Bloggarkiv oktober 2010
Rädd?
Oktober 27. 2010.
Jag tänker inte springa omkring och vara rädd! Mer blir det inte i denna natten. Fint nog.
Into My arms.
Oktober 24. 2010.
Natten är en vän. Alltid en vän, alltid är den i mina andetag.
Här är jag med mitt blåa nagellack på korta trasiga naglar, en kurrande katt, tovigt rött hår, trötta ögon och ont i ryggen, annars är Nick Cave den som tillhör mig. Into My arms...
Tror att detta är en väg att gå - av många. Men här går jag. Världen är kall och svår, ganska hård. Jag fryser. Jag undrar över om jag har något jag vill säga i natten. Om jag har ord som vill falla från mina fingrar, falla från min mun, från mitt hjärta rakt in i ditt.
Kanske vill jag säga dig något, men du lyssnar inte längre. Det var länge sedan du lyssnade, antagligen länge sedan jag sa något. Tystnaden blir även den ett eko. Men jag tror att det är viktigt för mig nu att hitta en mening igen. En mening till liv, det känns svårt just i denna natten. Det är så lätt att gråta, gråten finns där som havet jag ror i. Nu sitter jag själv i ekan, det är lite hårdare storm kring mig igen. Alltid hårdare storm på just detta hav. Jag ror och ror. Jag gråter och gråter.
Men vad vill jag säga? Jag har gjort en ny playlist på spotify, den heter jävla bra låt jävel... Den går runt nu, runt runt, jorden runt, runt mig, runt dig, runt oss, runt bara runt.
Jag längtar efter närhet, ömhet och värme. Ord att växla. Ord som får växa. Sanningar som får mig att le. Jag vill le, skratta, buga mig inför alla vackra tankar jag får dela med någon. Jag tror ju på kärleken. Jag ber mig själv att inte glömma det. För då är det helt ute med denna MARIA. Det var nog det jag ville säga i natt.
godnatt
Om jag saknar något i livet?
Oktober 23. 2010
Solen slickar mina fönster på morgonen. Känns vackert att vakna, lite kallt och lite mjukt. Din hud är så len, den smörjer mig med rörelser... Du har alltid fått mig att känna mig vacker.
Livet är inte något som pågår bara, livet är möjligtvis något som går på. Jag tycker om rösten på morgonen, den är lite hes innan den gäspat ur sig natten. Kaffe och chips framför datorn, nu skall dagen tas i famnen. Fest i kväll, Stockholm i morgon. New York nästa vecka. Sedan allt annat som ska bevingas med nya sånger. Allt ska få just sin eviga ton och doft, sedan kanske det kan tystna en stund.
Om jag saknar något i livet?
Det skulle väl vara du då.
Men du har trätt på dig skal på skal, jag känner inte dig längre.
I morse när jag vaknade stod det en Icakorg nedanför sängen, i den var det 88 kexchoklad... Nej, det var visst drömmen. Det var visst något som varit. En tid som flytt. En tid jag saknar...
Men nu går jag... Nu har du missat mig likväl.
Tjoho vad livet visar sig vara en sanning till slut... Om jag saknar något i livet?
Du skulle väl vara du då... Nu bor jag i din garderob, ibland tar du fram mig, pratar med mig, ser på mig. Det får väl vara nog med det, jag nöjer mig absolut!!! Eller vet du, FUCK YOU.
Jag ska inte börja om...
Jag skriver... Allt jag skriver är till dig... Jag vill ha dina läppar mot mina ord, jag vill att du ska viska dem, skrika dem, leva i dem...
Antagligen mår jag som bäst i alla dess avstånd. Natten är här igen och vaggar in mig mjuk vid din sida. Det kan aldrig bli tomt och ensamt i min inre värld.
Det blir nya ord som ska fram, nya ord du aldrig hört mig säga.
Jag finns. Kom ihåg det... Jag måste påminna mig själv mitt i allt skapande. Skriver just klart LOAS VINTERLAND, jag skrattar så gott av det! Skriver musiken, det som jag inte vet vart det ska ta vägen... Skriver manus ODD, det är kul. Snart premiär igen. Skriver...
Jag ska köpa musikinstrument. Jag längtar så efter nya ljud och klanger, längtar efter nya ekon i mig.
Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv?
Oktober 21. 2010.
Det är så lätt att bara leva ett helt liv och aldrig få känna på riktigt vad som är viktigt. Ofta går vi bara förstummade på led vi människor och inte ens ser.
Jag är inte en av er. Ofta önskar jag att jag också kunde vara nöjd, tillfreds om inte annat, eller vara nog kapabel att lossas mig till ett sådant liv. Inte heller det går.
Jag måste jobba med det jag älskar, jag måste vara kreativ, jag skiter i pengarna, jag måste uttrycka mig, jag måste vara nära dig, trodde jag, jag drivs av sorg, drivs av vetskapen att livet är bräckligt, det kan när som helst tas ifrån mig.
Jag vill.
Jag vill så jävla mycket. Min vilja kommer göra att allt blir möjligt för mig. Trots att jag är så nära så många gånger att falla igenom den här tunna isen som håller mig ovan ytan. Kanske är det jag som är annorlunda bara. Just nu är det helt omöjligt att komma fram till vad jag ska göra med mig själv. Jag har vansinnigt många möjligheter och vägar att gå. En röd tråd väntar jag inte på, en röd tråd får mig absolut att gå. Jag går mitt i livet, håller mig hårt i handen, jag vill leva, jag vill.
Men du då? Varför somna in? Varför inte ta tag i det du så fint började. Du gjorde en kraft ansträngning för att lämna det du var bäst på, att lossas. Nu är du tillbaka igen. Du påstår att du mår bra, skrattar och är den där clownen igen. Den där clownen som gråter när ingen ser på.
Jag är ledsen för din skull. Jag hoppades så att du skulle orka hela vägen till det som gör hela skillnaden. Det som gör dig till mer dig. Det som du så fint längtat efter, det som jag gav dig, sa du. Men det var länge sedan. Hur ska du kunna se dig själv dö om du missat halva ditt liv?
Jag vet inte vad ska jag göra med mig själv? Så många riktningar jag vill gå, omvägar, nyfiken igen, vild igen, fri igen, men om inte du finns...
Romanen.
KANSKE MYNNA UT I HAVET.
av Maria Norén
Jag gråter. Du ser det inte först. Jag vill inte att du ser att jag gråter. Jag vill att den här infektionen läks, jag vill leva mitt liv. Du kör mig från platsen som vi nyss haft som vår älskog. Regnet är nu ett helt hav som stormar och vi sitter i en eka, du ror och ror, jag gråter och gråter. Sedan är det din tur att gråta, då ror jag, ror och ror.
Kanske har du älskat mig. Kanske har du det. Idag skriver jag i mitt brev till dig, för jag fick ett besked. Ett besked som skrämmer mig. Jag har en tumör.
Jag skriver till dig...
Oktober 19. 2010.
Jag trodde att jag faktiskt skrivit mitt längsta brev. Tills idag.
Brevet jag skrev för tio år sedan var början på min första roman, trodde jag. Brevet eller romanen Vi fick båda munsår var skriven på 108 sidor då. Som du förstår räcker inte 108 sidor i A4 till en färdig roman. Jag är inte klar! Blir det snart, snart har jag formulerat det sista i det brevet. Det blev naturligt långt fler sidor än det. Men personen jag skrivit brevet till, har jag inte träffat sedan dess. Han kommer få läsa boken en dag. Det vet han om. Och så han väntar...
Tills idag var det just det brevet till honom som var det längsta brevet. Men nu har ett nytt avsked sprungit om i sorg.
Idag skriver jag i brevet till dig...
Kanske det sorgligaste brevet jag skrivit? Det kommer troligtvis aldrig bli färdigt och troligtvis heller aldrig postas. Men även denna en gåva i bokform... Du får läsa om mitt avsked... Det skriker om orden...
Ett avsked till, som du märker. Så många avsked i en människas liv.
Så många kvar att lämna antagligen, jag lämnar människor längs vägen jag går... Människor som satt spår... Det kräver mycket ord, lång bearbetning och många tankar. Det är sorg jag bär naturligtvis. Sidorna till dig är just nu 207 stycken. Då har inte ens romanen tagit vid. Det är vackra ord. Fula ord, lögner och sanningar. Nu ska fiktionen till, det är där jag lever mina dagar.
Det var en gång en groda och en skorpion... Du vet... Du kan den berättelsen... Du älskade den... Det är i min natur...
Jag har skrivit dig så mycket kärlek... DU såg den aldrig... Men orden är min natur... Snart släpper jag min första roman.
Forskar i det som faller...
Oktober 11. 2010.
Löven faller när jag faller. Det blir musik.
Det är som tonerna från en spansk gitarr kanske. Mina gitarrer står i hörnet när jag och Strindberg poserar. Vi pratar högt om vad som gör livet så värdefullt. Vi är aldrig överens.
Är jag en luta mot din barm kanske? Är jag ord som kan vara din skatt, hoppas så? Jag är en älskare åt musiken, vill nå en själ i instrumentet.
Vill inte falla längre ner. Det värmer någonstans av det som faller också. I bland faller alla när en faller... Kom, och spela på mig.
Löven faller mot marken, de landar mjuk, som en saga landar de till slut. Jag tar upp en av mina gitarrer. Egna verk blir det. Egna toner, spruckna, trasiga godnatt sånger som sörjer... Jag sjunger för de som sitter bredvid. I natten är det inte många mer än de som är djur.
Jag kan inte bestämma mig för om vad saknaden handlar om?! När jag stämmer min gitarr är det som om jag stämmer mig själv. Det är vansinnigt att inte min musik får leva. Sex strängar och sedan ska ni få syna mig. Ni som vill ha koll på mig! Så här stämde jag min gitarr i natten. Jag har stämt ner första strängen en hel ton. Den andra stämde jag upp en halv. Den tredje lät jag vara. Den fjärde en hel ton ner. Femte och sjätte en halv ton upp.
Det blir cirkus i mina öron, själ åt mina ord. Själ nog åt allt som faller. Musiken är inte någons...
Ingen äger den...
Ingen tar emot när den faller heller...
Omvägen jag just körde...
Oktober 10. 2010. Något som hör hemma i pjäsen ODD.
Omvägen jag just körde, var en lite förvirrande väg. Den tycks gjort mig med sorg. Den tycks ha byggt en ny borg runt mig, en mur. Sedan kommer ingen åt mer...
Så många saker som aldrig sagts mellan dig och mig. Men så tycks det vara människor emellan, ett evigt på lossas. Sedan ses man inte mer...
Jag lämnar ditt hjärta blödande vid vägkanten. Jag lämnar mitt hjärta bultande i din hand. Sedan går det ett helt liv...
Mer och längre avsked existerar inte än det som pågår... Avskedet är långt... Sedan finns det inte mer...
Undrar hur det syns på mig? Ser du någon skillnad med mig? Ser du att jag förändrats? Du ser mig inte alls...
Livet går ut på att levas, det är en gåva, en gåva nästan helt omöjlig att hantera. Jag går gärna mina omvägar i det här livet. För jag vill se mina fötter gå. Jag vill se dem i myllan, jag vill besöka alla platser jag aldrig gått på. Jag vill se mina fötter i slitna converse, jag vill se mina fötter i din hall en sista gång... Sedan aldrig mer...
Inte undra på att det bor sorg i mig. Ur pjäsen ODD:
En ny värld genom Massy Davidsdotter.
Oktober 9. 2010
Nyss låg jag på fuktigt kallt gräs på baksidan av huset och kollade på stjärnorna. Det är något alldeles magiskt med det som är långt ifrån mig. Mörkret och natten vaggar in mig skönt i motsatserna.
Nu ska jag skriva kulturkalender och ta det här vackra livet i min hand och göra allt jag drömt om. Det är bara jag som gör mitt öde. Ensamheten är bara skön att bära, ryggsäcken är väl ändå fylld av sällskap. Det som var då och det som kommer, gör mig till Maria. Maria vill finnas. Vara en doft på din tröja eller ett ord mot dina läppar. Om detta skall vara livet, så är jag nu beredd.
Oktober 8. 2010. Nu ska det bli blogg av mig med!
Här bor visionerna av alla drömmar jag förseglat i ett brev och stoppat i den där flaskposten och skickat iväg. Jag minns inte ens vad jag en gång skrev? Minns inte vad jag en gång drömde? Minns inte vad jag en gång var?
Den där människan som längtade var jag... Tror jag. Men här bor frågetecken som skall rätas ut och kanske landa i något att gro i. Jag vet inte längre vad som ska växa i mina ord. Vad som ska växa i min kreativitet. Behovet av att uttrycka mig blir aldrig mindre. Det gäller att göra spår som sitter kvar. Spår som fastnar i ditt hår eller mot din kind. Att du minns mig är viktigt. Att jag finns är viktigt.
Välkommen in i Davidsdotters värld. Det här är bara början på något nytt. Det är som att segla i en tunna, det är som att kyssa de vackraste läppar. Det ger dig luft, andetag på andetag... Hjärtslag på hjärtslag... Livet är inte bara det som går runt. Livet är det som gör att man går en omväg.