Bloggarkiv maj 2017
tre vänner är allt man behöver
Jag vet inte.
Jag vet inte
Jag vet inte.
Mot hjälplösheten finns inte mycket att göra.
Mot hjälplösheten hjälper inget.
Jag tänker på världen medan mitt vardagsliv går på.
Mitt liv är som små saker utan betydelse. Samtidigt exploderar världen, i städer jag inte ens vet var de ligger.
Jag vet inte.
Jag vet inte.
Jag vet inte
Måste börja arbeta med rätt saker igen.
Mot hjälplösheten hjälper inget.
Måste börja, början är svårast. Skissar, först via orden, sedan via tanken, sedan med kameran. Svårast är början. Alltid början, måste börja. Det behövs en början, kanske ska jag börja med slutet, sälja ut det sista som jag har. Allt ska bort. Bara några hundra mil kvar. Jag får aldrig några beundrar-mail, borde jag inte få det? Förut fick jag alltid det. Mil efter mil efter mil. Någonstans glömde jag mig själv.
För världen blöder och jag ser på. Tur är att regnet faller och himlen är grå. Det skulle behövas mirakel. Alltid skulle det behövas mirakel. Var är miraklet?
Måste predika en massa skit först.
Fast jag känner mig som ett ufo. Det skulle krävas ett mirakel av tid för att få mig lite normal. Är det viktigt?
Jag kallas för flicka i affären i Delsbo, av en äldre man. Han har fågelben och värk. Jag hämtar en stol och låter honom sätta sig. Han ropar efter mig. - Flickan, gå inte.
Alltid måste man gå. De normala går. Mannen med fågelbenen kissar på sig. Man ringer ambulansen. Man håller avståndet. Man går. Man drar undan stolen också. Sedan sitter mannen med fågelbenen på golvet. Han ropar - Flickan!
Kanske är det tre vänner man behöver? En som lyssnar, en som håller om, en som är tyst. En vän som aldrig drar bort stolen.
Kanske.
Världen exploderar och mitt lilla liv går vidare.
Kanske.
måndag
Som hemma. Jag går en promenad med katten, klipper gräset, glor på sjön och på solen som går ned. Ingen sol går ned som den andra går ned. Inte är det måndag hela veckan här.
Och som hemma är jag i mina rum, rummet där jag sover, äter, tittar, skriver, hänger. Den enda som besöker mig är du. Din vålnad. Kanske några myror också. Jag ser till att det händer. Det ska hända. Mina ord, dina toner, mina bilder, dina ljud, eller de där strängarna som aldrig möts, de där spåren som bara är parallella. Min gitarr på väggen ute blir bara vackrare och vackrare. Allt vackert spricker. Allt vackert blir blått. Du var så blå. Du var så död. Så länge. Flera minuter. Sedan flera år. Idag är det nog precis 8 år sedan du dog. Pappa. Jag har ett par clownbyxor på mig. För din skull. Varje dag. Alla dar. Du har varit död jättelänge nu. Du är så blå, pappa. Och fin.
söndag och kl är 22:22
Det behövdes så lite. Bara du. Lite bas. Lite 52 år. Lite fantasier. Solen går ned och himlen faller med. Det är söndag i Delsbo och jag känns främmande i min egen kropp. Jag har glömt bort vem jag är. Vem jag nu är? Längtar inte efter imorgon, men längtar. Regnet tar i mig, ned ned ned. I tunnlarna fylls det fort, jag försöker ta mig ut, inte imorgon, inte blir det bättre, inte längtar jag, men ut kommer jag inte. Fast jag har ju hittat dig, hittat på dig, tappat bort dig. Sitter och spelar svår. Något måste jag väl spela. Jag har ingen aning vad som annars händer ute i världen. Idag la min dator av bara, och utan dator nu för tiden så kan det inte läsas några tidningar. Jag blir ju nyfiken. Knäppt. Pirr. Pirri pirri. Allt är som en krydda. Du.
trehundra ord
Så mycket som ska förändras. Kanske flyttar jag till Nairobi och arbetar på svenska skolan. Möblerar om hit och dit. Har så svårt att stå ut. Allting blir så likriktat, som om vi alla skulle gå lika, stå lika, vara lika. Stå ut. Står ut. Sticker ut. Jag byter plats på vardagsrum och kök.
Slickar mig runt munnen. Tänk om din smak ändå skulle sitta kvar? Jag minns knappt hur det kändes, med läppar, så länge sedan. Vad ska jag med hud? Läppar. Kom lite nära, en stund, lite mer. Trehundra gånger. Sedan samma hand som drar mig intill. Jag känner den, gång på gång. När jag blundar. Trehundra blundningar.
berusning
svara inte, svara inte, svara inte
Och så svarar jag.
det blåser i huvudet
Som om jag vore vinden. Det är jag ju inte. Alltid alltid alltid för någon annans skull. Ett evigt jävla blåsande, genom, på, i. Snart är man bara tomrummet, blåsten. Kanske är det skönt. Mellanrummet. Hur är det möjligt? Rumslös, rom och cola, huvudlös, cuba libre, tröstlös, öl, håglös, cosmopolitan, redlös. Till slut blir vi redlösa, faller bara, medvetslös, näsan.
Eller så är det ett surr, som tusen bin, mest i hjärtat. Hur kan det vara möjligt att längta så. "Kärlek är för dom". Som han sjunger den där Thåström.
Det är ni som är konstig. Inte jag. Tiden går långsamt och fort på samma gång. Vi är ju allting, då, sen och nu. Hur vi än vrider och vänder på det, så sitter vi ihop. Du och jag. Medvetslösa. Runda, rullande, klart är att vi kräks.
Sedan ringer du. Och jag svarar aldrig mer. Aldrig. Klar är klar och klar och klar. Det kan blåsa bäst det vill. Sedan kanske jag ändrar mig, fast då är det försent. Klar är klar och klar är klar och klar. Som regn. Som ljus. Som stjärnor och hav, som fiskmås och så de där läpparna som fastnade. Som sitter där de satt, den där natten, den där gången, då, tillsammans med nu och sen och blåsten och kärleken är för dom.
komplikationer
Och kombinationer. Ett ögonblick världen. Jag måste få ta på mig hatten och göra entré. Så kan jag göra min sorti sedan. För in måste jag och ut igen. Jag går på promenad mellan sjöarna, passerar kyrkogården och tänker på alla döda. Vill gråta men det är slut på tårar. Att gå. Gå min väg. Saker hopar sig, mest inuti kanske. Inte kan jag fly från allt inuti. En 19 årig flicka är försvunnen i sörforsa, tre unga män är anhållna. Men inte hittar man henne. Ibland förstår jag ingenting. Hur förstår man en sådan sak? Skräcken i hennes ögon, smärtan, sekundrarna innan man dör, hoppas man domnar bort innan, hoppas hon lever. Hoppas hon tagit bussen eller tåget och rymt. Och jag pratar med mina söner. Saker man aldrig får göra med någon, men något har hänt i världen, saker är så skeva och sneda. Hur är det möjligt?
Jag äter middag, chips, melon och cola och dipp. Världens bästa kombo, inte så nyttig dock. Maj har varit grått. Bara grå. Idag snöade det i Loos. Jag tycker om Loos. Jag tycker om känslan av att det är litet, och långt ifrån. Som en bubbla.
Skulle vilja befinna mig i bubblan. Vilken som helst.
Det är bara en lek va?
Livet. Eller så är det på allvar? Vad nu allvar betyder. Jag försöker hinna med tre arbeten. Jag hinner med tre arbeten. Jag försöker göra mitt bästa för att stå ut med leken, med allvaret, mitt i livet. Tänker på Thåströms nysläppta singel. Utanför Old Point Bar. Nu är det mindre än en fjärdedel kvar. Till dit du ska. http://spotify:track:62YcM73zNd4BlIFllfWbhh
Vi sjunger tillsammans. Och jag skickar sms, fast det står "aldrig" på armen. Aldrig är aldrig. För just den här positionen. Jag har ju gett upp. Och ändå, aldrig blir igen. Återfall. Alldeles för många gånger. Mindre än en fjärdedel kvar.
Framme. Klara. Heja.
Att ge upp är också en räddning. Ett sätt att börja om. Glömma. Fast sedan lite återfall. Det gör inget. Det är en lek bara. Vi säger inte det vi egentligen vill, istället luras vi, tänker ut någon tillfällig önskan, som passar, fast den är inte sanningen, inte det vi vill, vi går omvägar, vilse, runt gröten.
Framme. Klara. Heja.
Mindre än en fjärdedel kvar.
Klar blir man.
Det är en evighet mellan nu och sen. Det är en evighet mellan då och nu. Vad finns egentligen. Du? Jag? Förmodligen har också du hittat på mig, eller så har du hittat på din blonda Emma eller din blonda Anna. Alla har någon blondin de tampas med. Inte jag. Jag gillar inte blondiner. Har aldrig träffat en blondin? Har jag det? Ja, Svante var blond. Lars var blond. Kanske någon till var blond. Kanske gillar jag blondiner men har glömt bort det. De flesta män i min ålder har tappat allt sitt hår, eller blivit grå. Vi är ju liksom på stegen som trappar ned. Ned i graven, ned i gropen, nedåt, så går vi ner i vår källare. Också det känns förjävlig och bra på sammagång. Här har du ju hon som älskar att bli klar. Klar blir man.
Katten står i trappan och skriker att han hatar mig. Jag tänker att köper man en flaska Jäger kl 10 på en onsdag så är man generellt lite busig. Jag är kanske busig?
Längtar efter männen. Var är ni? Har ni slutat att hänga i mina träd. Läskigt tråkigt utan alla mina stalkers. Läskigt tomt utan någon som vill ha mig. Var är ni? Varför är ni inte i träden som apor längre? Jo, jag vet ju varför, jag har ju sagt ifrån. Jag vill inte ha er i träden, inte i telefonen, inte någonstans. Ute krattas det löv och snöas. Himlen lägger sig och gråter i mina armar. För vi längtar bort. Jag borde göra rätt saker, men att göra rätt är ju också att göra bus. Jag gillar bus. Tänk om jag alltid fick göra tvärtom. Fast det får jag. Och det gör jag. Längtar efter taktila upplevelser. Borde väl finnas någon som vill ta. För vad ska jag med hud? Ingen rör mig längre.
Det är en evighet mellan bokstäverna, meningarna, berättelserna. Och det är en evighet sedan, nyss. Du borde inte vägra, du borde prova. Inte mår vi dåligt av att prova. Men istället ska det fegas ur. Jag gillar inte feghet. Jag föraktar feghet. Kommer på igen att det är skönast utan männen, utan katterna, utan ansvar. Håll er undan.
Jag är ett ufo. Ett freak.
Eller ett slags grace under fire. Attackera på bara. Gå samman. Ställ er på led. Skäll ut mig. Skjut! Idag funderar jag inte så mycket på att falla. Idag reser jag mig. Skjut! Ser åt ett annat håll bara. Sedan går jag. Tänker inte låtsas. Fast låsas gör jag. Att det regnar. Behöver inte er. Behöver inte. Behöver inte er. Behöver. Men andra.
Jag är ditt ufo, ditt freak. Tur att du tycker om att se på medan mascaran rinner. Medan kinderna fladdrar och medan jag sluddrar. Medan jag skriver. Tänk att du skulle älska att jag skriver. Ingen annan kan komma mig närmare än den som läser mina ord. Kan vi mäta det? Forska i hur det känns i kroppen?
JAG ÖVERDRIVER, SJÄLVKLART ÖVERDRIVER JAG. JAG ÄR EN SOM ÖVERDRIVER OCH UNDERDRIVER. Det vara bara två tacochips som smakade ägg. Det ingår i författarverksamheten att överdriva och underdriva. Kvar står jag, ingen av er andra. Självklart finns det sorgligare slut, det här är inte ens en gnutta sorgligt, men ett slut är det. Slut kommer vi till dagligen, jag trivs med slut och val och vidare. Livet är ivrigt att få fortsätta efter någon riktigt sorgligt. Sorgligt vore det att flytta till Toscana och skriva, fotografera och dricka vin och inte alls längta hem. Jag är ju en som längtar hem. Det är så skönt att längta. Längtar jag när jag är hemma? Längtar bort? Kan vi mäta det? Den lille mannen ligger på golvet och gör läxor, mellan-pojken snärjer sig och bygger lego, den äldste har inga läxor, han ska bara gå ur nian, då är ju allting en dans bara. Och visst dansar vi, barnen och jag och huset och katten. Katten får numera promenera ut i koppel. Han hatar kopplet, hatar mig, men älskar att vara ute. Hatar och älskar. Samtidigt.
Egentligen var det 6 tacochips och de smakade ägg. Och två morötter, de smakade inte ägg. Min natur är min natur, låt mig få ha min natur, jag vill inte ändra på er. Jag vill att ni ska samla på hyvlar och män och böcker och veta bäst och ha svårt för val och vilja hångla och dricka för mycket och vara osäkra. Jag vill att ni ska vara sanna. Susanna hon var blond och ihop med Hans. Jag älskade Hans. Han dog sedan. Alla som man älskar dör. Alla dör, också de man hatar, samtidigt dör de. Kan vi mäta sanning? Är det viktigt att ha rätt?
Mummel mummel. Murmeldjur och gräsmattor. Hur långa är tunnlarna egentligen? Hur många vänner kan man mista, vinna, hitta, önska, tappa, lämna på samma gång. Katten jamar och jamar, lille mannen gör läxa, mellan-pojken gräver lego. Mummel mummel.
genom
Plötsligt står du där. Står sådär som bara du kan. Jag faller och faller, genom mark, genom blod, genomsyrad, genom sjö, skog, från tredje våningen.
Det är förmodligen ett mysterium hur lång tid det tar. Hur långt tid det tar att falla från tredje våningen. Det beror ju på vad som faller. Kroppen, himlakroppen, människokroppen, själen, kärleken? Det tar längre tid att falla än att se fallet. Kanske också fallet är ett icke fysiskt fall. Då kanske det inte alls går att se. Det borde forskas mer i att falla. Låt oss alla störta in i vår undergång, så vet vi hur långt tid det egentligen är. Men är den mätbar. Tänjs tiden? Kan tiden bändas och kontrolleras utifrån. Mitt fall är väl ändå bara mitt? Jag tänker mig att allt rör sig. Till och med stenarna. De vickas hit och dit. Det händer att jag promenerar i Barcelona och upptäcker att man satt nät på ett hus, för allting faller, där ligger sten och grus och tanterna som hoppat. Tanterna som hoppats...
Plötsligt står du där. Står sådär som bara du kan. Klart är att jag har hittat på dig. Du finns ju inte.
Några gator är upprivna, det ser ut som det varit jordbävning. Gatorna ska breddas, inget mer än så. På min gata svänger sten, män, sekundrar, allt medan jorden rör sig och jag rör mig, runt och runt och runt. Vi är alla förlorare under rörelsen, det gäller att passa på att röra sig i motsatt riktning. Det är en frekvent frekvens som ljudar över jordens alla hörn. Du och jag står i en varsin gränd och stirrar efter varandra. En dag så möts vi, eller aldrig. För allting rör sig.
- 1 av 2
- ››