Bloggarkiv november 2015
hon är ju författare
I Näsviken ligger dimman tät. I Stockholm släcks lamporna vid 22 på Skogskyrkogården. I Syrien släpps en bensintunna över folket. I Delsbo, hemma hos mig, ligger skeletten kvar efter alla människor som dött. Jag tänder en brasa och funderar över konstnärsskapet, rummen värms upp och jag längtar samtidigt efter vissa saker. Längtar är ju ett jävla skit. Längtar efter att fotografera, längtar efter att skriva, längtar efter rörelsen inuti som just nu stangerat i någon känsla av havregrynsgröt som jag äter till frukost och ibland till lunch. Förra veckan spillde jag ut en hel ask med flingsalt på golvet, igår gjorde jag det igen. Tänker att det måste betyda något. Jag gråter inte över saltet. Jag köper nytt. Igår kom julstjärnan upp. Nu var det dags. En stjärna i väster. Fast jag har ingen kolla på väderstrecken. Det är det du som har. Nu måste jag få iväg min redovisning och jag måste få iväg mig själv och få iväg löven och få iväg Jesus som står och gömmer sig på min toalett, inte vet jag vad han gömmer sig för. På köksbordet står min riddare. Red knight, blommar väl till jul. Om jag tycks osammanhängande så sitter det i att jag är sådan. Saker sitter inte ihop, möjligen orden följer ett slags mönster. Jag spikar upp mattan på väggen. Den gör sig bäst där. Hon är ju författare, hon är jag.
titeln är aldrig svårast
Ni två pratade om boktitlar. Några pratade om männen. Andra om kvinnorna. Jag kände mig som en man, som vanligt. Det är alla helgons natt. En tid för de döda. Eller en natt för alla oss som är kvar. Du sitter också med runt bordet. Skör och lite sorgsen. Men vacker förstås. Sorg och vemod gör människor så vackra. De döda sitter lite bakom oss andra, som om de inte riktigt fick plats. Vi levande är levande. Den döda brodern, den döda pappan, den döde morbrodern, det döda barnet och sedan några hundra till, de som dött på sjön, i luften och i huset, min mormor och morfar.
Du sitter och flätar med dina fingrar. Långa, vackra jängliga händer. Allting pågår i mitt kök, vi trängs och vi svettas och vi pratar och vi är inte överens. Att leva är inte att vara död. Och tvärtom. Vi är kvar, de övriga, de som sitter en bit ifrån, de är inte kvar. Men vi pratar om dem, formulerar dem. Låter de uppstå om och om igen.
Någon av oss blir skitnödig, någon blir rädd, någon snackar skit, någon säger ingenting. Du flätar dina fingrar. Jag sitter och är arg, naturligtvis. Jag är alltid arg. Men jag ser på dig emellanåt, det är skönt att lägga ögonen på dig.
att bryta ihop med rätt brallor
och med rätt min och med stil och med rätt människor
- ‹‹
- 3 av 3