Det kanske alltid tar två år. Två år är ingenting. Två år är allting. Alla ord jag missat, alla ord som inte fastnat. Förlåt till mig själv. Kommer inte hända igen.
Nu ska jag fylla er alla tills ni kräks. Det är ni värda. Små ord innanför blusen och jackärmen och mest i själen. Den håglösa själen som kräver värme i en värld som bara visar kyla. Men vi vet ändå. Det finns mest värme. Vi måste bara hålla hårt. Håll nu. Hårt.
Och nu måste det gå fort. Det måste alltid gå fort när det måste gå fort. När det går fort. Fort fort fort, skynda mig och dig och allt att komma framåt, finns bara framåt och kanske lite bakåt, lite lite av nuet också. Jävla nu och bakåt och domnande händer och frånvarande hjärna. Vill inte vara den smartaste i rummet, vill vara den smartaste i rummet, vill inte, vill. Vill lära mig och vill kittlas och vill promenera.
Små ord, skriv om det omöjliga. Skriv omöjligt. Va omöjlig. Läs mig. Annars kan du dra åt helvete. Eller inte. Eller. Det bestämmer kanske mest du - eller vem bestämmer - ni vet ögonblicken som händer, man svänger av till höger plöstligt istället för vänster och där stod du. Sen ringar på vattnet och ringar på fingrar och ringar i öronen och ringar runt planeterna. Allt står rätt.
Nu är det bara fort fort fort som gäller. Skriv av dig och ur dig och bort dig. Fyll flaskor med ord och kasta ut dem på havet och låt oss alla segla i tunnor. Huset kan också följa med, spolas iväg, för vem orkar byta tak. Vi kan flytta till ett land utan regn och utan tokiga fästingar. Hissa segel och ladda kanonerna. Här kommer vi som en jävla Noaks ark.
För vem orkar följa med? Ni vet, först: söka bygglov, skicka faktura, ändra på hemsidan, redovisa, längta bort, skriva listor, vaccinera oss, handla mjölk. Allt det där vanliga.
Maria, va omöjlig bara. Skriv om det omöjliga. Sen så.
Ni vet? Jag tänker att alla vet. Man går vilse i allt annat. Man känner sig som en idiot för att man gång på gång överger det man vet. För trött, för ledsen, för lite tid, för lite tvång och måsten, för lite kärlek. För mycket oro, rädsla, jävla skit.
Nu darrar sjön och katten och hunden sover under täcket. Barnen sover i olika rum. Natten hinner man knappt med. För ljuset, äntligen, ljus. Kanske lite letar sig någon knopp fram, björken, kanske lite även jag som håller på att brinna upp av oförlöst. Alla gånger man är oförlöst. Jävla oförlöst.