Bloggarkiv december 2016
Måste förstå vad som ska göras.
Livet är ju nu och jag gillar livet. Jag vill leva och jag vill mer. Mer.
För 12 minuter sedan var du inloggad.
Det skiter väl jag i.
Tydligen inte.
Jag tänker att du lever.
Det har du rätt till. Det har jag rätt i.
Och så vidare med dumheter. Ibland hopas ju dumheter.
Oftast är det männen som hopas.
De borde väl kunna lämna mig ifred.
Jag borde väl kunna lämna dem.
Det borde slutas fred.
Det borde sluta, allting, alltihopa.
Jag skriver alltså finns jag.
Du läser, alltså.
Jag är trött på luckor
som ska räkna ned dagarna fram till julen. Jag målar mina naglar mörkt svartröda. Längtar efter att sjön helt frusit till is. Som hjärtat en gång frusit. Katten sitter och glor ut, han vill äta upp fåglarna. Vem vill inte äta fåglar tänker jag? Lucka 18 luktar pyton, fast det är söndag. Barnen och jag ska ut och tumla runt i snön. Gå en promenad, skotta. Svansen slänger och slänger, äta fåglar! Tumla runt. Amaryllis och pelargonia och igår köpte jag en uppstoppad ren,eller är han ett rådjur? Jag kallar honom för Bob af Hilton. Min nya vän. För det var han och det var jag. Vänskap är lika viktigt som vad som helst. Som kärlek. Bob stoppades upp någon gång på 50 talet.
Till och med havet ser torrt ut. Trots att jag inte ens sett det, en människa i vars liv det inte händer något mer än vädret. Barnen vaknar sent. Jag vaknar sent. Ligger och läser bok, ligger och tänker bok.
En dikt om att läsa bok. När man inte skriver dikt i vanliga fall. Trött bara.
Läser bok och tänker bok.
Tänker bok och läser bok.
Länker kob och täser obk.
Okerob loh sertä kän.
Kjlrkjshfmflekrkjt. Läs människa.
Läs mig.
Jag tänker att Jon är ett fint namn. Det måste ju finnas någon Jon som jag borde kunna lära känna. Är det viktigt? Jag har ju precis fått en ny vän, Bob af Hilton. Uppstoppad på 50 talet. Han tänker att han är en tiger. Alla gånger man tänkt att man är en tiger, tänker jag. Massor.
jag vill bara
vara den här obstinata ytliga personen som gör precis som jag vill?
ok?
Personer av papp.
En klippdockas dag. Av med kläderna, på med kläderna. Stå ut, stå ut.
Pepparkaksgubben. Göras, ätas. Finnas, försvinna.
Det finns bra och dåligt. Det dåliga går inte att diskutera, när jag säger att de är dåligt har jag diskuterat färdigt.
Att vara gjord av hårdpapp, tydliga konturer, ytligt? Är jag ytlig, någon man passerar på gatan, som ler? Människor som ler, skrämmer lika mycket idag. Paket ska slås in och julen som jag hatar ska firas. Ja, jag hatar julen. Den skulle kunna bytas ut mot något mindre ytligt, för julen är ytlig, då ska det umgås och fjantas kring ett träd. Träden ska bo i skogen, för att de ger oss syre och hjälper mig att andas. Och andas behöver jag. Jag tycker till och med att det är för mycket folk i Ljusdal nu för tiden, så mycket folk att jag blir folkskygg, låt aldrig Delsbo växa och bli stort. Låt det för evigt vara en håla. Jag älskar hålor och jag älskar när träden är fler än människorna. För då kan jag andas.
I min släkt är det ingen som skriver dikter. Ingen som skrivit dikter heller. I min släkt kan musiken har varit taket för kreativiteten och potatis-fårorna och kringlorna i bageriet. I min släkt är det jag som skriver, vad jag vet. Fast det kanske finns någon kusin som skriver brev, vad vet jag? Jag har ingenting med min släkt att göra.
Touet seule?
Oui.
Jag behöver vara alldeles ensam. För orden skull. För livets skull. För andningen.
Bubbla?
Något slags väder är det. Och jag snor Tomas Bodströms ord. " Det måste finnas en morot och en piska". Inte ringde doktorn inte, han skickade ett brev, han ringer om en vecka. Så nu ska det väntas. Vänta är inte det jag är bäst på. Francis Bacon är däremot ett proffs, han ligger som en målad tavla i min säng. Han vet inte ens om att han väntar. Gör han det? Min morot är väl att jag gillar att bli klar. Snart klar.
Jag längtar till en igengrodd trädgård i Frankrike. En trädgård jag aldrig haft. Där mullvadarna äter hål på det mesta. Det är i december nu, 16 december, isen börjar lägga sig och snart görs det skidspår i dimman. Låt oss åka runt. Igår läste jag någonstans om kvinnan som bar sina 12 cm klackskor på julfesten, för att sedan få ett hemskt skavsår, som aldrig läkte ut, trots att doktorerna skar och tog bort, sedan kapade de plötsligt benet under knät. Det finns ingen ordning på rättvisorna. Finns det ens rättvisor? Rädisor finns. Låter nästan likadant. Jag eldar och tänker att mitt pass är i vilket fall nytt och oanvänt. Jag är inte sugen att resa någonstans. Eller är jag det? Möjligen på skidor runt sjön, annars vill jag bara teleportera mig.
Allt är temporärt. När kommer det som verkligen är? Jag har svårt att hålla blommorna vid liv, antingen vattnar jag för mycket, eller så inget alls. Elden sprakar på i mitt lilla hus vid sjön. Jag måste sopsortera och köpa plastsäckar. Jag har tömt alla garderober helt hysteriskt. Bara för att jag kan. Bara för att jag inte står ut med garderober längre. Tror att jag ska riva ut dessa. De samlar bara skit.
Jag vill ha en mindre värld. Jag vill sluta mig som inuti en bubbla, kanske segla iväg, men liksom vara kvar i bubblan. Var är alla mina bubblor? Jag borde vara glad och jag jobbar på det.
Jag har också infört tvång igen.
Och måsten.
Skeppet ska det skrivas om. Varje dag.
Och det ska fotograferas. En gång i veckan.
Världen pågår och jag med den. Hela tiden en stund till.
Bodil vänder sig i graven och mullvadarna ligger i min säng.
Jag fuskar och fuskar. Tar genvägar och målar naglarna i guld.
Katten jamar och männen är färdiga att gå. Klara färdiga spring.
Jag tar tid, när nu nästa ska komma in.
Stå kvar i hallen är du snäll. Jag orkar inte just nu.
Men jag tar tid.
Tills du sitter vid köksbordet igen och smuttar ur någon favoritmugg.
Anteckningar från Delsbo.
Idag är det is på rutorna. Jag har inte varit ut ännu men det tycks vara 13 minus och det ser alldeles underbart ut. Precis som inne. Allt väl. En stunds lugn. På radion är det musikhjälpen och jag gråter för Aleppo. Världen blundar men ser på. Jag skäms i min lilla vrå. I går var jag på släppet av ett nytt magasin, det tycks vara en ny trend med nästan svarta läppar och jag håller på att bli en tant. Jag kanske är en tant. När jag var ung var de just de blåa ögonen som var blå, med blå mascara och blå ögonskugga. Man gick omkring som en boxare med två blåögon.
Jag bläddrar i gårdagens lokaltidning. Vad händer? Tillsammans lyfter vi, Hiab har en ny slogan. Alltså en helsida annons. Annars ska vi köpa ny bil, nytt luftgevär och enkel biljett var som helst, finnes också grillar och dammsugare. Sedan en kort notis om att tomten kom till Rogsta. Det skrivs några ord om snuttefiltspresidenten på kultursidorna och en bokrecension. Vem läser sådana? Det grattas till Ylva i Fiskeby hon fyller två år. Ett helt uppslag om Lars Wallin, han firar 25 år i modets tjänst, som vilket militant som helst. Jag orkar inte läsa, fast jag lovat Bodil att alltid hitta en bra sak i tidningen. De få gångerna jag nu läser... 6 sidor sport. Hudik Hockey spelade igår på Glysishallen. Sälj din bostad till oss. Klart är väl att jag fantiserar om att resa, men undrar först vad doktorn säger. Vad säger han? Vädret i världen precenteras på sidan 41. Lucia är på första sidan. Jag kräks på henne. Känner mig stolt över att ingen i Delsbo skickade in och ville vara Lucia. Känns som vi tar ett steg framåt. Alla kan väl vara Lucia. Inte ska det vara en skönhetstävling för unga bystiga blondiner. Men jag är ju tant nu, retar mig på allt.
Jag måste åka till kontoret. Men jag vill helst bara såsa och dra benen efter mig. Syns man inte så finns man inte. Godmorgon världen!
Idag har jag suttit på sjukhuset.
Det är något med att smyglyssna på människor. "Lasse och Lena har ingen ljusstake, hur kan de inte ha en ljusstake? Är de muslimer tro, är det muslimer som inte firar jul?" I väntrummet satt tre damer och två herrar. Alla satt med en varsin flaska kontrastvätska. Det talades om väntan. Det talades om barnbarnen, om julklappar och bonde söker fru, glamor och avgifter för tv-kanaler. "Kanal digital." "Alltså jag borde ha någonslags förtur, jag har ju varit här så mycket." "Har du hört något från Berit?" Allting kändes förstås främmande.
Mitt skepp styr jag, kanske. Känns lite mer så just nu. Jag flackar med blicken och får hjärtklappning av kontrasten, jag reser in i en tunnel och det tas bilder på mitt inuti. Där ska de se hur blindtarmen ser ut idag. Tänk att den ens syns, den sprack ju. Som en ballong. Är inte hela livet en ballong? Mitt inuti ska bedömmas av en doktor som ska ringa mig imorgon. Sedan ska de skära upp mig, förmodligen blir det Kapten Krok som lägger snittet och plockar bort inuti. Min kropp är så skör. Tur att den manlige sjuksystern höll mig i båda händerna. "Du är ju så kall. Vilken fin katt som röker pipa. Har du gjort den själv?" Mänsklig värme, hans frågor som får mig att tänka på något annat, hans varma händer som håller mina.
I tunneln ligger jag en stund, det snurrar och ljudar och bankar och slår. Nästan som hjärnvinglingar. Jag är ganska fri tänker jag. Fri från mycket, mest fri är jag från männen. Boken är färdig. Den ska bara torka klart. Ni ska torka klar. Ni är ju målade nu. Männen.
Katten blir som vanligt glad när ag kommer hem. Så glad att han måste bita mig i benet. Så glad att han måste bita mig i armen. Jag är mest trött nu. Måste sova.
Jag tror att mitt äventyr pågår. Men inte är det roligt.
Det är inte så mycket fartyg och pirater, mer än att själva livet är pirater och fartyg. Jag sitter på ett skepp dock som är svårt att styra, jag har tappat kaptenens makt. Har till och med slutat föra loggbok. Men jag ska anstränga mig för att föra in mina ord här och fastslå vindstyrkor och sorg. Resan hem var katastrofal, jag fick stanna och sitta på en parkering och tänka. Tänka över saker som gnager. För det gnager. Snön piskar och plogbilarna hittar inte fram och snön som rasar fryser rutorna till is. Det är mig själv jag målar, tänker jag. Men det är också så mycket jag inte kan måla.
Här har du mitt konstnärliga palats, min utsmyckning, min dagbok. Nu har jag rymt i flera dagar från orden. Inte för att jag inte kunnat, utan för sakerna gnager. Jag måste dricka mycket, mer än vanligt, inför röntgen imorgon. Kroppen blöder, hjärtat blöder, själen blöder. Allting på grund av den lilla människan som står mig så nära. Inget kan komma närmare. Och jag vill gråta ur mig mina lungor, gråta ur mig mina fladdrande vidunderliga sorgliga äventyr.
Jag kan inte skifta mer i färg, vi är fladdrande ting vi människor. Vi är förmodligen fjärilar egentligen, fjärilar som drömmer att de är människor. Jag skriver små anteckningar från Delsbo, det är lucia, jag gråter bara jag ser henne. Så trött. Så innerligt trött kommer nu orden och lägger sig som vantar mot din kind. Inte hjälper orden. Inte hjälper kalla vantar mot en kind. Inte hjälper snön och bilarna och människorna som passerar och ler. Deras leenden visar bara huggtänder, men jag ska anstränga mig, dagboken, mitt skepp ska få styras upp, fast det inte går, styras fram och jag hoppas att allting bara kan underlätta för den lilla fina människan som står mig så nära.
om att stå still
tillbaka
December slickar sår. Åren går. Trär dem på tråd. Klär granen gör jag aldrig. Men jag hänger dig i taket. Du får nämligen inte vara med mer. Du får torka som vilken kaka som helst. Fattar du väl. Pannkakorna steks och slängs också dem upp i taket. Allt ska vara i taket.
- 1 av 2
- ››