Bloggarkiv september 2015

och vara så här jäkla ledsen. Solen skiner och livet leker. Vi är som små klyschor. Igår sprang jag med gräsklipparen runt och runt på gården. Det blev klippt till slut. Snart faller snön och det blir förmodligen skönast. Jag saknar den där snön som stänger in mig i slottet. Så jag kan sitta och vara ledsen ifred. Sur och bitter och arg och ful och tänka elaka saker om människorna som tycks vara så obotligt dumma mot andra och mot varandra och mot sig själva. Arg och ledsen, ledsen och arg är jag som en jäkla zebra ser jag ut. Hoppas att min promenad kan få mig att lyfta lite ur sorgen och ilskan. Jag har sådan lust att upprepa mig, haka upp mig, tjata och tjata på mänskligheten men jag känner mig ensam och ledsen vid sjön, i slottet, i världen. De som tänker samma sak som jag de är inte här. Jag har sådan lust att flyga och aldrig landa mer. 

Från Delsbo. Ett helt dygn dit, ett helt dygn på plats och sedan ett helt dygn hem igen. En utställning som aldrig lämnar min kropp. Min kropp. Just det. Min kropp. Marialand. Tänk att jag finns. 

Jag trodde jag läst Hohaj, den har ju stått i min bokhylla så länge, men jag har verkligen inte läst den. Elisabeth Rynell fångar mig direkt. Hon skriver så bra att man bara vill gråta hela tiden. Ett språk som segrar. 

Igår skällde jag på ungdomarna som stod och slog på en i gänget, i gränden. Jag ville snacka med dem, men de var så rädda, sprang sin väg. Jag skrek ju till när jag såg att de slog honom. Varför slåss ni? Varför. Hela världen är ett Dismaland. Mina fönster är fuktiga. Jag har inte satt igång någon värme. Vägrar. Vägrar. Snart kommer vintern, så jag måste bära ved. Men barnen sover ännu och jag har sorg, har vadar stövlarna på så jag klarar av dagen. 

Och jag saknar dig, fast jag inte känner dig. Saknar dig.

Kom in i mitt liv bara. Dörren är helt öppen. 

http://open.spotify.com/track/7uHvzAr3WXMVx7KTtxt8bx

Och jag räcker inte. Räcker aldrig.  

Och vi får alla sand mellan tårna.

Allting rinner genom fingrarna. 

Så sorgligt och verkligt och brutalt och jävligt vackert. 

Kossorna står och tuggar på andra sidan sjön. Sjön ser kall ut. Katten sov inne, ibland i min säng och ibland i Arvids. Jag äter hårtbröd med avokado. Dricker kaffet utan mjölk. Jag raderar bilder i telefonen för att få plats med nya. Jag åker ju till England på måndag. Jag gör det jag vill. Det som känns viktigt. Konsten gör ju vad den ska när verkligheten inte räcker. Jag gör allt för att stå ut. Kanske tycker du att det är ett märkligt uttryck. Stå ut. Stå upp. Orka lyssna. Jag tänker att jag går förbi morbror Kalles grav i kylan. För kylan börjar komma och löven släpper taget. Jag vill också släppa taget. Fast igår när du kramade mig ville jag stanna kvar. Fast jag inte vill det. För molnen är så vackra och jag måste titta på dem. Tänk om ögonen slutar att fungera och jag aldrig ser mer. Just därför, måste jag titta på sjön, på kossorna som tuggar, på molnen. Just därför glider jag ut ur din famn och tänker på Bodil Malmsten istället.