Bloggarkiv september 2016

ingenting är på riktigt

absolut inte du

en fredag med bubbelplast

sitter på golvet

Skriver mot stolen. Allt är som vanligt. Som en orkidévanilj. Jag tänker inte på någon särskild. Tänker att jag är fri. Äntligen. Nu ska jag bara göra min grej. Som jag egentligen gjort något annat. Det har jag ju inte. Men det finns saker som stör. Nu är de borta. Inget stör. Fotograferar måsten. Fyller på mina konturer, lägger karbonpapper mot mina läppar. Jag måste hitta mig själv. Fast jag aldrig tappat bort mig. Så tappade jag fokus. Mina läppar är bara. Tysta. Vill inte prata med någon av er. 

du vet väl

Att jag sitter och skriver böcker.

Jo. Det är så. Och en dag ska jag känna att något är bra och duger. Då kan du läsa mina böcker som kanske står i någon hylla och dammar. De kan vara ord som får dig att gå åt rätt håll eller vända om. Ord som får dig att välja livet istället för att välja lögnen. Bodil säger åt mig att jag sitter fel, fel skrivbord, fel stol, fel höjd på allt. Jag får ont i nacken, och ryggen och armarna och brösten. Måste välja det som ska bli bra för mig nu, jag vill odla. Det ska få växa. Jag har bråttom fast tid. Orden ska få jäsa i bageriet och sedan ska degmaskinen göra sitt. Jag ska ta fram trägolvet i hallen och till slut lyckas köpa en bra stol att sitta och skriva på. Jag ska sitta på golvet och skriva på stolen. Jag jobbar några veckor i streck nu. Det är ju lika bra. Bättre än att bara inte göra något. Jag fortsätter med tvången, ideérna kommer, haglar, rasar.

Inget får mig så positiv som regn. Nu måste jag sluta. Sluta mig i musslan. Sova.

Drömmer om döden. Den heter Gustav. Döden är inte som ett namn. Men den är självklar. Och Gustav kysser mig. 

Drömde om en katt som strök sig vid husväggen. Det var du. Du ville locka dig till mig. Men jag sa bara nej. 

Jag drömde att mina fingrar frös till is och jag blev ett träd och i mitt hår lade fåglarna ägg. Sedan flög vi alla iväg. Och drömmen fortsatte och jag blev jagad av en grävskopa. 

Inget får mig så positiv som regn. Då kommer allting. Framför allt kraften. Och i några minuter duger jag precis. 

 

nu sitter jag på bordet igen

one way

Det finns inget som är vackrare än handling, trots att det är så bra med ord. 

Jag jobbar med tvång. 

Måste skriva. 

Måste fotografera.

För att kunna vara tjänsteman. 

Måste jag vara konstnär. 

Jag är konstnär. Inte tjänsteman. Man kanske jag är men inte i tjänsten.

Har fått världens idé. Busig och lite farlig. 

Behöver lägga lite pengar, lite tid, sedan blir det ett 7 mil långt konstverk. 

Det känns lagom.

Jag väljer mitt fokus nu. Inte titta till sidan.

Framåt bara. Allt är som vanligt. 

 

redan som

44 åring 

skaffade jag mig en mensapp 

och en mansapp

och en mustach

och det var när appen kom till byn

är vi lyckligare i byn än i stan? 

idag ser jag ut så här 

när skuggorna faller 

det står du på min arm 

det är du

redan som

fokus

på rätt saker 

som fan bara

 

dimman är bäst

sedan dimman

och ändå glitter i sjön 

och visst tänker jag på dig 

att du vill att jag ska vara fri 

att du ändå vill se mig fri

 

sjön

lördag och söndag

irriterande naturromantik