är sådan jag är, borde tatuera in en flyktväg på min arm.
Jag sneglar ju efter nödutgångar och flyktvägar överallt. Inte bara i planet. Inte bara i det andra landet. Också här i detta land. Mest händer det när jag är bland människor. Människor skrämmer mig.
På onsdagen i Cadaques blev jag sjuk. Tappade först rösten. De finns ju de som tänder på tappade röster. Det gör inte jag. Jag vill höras. Även om jag borde lära mig någon gång, borde se åt de andra kvinnorna, som är gulliga och lugna, borde lära mig lite gullighet och lugn. Men med tappad röst, blir kroppen yvigare och jag studsar fram och tillbaka där jag går. Först tappad röst, sedan en stunds sängliggande. Jag undrar om jag någon gång skulle kunna bli normalt sjuk?
Dalis hem var det bästa. Gaudis star wars masker lika så. Barcelona längtar efter tystnad och lugn, staden är trött på turister. Jag blev inte förtjust, alls, lite bara, mycket lite. Tror att jag längtar mer till Frankrike. Har fått för mig att det finns något där för mig. Vad det nu kan vara? Men först ska jag tillbaka till Cadaques igen. Med mig skall jag ha pennor, kritor och tusch, självklart också en bunt med papper.
fredag
Grått och dimmigt. Upp och hoppa som en loppa.
Jag tänker oftare på män än på flugsvampar
Flugsvamparna ploppar upp överallt, som små skrik, som stop-tecken. Ta mig, ta mig, välj mig. Ät mig. Och så vidare. Eller inte. Kanske tvärtom. Det är höst, mörkt och kväll. Jag tvättar barnens kläder för femtusentionde gången denna vecka. Barnen ligger och sover som ärtor. Tvättmaskinen ruskar om hela övervåningen. Jag tänker att jag måste bygga ut, bygga en ateljé och en skrivstuga och ett sovrum. Jag köper onödiga saker, böcker av Bodil, pennor, glitter, suddar och pennor. Och så ska jag åka till Katalonien. Rymma med en fransman. Men jag är för trött för att rymma. Jag vill inte gå in i flygplanet. Jag kanske åker långtradare istället.
Svamparna växer överallt.