Bloggarkiv augusti 2015
idag kryper hösten in
Under tröjan, bakom gardinen och på sjön. Jag har glömt det igen, hur tidigt det är när klockan är 06. Och hur tät dimman ligger och smyger.
Men upp och hoppa livet och barnen för vi lever ju, och vi får gå till skolan och vi krigar inte och vi har mat och pengar och vi har tid och samtal och inget missbruk och vi har cyklar och ett hus och en bil och ett sommarhus och drömmar och visioner och sanningar och mer samtal och vi tror på varandra och vi hoppas och vi längtar. Och idag har min minsta pojke namnsdag, han är 9 år, snart 10, han heter Arvid. Grattis och god morgon.
Så här.
Vi föds, vi är barn och vips så är vi vuxna, plötsligt gamla och vips döda.
Medan vi levde ställde vi in alla våra drömmar och kompromissade bort allt vi ville vara.
Sedan var det inte mycket kvar, men där gick vi mitt i livet och var missnöjda.
det gråts en del
Men alldeles för lite i mitt hus. I flera veckor har jag hållit på och försökt. Men gråtknappen är avstängd. Får inte ens lite glansighet i ögonen. Nu tycks jag mest vara glad och lat. Men märkvärdigt nog så är jag utarbetad. Men jag får saker att hända, tusen gånger om dagen. Jag väljer på intuition, höger, vänster, människor. Livet är medvetna val. Sedan om de känns i magen eller i huvudet, spelar kanske inte så stor roll. Gråter gör jag inte heller idag. Du sitter i mitt kök och fingrar på en rymdgubbe. Jag tror att du skulle behöva gråta. Men vad vet jag?
ett ögonblick bara
Jag måste tänka och tänka sedan släppa taget. Om din hand främst. Istället klipper jag gräset när jag kommer hem. Klipper band och navelsträngar. Och handlar mat och lagar mat. Så jäkla tråkigt. Idag ska ögat under lupp igen. Sedan att det jag riktigt längtar efter är att arbeta, det är ju som det är. Jag arbetar med mina bilder, lager på lager, klipper och river. Lager på lager.
Ett ögonblick bara. Kanske kommer jag fram till något som kan vara värt att läsa. Värt att analysera. I Delsbo har man tagit krafttag och smockat upp 100 fågelholkar. De syns. I bjärta färger ska de få oss att haja till. Resten av Delsbo ligger i koma som vanligt? Är det så verkligen. Ligger Delsbo i fosterställning och gråter? Över att ytan krackelerar. Längs med hela väg 84 är skylt systemet en katastrof, ett skämt. I Danmark är de proffs. I Delsbo är man amatörer. Särskilt när det kommer till stadsplanering, arkitektur och skönhet.
Jag måste tänka och tänka och sedan släppa taget. Delsbo är ju också så här fantastiskt för att det känns lite laglöst. Här smäller vi upp en hel jävla byggnadsställning med texten "sjönära tomter och hus". Det är ju en massa Stockholmare som passerar.
Vem är det som bestämmer här? Tänker jag. Skylten före säljer avlopp från 50000 kr. Dock inte till Stockholms bajs.
Ett ögonblick bara. SKÄRP ER NU, OSS, I DELSBO. VI FÅR JU SKÄMMAS. FAN. Jag ska också sätta upp en skylt, mitt vrål till världen. Förmodligen kommer det stå. Konst med stora kukar till salu. Eller så borde det stå. KONST FÖR ALLA MED STORA KUKAR. För inte segregerar väl någon något i Delsbo? Hit är alla välkomna, små kukar eller stora. Alla i Delsbo borde sätta ut en skylt längst med väg 84. Så kanske någon som borde förstå detta, äntligen förstår.
För var börjar man?
jag vill flyga bort och aldrig landa mer
också när man är som tröttast ska man producera
Jag har möten och möten och möten. Lägger fast nästa år, arbetar fram ett nytt kollektiv, söker projekt pengar och verksamhetsbidrag och jag vill bara hålla på med min konst. Men det finns inte tid och när det finns fem minuter är jag så trött. Och när jag är som tröttast blir jag manisk och då får jag hybris. Så helt plötsligt gör jag storverk.
jag drar inte riktigt upp gardinen
Inte vet jag vad jag väntar på?
Livet pågår ju nu. Det är så mycket jag vill göra. Massor. En praktisk anledning är att mina barn måste bli större. Jag kan inte bara dra hit och dit hur som helst, jag och barnen behöver ju varandra. Det är egentligen ett mysterium, hur jag känner att vissa saker bara händer i livet för att jag skall sparkas åt ett nytt håll. Jag bejakar och följer med. Det är väl det som heter intuition. Men jag ska börja nu. Oavsett, rörelsen. För inte väntar väl jag?
till den som vet
Jag bär lådor över gården. Fram och tillbaka. Det är säkert bröd i dem. Eller så är det ormar. Kanske öppnar jag ett zoo. För vad vill framtiden? I framtiden kanske också jag har en termos. Så att jag kan ta med mig kaffe till ateljén. Eller i framtiden arbetar jag på Oskarssons blommor i Lidköping. Eller så delar jag ut små Jehovas vitnnen lappar, för jag tror att jag jorden kommer att gå under. Och jag kan bli en förkunnare. Det vore helt säkert skönt att inte tänka själv. Eller så bär jag fisk i lådorna, i Norge. Jag har gift mig med en fiskare och vi lever lyckliga i alla våra dagar, stinkande fisk. Kanske hoppar jag på ett plugg, utbildar mig till arkitekt. För inte kan man väl gå omkring och vara konstnär hela dagarna. Eller författare? Det tycks så obotligt dumt. Att vilja konst och ord och via det språket förändra världen? Det är nog bättre att jag blir läkare eller tatuerare, det är ju ungefär samma sak. Skära i folk hit och dit. Det känns roligt. Istället smörjer jag in mig i bregott och rullar mig i strössel, det ska ju fotograferas.
sluta läs min blogg nu
Gör något annat!!! Ägna dig åt ditt monster till flickvän. Menar naturligtvis att jag är monstret som förvrider huvudet på männen så att det blir alldeles utom sig och sedan stoppar de små presenter i min brevlåda. En burk med korv, en påse lakrits, en heminredningstidning, ett paket knappar och en fiskelina. Precis allt vad jag behöver.
Äntligen faller mörkret lite i rummet. Jag har gjort mina måsten och tvång. Skrivit, bok, listor och här på bloggen, flera gånger, som om jag inte kan sluta. Jag vill inte, jag vill mer och mer och mer.
Och naturen är så vacker, så perfekt och så jävla irriterad blir jag på allt det där som är så magiskt snyggt och bra. Och lamporna blinkar och kylskåpet durrar och solen går ned inför min rygg och lavalampan växlar kropp. Livet har sin gång.
Jag slänger ut en livboj i sjön. Så jag orkar hålla mig ovanför ytan.
Sluta läs nu.
javisst jaaa
Jag har fått en jävla massa möjligheter till att stå ut i livet. En jävla massa uttryck. Det är ju bara att göra!!!! Ändrar mig om dagen. Jävlar fan nu ska här arbetas.
Idag var det svårt.
För mellan varje ord ett mellanrum. Kaffet är för hett. Svaren trillar in för sakta. Vad för svar? Osten är slut. Allting är slut. Borde jag åka till havet idag? Jag är ju ledig. Jag vill bara komma närmare. Så nära vill jag vara det jag vill vara nära.
Svart bleck över ögat, för att det är så jag ser nu, på höger öga. Glaskroppsavlossning. Låter som utomjordiskt.
Orden som kräver mellanrum, stakar och hakar sig. Som ett jävla tröskvärk utan motor. Jag vill ha ett litet svart hus vid havet. Där ska jag sitta och skriva. Det är mitt mantra. Men först ska jag bo klart i Delsbo. I eternitslottet. Jag kan inte hålla fast en enda tråd. Det bara fladdrar allting. I mellanrummet är det lugn. Annars är det mesta svårt. Tiden, livet, konsten, ensamheten, nuet. Men det måste ju få bli en sådan dag också.
en blogg om dagen, resten av året
Börjar idag. Känner mig som ett askfat. Förmodar att jag är trött. Fast jag inte vill vara trött, det är jävligt tråkigt med trötta människor. Trötta män är det värsta jag vet. Det borde leva på en annan planet. Där kunde de driva något slags samhälle, utan samtal och lust. Planeten skulle kunna kallas soffan. För jag tänker att har man en soffa så kan man ligga i den. Där ligger de. Männen. Sovandes. Bedövade. Lämnar detta. Männen får bo och göra vad de vill, så länge de inte utsätter mig för det. Eller det får de inte alls? Men jag lämnar detta. De trötta männen ska inte få min röst. Absolut inte mina bröst.
Sedan får jag ett tecken, nästan kl 08.08. Det måste betyda något. Det klart att det betyder något. Tack för det. Från en soffa till en annan. För visst är de soffor männen? Att ligga med och sprida sjukdomar med? Att äta ostkrokar med? Mer kommer jag inte på.
Nu ska jag promenera. För ingenting är så bra som en promenad. Under tiden tänker jag på dig SOFFAN. Tänk också på all smuts som fastnar under kuddarna i soffan. Som en slags bakteriehärd.
- 1 av 2
- ››