Bloggarkiv april 2017
och på något vis
är du både borta och nära.
För inte släpper jag taget, fast jag borde, istället bygger jag murar och bygger murar och bygger. Inte river. Sedan. Kom och sov med mig? Sedan. Tystnad. Sedan snön och jag och barnen skolkar. Världen fortsätter. Raska steg mot äventyret. Var det nu är? Snart i Barcelona, men innan, skulle jag vilja hinna med dig. De där läpparna, de där händerna. Eller drömmen som sveper oss ut i havet igen. Vi seglar i en tunna.
Och på något vis så känner jag mig ensam. I all tid, ensam. Fast jag sitter inte häktad för våldtäkt i vilket fall. Det måste vara fruktansvärd. Hur ska man kunna leva med det? Hur ska en våldtäkt någonsin kunna bli cool. Det är inte coolt. Totalt värdelös hoppas jag du känner dig. Punkt. End of story.
Och på något vis. Hoppas jag. Att du finns. Att du är. Att jag får mer innan det ändras igen. Du känns som en som ändrar sig. Precis som jag. Eld möter eld.
Men, nåväl.
Jag förstår ingenting.
Varför just du, bara lite, sedan inget, varför då. Varför, sedan inget. Men låt mig vara då. Varför ens hålla på, varför ens närmas sig, varför. Sedan hoppar katten på mig och stormen, och båten ramlar över mig, jag hamnar under och livet fortstätter fast jag ligger ned, inte platt bara dold. Ingen hör när jag ropar. Kanske katten, men han kan inget göra, ingen kan göra något. Kanske går det lättare snart. Stormen flyttar fiskarna ur sjön, de lägger sig ovanpå båten, sedan kommer allt vatten och jag flyter. Flyter min väg. Flyter bort. Skönt. Inta ska jag väl börja förstå nu, nej, jag ska fortsätta gå. Gå på lina, gå på tå, gå min väg, flyta, flyga, snart till Barcelona.
Pandoras ask
Ut flyger elände, men visst ligger hoppet kvar på botten.
Jag lever ju med Schörödingers katt. Ingenting är. Allting är. Inget har hänt, fast allt har hänt. Du och jag och läppar vid köksbordet. Allting omöjligt. Jag kan inte. Jag kan inte.
Kvar står jag i blåsten, jag sneglar ut över havet. Hårt och vilt. Så otillfreds människan kan vara.
Det skallrar i fönstren. Det yr inuti. Att välja bort är alltid en sorg, och alltid väljer jag bort.
Denna gång dig, fast jag kunde aldrig välja dig. Det är sanningen.
så många ögonblick
Det mesta blir ingenting. De flesta som säger allt det där fantastiska i brevet, avslutar också med att brevet skall brännas. Ingenting blir.
begraver moster Elsa
Finns aldrig mer.
Med aldrig mer kommer huvudvärk och mullvadar. Tur att jag trivs så bra med hål i gräsmattan. Min gård en grop. Sjön har släppt taget om isen, nu glittrar vattnet och himlen är grå. Prästen pratade om himlen, inte vet jag om jag vill upp till himlen, jag vill ned till jorden. Ned till mullvadarna, maskarna kan få göra hål i mig. Jag tycker ju om hål.
Och jag måste gå ur kyrkan, fast han var söt prästen, han log mycket och sjöng bra. Men vad hjälper det. Jag blir inte mer kristen än att jag tänder ett ljus, för pappa, för morbror Kalle och moster Elsa och alla andra som dött.
Söderhamn
Skriver i den hemliga bloggen.
Skriver så hemligt så det slår över och blir på riktigt. Världen är ingen roligt plats. Det krigas och krigas och dödas. Livet passerar bara som taggtråd mellan dina fingrar. Allting gör ont, att gå, att stå, att hålla om.
Jag måste fortsätta på min knäppa serie, måste byta ut kroppsdelar med saker i mitt hem. Lemlästad. Lagad. Limmad. Dina läppar var aldrig ens nära. Mellan oss, mur, hus, bruk, tid, andra, liv, död, operation, djur, påhitt. Påhitt kan också hamna mellan.
Det liggande äppelträdet.
Allting så länge sedan. Löven som blåste och la sig under pappas ros. Som la sig som täcke över lökar och hemligheter. Så många hemligheter lurar under täcket. Allas täcken. Jag har tröttnat på alla täcken. Vill bygga betong, vill bygga hus, vill börja om. Krattar undan några lager, skal på skal, du kommer fram, och du. Samtidigt tänker jag på konst och känner mig lite lättare, lite närmare, mig själv. Var har jag varit så länge? Samtidigt kokar jag pasta och gör pesto och sallad och ost och huset är så vackert. Själva jaget är ett katastofområde, jag har gått från rusning till under attack. Jag är otrevlig, fräser, snäser, orkar inte med. Orkar inte låtsas. Häll mig på avstånd. Fast du var så vacker igår. Så där vacker som bara en sådan som du kan vara. Det gör inget.
På gården ligger äppelträdet och vilar. Snart blommar det och ger äpplen, fast det gått av och ligger ned, så länge jag kan minnas så har det legat ned.
rött ljus
Livet bara passerar. Vi lever för lite. Förstår du? Samtidig kör en lastbil fram på Drottninggatan, folk dör och skadas. Vi borde hålla om varandra. Orden som ringer i mig. VAR SNÄLL. VAR ÖDMJUK.
Lev.
Du mitt hjärta lev.
lämnar gävle
åker tillbaka
lämnar
åker tillbaka
lämnar
åker
Och i min kropp något som rusar, inte vet jag vad, rusningstrafiken, du läser, du med, men ingen som älskar, inte orden, inte mig, rusning, rusningstrafik, köer, håll avstånden. Jag köper blodrött nagelack och en svart klänning på rea, jag är också rea. Pengarna är slut, kanske klarar jag mig, kanske klarar jag mig aldrig. Det känns ganska hopplöst. Och hopplöst är väl kanske ett berg, som jag måste över, kanske är meningen på andra sidan, i skogen, bland träden, det är grönt, där är jag lycklig. Rött ljus, sedan grönt, stå kvar.
Kom.
Gå.
Står kvar.
ett jävla elände bara
Men om jag blundar så ser jag inget, om jag håller för händerna så syns jag inte. Om jag inget säger, så hörs jag inte. Katten är knäpp, alla är knäpp och jag är knäpp och misslyckad. Som en liten fiskmås ingen vill ha, som en tvestjärt. Imorgon Gävle, världens tråkigaste stad. Där ska jag bo på hotell och jobba. Känns. Jag skulle vilja rymma förstås.
du får tänka dig bilder
för det fungerar inte att lägga upp
inget fungerar
bussar krockar med en massa barn i och barn dör och jag blir så ledsen och Arvid ligger på mitt golv och leker med bilar, med super snaggat hår
hans ögon blir ovanligt stora, de gånger han pallar att ta av sig mössan
det är så jobbigt säger han
jag har ont bak i ryggen, mellan skulderbladen, vid vingarna, alltid ska man ha ont någonstans, förmodligen lyfter jag för sällan
bilen är för liten får inte in mina verk längre
- 1 av 2
- ››