Bloggarkiv juni 2017

Onsdag. Igen. Känns som igår. Fast det blåser lite. Sjön ligger inte blank och gråter. Sjön rör sig mot stranden. Sjön rör sig. 

Skruvarna lossnar på gräsklipparen och jag tappar hela motorn, där får jag för att inget händer. Jag tycker verkligen att ingenting händer. Jag kan inte jobba mer än jag gör. Och inte är jag väl bara jobb? Är jag? Jag minns att jag längtar till havet. Istället för att resa dit, spelar jag Nick Cave. Idag jobbar jag hemma. Fast jag skulle ju inte jobba, fast jag måste. Strindberg glor på mig. Han betraktar mig som vore jag en bomb, han ser rädd ut. Det är inte mer ordning på mig idag än vad det var igår. 

Jag är intresserad. Vad betyder det? Barnen sover, katten sover. Sova vet jag precis vad det betyder. Länge sedan jag drömde några mardrömmar. Det är lungt i huvudet på nätterna, kanske bra det. Fast mardrömmarna kan vara så inspirerande. Kanske hela livet är en dröm. Snart vaknar jag upp och är en fjäril. Fjärilen som dör till kvällen, vars hela liv är morgon till skymning. Vars liv går ut på att slå och slå sina vingar för att i rörelse kanske jag tar mig genom hela dagen. Kanske får jag se solen gå ned.  

Jag längtar så. Längtar så det värker. 

Grannen har ett apelsinträd i fönstret och en grill på balkongen. Det regnar mellan husen, det blåser i rönnens vita blommor, himlen hänger låg och grå. Det är juni och nätterna är ännu ljusa. Jag längtar bort från en förbannad vardag. Från den förbannelsen som livet ändå har, vardagen. Allting blir måndag. Jag känner mig som en tiger i en bur, som tankar som aldrig blir fria, som instrumentet ingen spelar på. Inte vet jag vad jag ska ta mig till, borde skapa, skapa, skapa, skapa. Istället drömmer jag mig bort, jag är ju ett onsdagsbarn. Vad det nu betyder. Halva jordens befolkning gråter. Medan den andra hälften har dragit för gardinerna. 

Grannen har också dragit för.

Barnen sover, katterna sover. Jag tänker och tänker och tänker. Vad blir det av någon som tänker? I trädgården bor Bodils mullvadar, de längtar efter att jag ska göra rätt saker. Att jag ska köpa ett skrivbord och skriva böcker. Skriva om benen med åderbråcken, det gör ont, men allting gör ont, men på ett vis kan hjärtat bara gå sönder av kärlek en gång, för alla andra gånger efter, har man hejdat sig, ställt in sig, redan bränt ned ljuset, känslorna bäddas in i bomull. Bodil nickar. Jävla Maria, säger hon, att du inte bara skärper dig. Köp dig ett skärp och håll byxorna på plats. Fokusera på rätt saker. Jag vill överallt, känna allt, vara i allt. Ser på grannens gula hus. Gult är fult. Men eternit är fint. Borde k-märkas. Jag borde blivit en kexchoklad. Sedan ska sommaren planeras. Borde vara utan sommar. Borde hasa mig ned till bageriet. Där skulle min skrivarlya vara, i källaren istället för i tornet. Man kan ju inte få allt? Eller kan man det? Jag tror ju på allt. Ska bara knyta ihop, balansera genom alla måsten och hitta tillbaka till lusten, till kraften, jag är ju en kraftstation. 

Grannen har dragit för. 

Sedan undrar jag vad du betyder. Alltid du. 

Inte så långt bort. Lagom långt. Gatan ligger vid västra stationen, en grön villa med innergård och ett mindre hus lite bekvämt dold, i ett villa-område med familjer och barn, mellan skolor, kyrkor och vid badet, längs med en allé. Där ska han bo. Pojken. Som inte ens fyllt 16 år när han flyttar. Pojken flyttar in i det lilla huset på gården, bekvämt dolt. 

Det kändes skönt att röra på sig. Det är skönt att röra på sig. Allting rör sig. Det är ingen ordning på mig. Ingen ordning inuti. Jag gör en sak och sedan känner jag något annat, säger viktiga saker, tror jag, men jag känner mig oviktig. Bodil skäller på mig, för att jag ännu inte köpt mig ett skrivbord att sitta och skriva vid, lite normalt. Som normala sitter, de som skriver, de som sitter och skriver. Jag är en som skriver. Kanske inte mer än så. Det är inte så lätt att veta. Det är juni och juninätterna har jag nästan glömt bort. Men skriver gör jag. Medan jag ser ut på sjön. Längtar efter sällskap. Kom och va mitt sällskap. Kom och va min musa. Kom och lägg dina tankar ihop med alla mina tankar, berusa mig, berör inuti, ta mig långt långt bort. 

Mitt bohemland och mitt bohemhus ligger och vaggar som havet mot stranden, som fantasierna i augusti, som ditt hjärta när de ekar i mitt. Mitt bohemhus är bra. Bra för själen. 

Men från mina kinder regnar det spik. Alltså, jisses vilken gråt. Som stormen i Kapstaden. Knysna håller på att brinna ned, dalen som jag red i, som grönskade så, som fullbordade allting, så där galopperande som livet kan vara, på den bruna hästen, lite tyst, lite tillknäppt var jag, för att jag tänkte, men vi red genom djungel och sov i koja.

Kossorna sover på andra sidan sjön, jag kan se att de ligger ned. Jag borde ligga ned. Jag borde förstå att jag är trött. Fast istället gråter jag. Och istället skäller jag. Alltid är jag lite arg. Alltid lite ledsen. Mina texter ska bli den där boken nu, de rebelliska rosorna som klättrar så vilt, allting är alltid på väg åt alla håll. Det stretar och drar. Jag vill överallt, kan du förstå hur det känns inuti?