Bloggarkiv september 2017

Men förmodligen exakt samma mönster. Fast jag ser dem inte? 

Eller? 

Männen är som slukhål. Som när jag byggde om badrum nummer två, tillslut var ingenting kvar. 

Jag behöver göra mitt eget. Medan löven trillar och livet trillar och tårarna. Går jag på alla vis mot mitt håll? För min skull. Jag väljer bort, väljer in. Låter inte något äta mig hel.  Ändå äter alla mig hel. 

Och vem är du? 

Som klivit in. Genom dörren. 

Som öppnat dörren. Låtit mig komma in. 

Är det på riktigt. 

Är du på rikitgt. 

Är jag?

De flesta skriver kärleksdikter till någon omöjlig gammal kärlek. 

Inte du. 

Du skriver om framtidens kärlek. 

Under tiden. 

Håller jag mjuk. Lite mesigt och töntigt. 

Precis så som jag aldrig gör. 

God morgon kärlek. 

Men hur skulle du och jag kunna stanna upp? 

nej räkningarna måste betalas först 

och håret måste klippas 

sedan borde jag promenera 

och gråta 

floder 

så jag nästan måste simma istället

iväg mot havet 

fast måste kanske läsa alla mail först

2387 olästa mail

tänk om det är viktigt

viktigare än hur jag mår

till slut måste jag verkligen 

få tid 

till 

fantasierna

där är du och jag 

inte vet jag vad som händer 

händer

läppar 

simmar

omslutas

men räkningarna då? 

ordningen, det måste väl vara gjort i en viss ordning

sedan blir jag alldeles varm och 

räkningarna 

de måste betalas

betas av

ätas jord 

mullvadarna lockar ned mig i jorden

hemma igen

att hantera 

Jag längtar efter Bodil. Hon kunde på så många vis plantera in mullvadarna i mig. 

Jag vill resa till Frankrike och lukta på havet. 

-Hej hav! 

Sitta vid Bodils trädgård och se på medan mullvadarna förstör, förför och förgör blommorna, träden och gräset. Det kan gärna vara grått ute. Med dagg och blåst i luften. Där kylan kryper in under tröjan, precis som du gör. 

Jag försöker hitta hem, men reser bara bort hela tiden. Fast långt bort är bara en plats inuti. Kanske är jag bara vilse i egna tunnlar. Jag ska brinna vackert. Jag vet ju det. Ändå brinner jag så fult. Håret växer och naglarna växer. Barnen sover inte björnen. 

Där kylan kryper in under tröjan, precis som du gör. Dagarna går, livet pågår, du har liksom trätt in dig i min själ, snurrat runt, tvinnat, sitter ihop, på riktigt. Så få saker är på riktigt. Jag säger tack för det, att ingen av oss springer. 

Och pappa har varit död så länge nu, jag saknar honom så det gör ont. Vissa dagar mer andra dagar mindre mer. Men alla dagar saknar jag. Undrar ofta vad du skulle sagt om vissa saker pappa. Alltid sa du ju nej först, sedan sa du ja. Men alla gånger handlade det kanske om rädslor och oro över mig. Jag kanske var för vild, är för vild. Vild. 

-Hej hav! 

Reser kanske bort för att hitta hem. Där ska jag stanna kvar. 

Vi kan väl stanna kvar en stund när det blir fint. För jag vill cokså dit. Till det fina. 

Istället för att lägga fokus på det onda väljer jag tvärtom, det goda och de fina. Människor som vill mig väl. För det finns de som inte vill mig väl. De vill skära mig i stycken och kasta mig till vargarna som ylar. Fast vargarna tror jag är bra typer, de vill inte alls äta mig, det vill slicka mina sår rena. Så de som vill mig ont, lyckas inte. Det goda måste vi slåss för, det goda måste alltid få vinna, få plats, få ta över. 

Inuti så mycket hjärta att det svämmar över. 

Inuti så mycket kärlek att det står still i huvudet.

Fast ändå en klump av oro i bröstet. Ett moln som luktar illa. Släpp bara. 

Ingen som du. 

Ingen som jag. 

Ganska fint. 

Var snäll mot dig själv, påminner du. Var snäll mot mig själv, påminner jag. Att det ska vara så svårt med något som är så lätt. Jag trär mig själv runt min kropp och håller fast vid ingenting och upplever allting. 

Så stort är det att leva. 

Så stort är det att finnas.