Astrid Wrangö

28 juni, 2025 - 24 augusti, 2025

Jag har aldrig tyckt om min kropp.
Jag har aldrig haft tålamod för handarbete. Jag har aldrig känt mig särskilt politisk. Jag har aldrig förstått poängen med dukar.

Men nu står jag här mitt i livet med en kropp som storleksmässigt balanserar på gränsen av butikskedjornas utbud. Jag svär över skavande jeans och trosor med för liten gren. Jag svär över att oavbrutet behöva möta den ständiga sörjan av kroppshat, kapitalism och sexism förklätt som möter mig från alla håll. Jag svär över det kollektiva kravet på perfektion och uniformitet. Och jag vägrar gå med på det - att min och andra kroppar som ser ut som min inte får synas. Att de fortfarande symboliserar svaghet, gränslöshet, brist på sexuellt kapital. Att de är osunda och inte värda att tas på allvar. Men jag vägrar skämmas. Vägrar gömma undan mig. Nu står jag här som en medelålders tonåring. Jag upptäcker min kropp på nytt. Ser den med nya ögon. Känner den med nya känslor. Och jag gör det med imperfekt tråcklade stygn på begagnade dukar och slitna lakan. För att jag kan. För att jag måste.

Astrid Wrangö bor i Avesta i Södra Dalarna. Till vardags jobbar hon i skoaffär när hon inte fotar, broderar, tecknar eller grejar i verkstaden. Ett feministiskt vardagsprojekt med fotograferade nakenporträtt ledde till abstraherade teckningar som ledde till broderier. Att göra urval, tydliggöra, klippa ut och visa fram blir ett sätt att förhålla sig till och bearbeta erfarenheter. Den broderade linjen tar plats i flera dimensioner och gör även bilderna tillgängliga på fler än ett sätt.