Bloggarkiv september 2012
och sen
VAD HÄNDER NU?
här tickar tid, pickar dygn, ryter timmar
liv som går och går
och det som gör ont igår bleknar idag
det som bleknar igår har helt bytt färg idag
det regnar och regnar
jag drunknar i droppar av frostkristaller och moll
hänger konst
dricker jäger
dansar på stället
tycker att livet är allmänt roligt
nyper mig i armen
man får skylla sig själv
om man ligger med en författare
det är omöjligt
Helt omöjligt. Men orka orka orka.
Maria orka lite till. Res dig upp. Res på dig Maria.
Jag måste orka lite till, lite mer, längre, mer, liten bit.
SKÄRP DIG MARIA
Det är jag som gjort fel, det är jag som gör fel, det är som vanligt om mig mitt liv handlar.
Du var så nära någonting som skulle vara något bra. Bra för min önskan om att skriva, bra för mig. Du var bra för mig.
Minns det du.
det går inte att förstå att det är omöjligt
för bara när man inte förstår hur omöjligt någonting är, lyckas man göra det möjligt
orkar inte skriva
orkar inte mer
kvar står tystnaden som ett litet barn
jag förstod nog inte att det var mig själv jag svek
jag har ingenting med ditt liv att göra
men du förändrade mitt
bara jag
vet inte ens åt vilket håll jag ska gå
jag har fruktansvärt ont i magen, kanske är jag hungrig, precis under revbenen, kanske är det i själen det blåser
vet inte om jag orkar särskilt mycket mer
allting blir lidande
det var bara jag som hamnade i vägen för någon ord
JAG HAR SÅ FRUKTANSVÄRT ONT IGEN
det är knivarna, den här gången är det Hans 42 år som hugger mig, om och om igen, han sticker in sin kniv långsamt under mitt bröst ena gången, gråt inte, viskar han, sedan hugger han några gånger snabbt, gråt inte, viskar han igen, jag tycker inte om gråt, det svartnar i livet, jag tar avsked igen, igen och igen,
det var bara orden det handlade om, ingenting annat, bara ord, du ville ha mina ord, kvar står jag, vibrerar, jag har intet att säga längre
JAG STÅR INTE UT MED TYSTNADEN
JAG STÅR INTE UT MED ORDEN
JAG STÅR INTE UT
JAG STÅR INTE
JAG STÅR
BARA JAG
tranor som lyfter, du står kvar
ett meddelande om dagen, kom nu... eller Adjö, som lockrop och varningsrop, jag har stått stilla, inte rört mig ur fläcken på ett helt år
48 tranor lämnar platsen du bor på, platsen du tillfälligt stannat på i tolv år, du är helt lagom, det räcker med två kvinnor och ett paket mjölk på bordet, du heter Hans och är 42 år, du är nöjd, du är dig själv nog, behöver ingenting, inte ens platsen är viktig, den bara är
det är så tyst nu, tomt, nästan så att jag börjar vänja mig, skrämmande
vissa stunder idag har jag känt mig glad, träffat människor som är intressanta och som tycker att jag är intressant, tror jag, eller så inbillar jag mig, jag är förvirrad, jag får för mig att alla människor säger en sak och menar något annat, människor mig äckla lägger jag till precis när mötet tagit slut, de ser på mig, visar sina tänder och morrar åt mig, sedan går de
människor vill mig illa, tror att de vill äta upp mig, som om det vore vargar eller små elaka dvärgkaniner, mitt huvud är förvridet, jag kan inte ens tänka
det som är så fint
att tänka
men du
sluta tänk på mig nu
radera radera radera
sluta tänk på dig nu
radera radera radera
JAG FÅR INGEN ORDNING PÅ NÅGONTING
borde göra klart en massa redovisning som ligger i en hög
borde ta beslut
borde vila
borde städa
borda besiktiga bilen
borde känna att jag duger
borde göra rätt
borde planera
borde ringa samtal
borde diska en fyra veckors disk
borde lyssna på mina barn
borde besöka min pappas grav
borde ringa min syster - kolla hur hon mår
borde leta
borde ro
borde sluta lita på människor
borde lita till min intuition
borde äta mat
borde såga ned träd
borde sänka volymen på musiken
borde åka
borde inse att jag är helt fri
borde färga håret svartare
borde tatuera mig
borde göra något roligt
men
JAG SKRIVER
jag får några minuter över i livet
jag borstar tovorna ur mitt hår
låter bokstäver falla, jag är förvirrad, mellan mina läppar hoppar orden
de vill ingenstans
samtidigt klär jag en ask i färgglada färger, där ska du få bo
tillsammans med askan från en tavla jag eldat upp, tillsammans med orden respekt och sanning, kanske lär jag mig något?
tänker
allting inspirerar mig, kanske mest inspirerad bir jag av att jag står upp, faktiskt mycket fokuserad på att hitta männsikan som är jag och ingen annan
mina ord finns här, du får dem
jag kokar potatis
måste äta mat, mår bättre igen, jag tar bestlut och går vidare, inte ett till ord i något väntrum
nej här pågår livet
saknaden gör att det växer ut träd ur mitt huvud, nu når jag nästan himmelen, så här slickas sår rena, ingenting blir kvar när allting är klart
salt, fiskpinnar, måndag, gråt
det här handlar ingenting om parsamhet, berättar saker gör man av respekt, det ordet har visst någon glömt
så faller några bokstäver genom fingrarna
det var krocken i bilen, blodet i framsätet, det var riktningen, åt vilket håll, platsen, att inte berätta är ingen lögn, så krocken igen, natten, tystnaden, blodet på golvet också, skärsår och tystnad bara, nej vänta, det hörs en blinkers lite svagt
det var du i bilen, på väg från kvinna 1, på väg mot kvinna 2
jag bränner fiskpinnar och kokar sönder potatisen, du raderar bort mig ur telefonen, alla nakenbilderna, alla orden, alla bevisen, jag krockade i din bil, dog mot rutan, kvinna 3
- 1 av 2
- ››