Bloggarkiv januari 2011
en singelskiva om saknad
Att skriva om saknad är som att skriva musik. Alla toner jag plockat på min gitarr, är för allt jag saknat, är för allt jag saknar.
Nu ska jag spela in en singelskiva, det ska bli något förevigat med min musik. Med alla dessa så oförstörbara toner, så evigt förlåtande, smekande och främmande, gör jag en smak och en doft av ljuden... Musiken är för mig främmande. Jag kommer aldrig förstå vad jag gör när de blir till. Två nya låtar som blir spår på stjärnhimlen, eller kanske landar tonen aldrig mer, kanske surrar den runt jorden, gång på gång. Men helst av allt vill jag landa hos dig. Jag vill att du lyssnar.
Dina läppar gav en smak. Jag minns den inte längre.
Jag hittade ditt hjärta i min hand plötsligt, det var inte meningen. Nu har jag lämnat ditt hjärta åter.
Singelskiva och singelliv, singelparty och singeldriv, singelstad och singelkrav, singeltjej och singelgay, singellek och singeldröm. Ord som måste ut och ord som måste möta någon annans ord - för att det på riktigt ska få bli viktiga. Viktiga för mig, viktiga för dig. Det är i mötet människan existerar. Jag vore ingen utan alla jag möter, har mött och kommer att möta.
Hoppas jag får möta dig igen... med all respekt för att tiden går och tiden förändrar allt, utom det som faktiskt består.
Min musik är något som doftar du.
Jag heter Sven och jag är 8 år.
Du ska få lära känna mig lite. Du vet, när det var julafton fick jag en modern sak av tomten, eller säkert var det av morsan. Jag fick en bandspelare med inspelnings möjligheter! Precis vad jag önskat mig. Så tänk dig nu att det är min röst du hör:
Jag heter Sven och jag är 8 år. Jag är ungefär som alla andra barn i 8 års ålder, tror jag. Min mamma kallar jag för morsan, hon är en typisk morsa. Typisk på så sätt att hon är lite äldre än alla andras mammor, morsan är liksom aningen mer sliten och så röker hon. Hon röker nå hemskt, jag önskar ganska ofta att morsan skulle sluta med det. Morsan jobbar inom hemtjänsten, det betyder att hon sitter och fikar med äldre fina damer och herrar, säger hon. Det verkar vara ett kul jobb tycker jag.
Vi bor i en liten by i den mellersta delen av Sverige, eller kanske det hör till södra norrland eller så. Men spelar det så stor roll? Vi bor i ett område som heter GRUVAN. Vi bor högst upp i huset som är gjort av betong, tredje våningen och så 3 rum och kök. Hela området är gjort av betong. Vi tycker att det är fint att bo på Betonggatan 8. Men det tycker visst inte så många andra i den här byn. För bor man här, där vi bor, är man inte som alla andra, antingen är man som morsan och jag, singelmorsa inom hemtjänsten med en unge, eller så är man invandrare, alltså, ni vet, att man kommer från ett annat land, ursprungligen. Eller så är man som tant Hulda. Hon är över 80 år, men det ser ut som hon är över 100. Hon är riktigt skrynklig.
I vår by ska man helst bo i ett rött ganska stort hus med vita knutar. Helst ska det vara en riktig gård. Och så ska man åka skidor utför. Gillar man inte det, då är man konstig. Jag är nog som de flesta barn är mest. Men jag tycker inte alls om att stå på skidor och allra minst om att åka nedför en backe. Jag ska blir författare eller möjligtvis arbeta med något inom televisionen eller radio.
På vintern sover betonggatan lite mer än vanligt. Det kan väl raggla någon fylltratt in genom vår port ibland. De ska till mannen med röda näsan. De dricker pilsner och skriker högt. Så är det varje gång någon ragglat in i porten och hem till mannen med röda näsan. Morsan säger att de lugnar sig snart. Och tänk hon har alltid rätt min gamla morsa.
När morsan jobbar natt, då är jag med min morbror. Han är en fin och kul kille, eller gubbe, eller vad ska jag kalla honom?! Han är snart 48 fyllda. Han är elektriker och han röker inte alls. Bertil, Berra, han skojar alltid med mig. Oftast gör vi en massa vansinnigt roliga saker, sådant man inte får göra för morsan. Berra bor också på betonggatan. Fast lite närmare stationen, det är visst bättre att bo där. Det säger de som jag går i skolan med.
Av Berra fick jag en lite kompis, en råtta. Vi har döpt den till Pip-pip. För den säger hela tiden pip pip. Morsan skrek naturligtvis som en stungen gris när hon fick se råttan. – Den får inte bo här. Den får allt bo hos morbror Bertil.
Så fick det bli. Råttan Pip-Pip bor med Berra. Och jag bor på Berras kökssoffa när morsan jobbar natt. Jag undrar vilka fina herrar och damer som vill fika hela nätterna?
Berras kök är som ett riktigt äventyr. Men det berättar jag om i morgon för nu skriker morsan att jag måste läsa läxan. Det är lika bra att jag gör som hon säger. - Språket är viktigt, skriker morsan så det står härliga till. – Om det ska bli någon författare av dig, eller om du ska hålla på med det moderna inom televisionen... som du så gärna vill. Sätt fart och läs nu. Hennes röst ekar i hela trappuppgången. Gäll och dan är hon morsan, men jag älskar henne.
-Ok. Jag ska läsa nu. Läsa högt för min lossas kompis, Bobo.
