Bloggarkiv maj 2014
Alla dörrar borde vara öppna.
Jag vill att det ska vara öppet! Alla dörrar borde vara öppna!
Och så skäller jag och slåss och bråkar, kämpar för och för och mot och framåt. Kämpar för att alla ska få plats och att alla ska få finnas, och att det ska vara öppet när jag kommer. Öppet när alla kommer. Men det är stängt, slutet och låst.
Ofta, väldigt ofta, flera gånger om dagen skäms jag över hur människor beter sig mot andra människor. Allting är låst och bommat. Människan är inte öppen för rörelsen, för att vi är olika, lika unika och lika tråkiga och lika ensamma och lika bra. Lika lika lika fast unika. Vi bär skor och tänker på borelia. Vi bär kläder och undrar över morgondagen. Vi är inte olika någonstans fast vi är unika. Jag vill ha choklad när jag inte har den och jag borde ha någon som köper apelsiner åt mig. Jag borde skaffa mig ett liv. Säg det till mig!
Jag har lärt mig att vara långsint.
Det kommer inte vara någon skillnad om 32 år. Det är tur att det regnar idag så ingen ser att jag gråter. Och om 32 år, också då går jag i regnet och gråter. Då är jag 75 år. Det är ingenting. Morbror Kalle är nu 87, han ska bli 100 år. För det har vi bestämt.
Jag har lärt mig att vara långsint. Nästan så jag kan ana ibland att jag har ärvt det. Att jag fått det i blodet.
Det borde nästan vara en gren inom någon sport. Jag skulle bli världsmästare. Långsint är något som planterar något i kroppen, det släpper inte med tiden, nej, det växer. Jag kan nog vara sur och arg och ledsen i ett helt liv. Det gör inget. Jag tänker inte lära mig att lära om och bli något jag inte är. Vem fan jag nu är? Så blä blä blä på dig.
/feghet är nog kanske det jag föraktar mest/ typiskt män/ typiskt rädda människor/ typiskt/ så jävla typsikt/ och så bitterheten/ besk och ljum/ som en ton/ en sur fet ful ton/ säkert ett helt vanligt C/ alla människor är ju äckligt vanliga/ lär sig livets stora gåta/ förlåta/ fuck you förlåta/ och fuck you folk/ ingen är vanlig/ alla är unika/ fast lagom/ fasligt jobbigt med lagoma män/ jag har ont i hälen/ ont i själen/ vad är det undrar mina barn/ det är som bacon svarar jag/ när man lindar det runt något/ som själen/ lindad runt oss/ och så ska det arbetas och aldrig kommer det nog med passion i människan/ aldrig är det nog/ jag vill inte ha nog/ jag vill ha mer/ män/ mandariner/ mångfald/ människor i mitt liv/ måsten/ man kan ju tillslut inte komma håg allt man vill ha i sitt liv/ jag behöver ju ingenting/ inte feghet och muskler/ inte sockervadd och gröten är som seg idag/
bock i kanten
Jag har inget liv. Jag har ingen tid. Jag har ingen säng. Jag har inte pengar nog. Jag har inte kvar mina gamla manus. Jag har ingen man. Jag har inte tvättat fötterna. Jag har ingen tv. Jag har inga blommor i fönstren. Jag har inte tur direkt. Jag har mycket att göra. Arbetar mest. Stressar. Oroar mig. Känner inte igen mig själv. Är i tystnaden. Drömmer om ett liv. Drömmer om tid. Drömmer om en säng. Drömmer om ett skrivbord. Drömmer om nog med pengar. Känner efter lite till. Ont i halsen, precis som barnen. Jag är trött och trött.
Jag är för trött för att vakna idag.
Men jag sitter upp, tuggar seg gröt och dricker kaffe. Allting utanför och innanför är i rörelse. Ingenting stannar av. Jag känner mig stressad över precis allting. Det är arbetsamt i sig att känna så. Jag vill rymma. Helst till någon plats långt bort, med främmande kultur, jag vill se på konst och höra främmande språk. Jag vill träffa nya människor som får mig att tänka tvärtom, eller nytt. Kaffet är extremt beskt idag.
Vakna nu Maria. Stressa på, stressa in dig i livet, stressa in dig i ledet.
jag funderar ganska ofta
Just nu undrar jag över det som skriker i mig. Något, vet inte vad. Skriker och skriker, som en längtan, som en saknad, som en sorg. Ibland drar det mig mot sjön, ibland drar det mig till musiken, ibland mot Paris. Men jag hittar ingenting. Bara mer skrik, mer längtan, mer och mer.
Ibland funderar jag på demokrati. Skulle den kännas verkligare om den kom nog så nära? I min lilla familj med tre söner, ständigt i luven på varandra, märks ju verkligen den demokratiska rätten. Vi röstar för och mot allting, åka dit eller dit? Vi röstar. Äta det eller det? Vi röstar. Göra det eller inte? Vi röstar.
Jag funderar också på tanden, knät och hälen, bröstet och kroppen. Jag funderar och oroas över kontakter som brinner i mitt hus. Över rädslor och drömmar. Jag funderar över fönster som krossas och hjärtan som slutar att slå.
Det är söndag, inte ens det känns särskilt tydligt. Åska och regn, ett riktigt Mariaväder. Idag är det morsdag. Och då funderar jag på pappa. Han dog ju just den dagen. Och då tänker jag på mig som barn. Jag sitter i båten med min syster. Pappa ser på från bryggan, mamma, min mamma fotograferar och bevarar just det ögonblicket. Fast tänker jag en liten stund till så är det inte jag som sitter i båten, det är min syster och vårat sommarbarn. Det är jag som fotograferar kanske. Kanske är jag fem år. Tuggar på en äcklig cola och surar för att jag inte fick följa med ut i båten. Min frisyr ser ut som en pottas. För det var trendigt då. Och funderar jag lite till, så minns jag pappas oranga badbyxor, för jag brukade dra dem på huvudet och sjunga som en gammal man i falsett. Och tänker jag lite till så ser utsikten från bryggan exakt ut idag som den gjorde för tretiofem år sedan.
Brev till Bodil. Ett.
Kära Bodil.
Du får ju inte tro att du är någon slags gud eller så. Det är du inte. Bara för att jag skriver brev till dig så betyder det inte att du svarar heller. Nej, faktiskt inte ens det. 60 brev ligger i datorn och vill bli lästa eller brända. Kanske skriver jag ut allt och eldar upp det till vinter. Också orden värmer när det är kallt.
Bodil, när jag tänker på att jag skall skriva till dig så tänker jag direkt på män. Alla männen, hit och dit, i o-ordning och kaos är dem. Först hamnar sist och han nyss hamnar längst fram och så vidare. Men det är något med alla männen. Jag är livrädd för att jag skall trilla dit igen. Tänker att om jag skriver av mig till dig, så händer inte trillningen. Jag trillar inte dit alltså. Blir förälskad alltså.
För alltid står det något runt hörnet och vill mig något, jag håller er borta nu. Förstå det bara! Jag måste bara vara fri. Två armar bort, eller tjugosju.
Bodil, vad har du att säga om männen egentligen? Vad ska man med dem till?
Du.
Jag älskade att skriva för att jag visste att du läste. Nu vet jag inte längre.
någonstans mellan då och nu hände det
Jag kan känna den nu. Nästan röra vid den. Den här omtalade friheten. Den är här nu. Det känns underbart. Jag hör tranorna återvända hem. Jag hör småfåglarna briljera med sina lockrop.
Jag inser idag det jag vetat så länge. Jag behöver ingen. Jag behöver inga ord som trillar in i telefonen, det var du som behövde dem. Jag behöver ingen bekräftelse, men du ville ha den. Jag behöver ingen musa. Du behöver ett dussin.
Jag behöver ingenting. Det är först nu jag förstår hur mycket jag saknat friheten. Det jag behövt har varit allt annat än vad jag fått. Men då var då och nu är nu.
Jag skriver mer, målar, fotograferar lite, men jag arbetar hårt. Tänker mycket på ensamhet och nuet. Jag är solitär, sitter samman med mig själv. Jag är min egen musa och min egen choklad. Jag saknar inte dig. Inte dig heller och absolut inte dig.
Friheten är som plåster och betong på samma gång. Jag tänker att jag skall skriva böcker nu. Köpa en buss och sätta mig vid havet. Bussen kan jag flytta med mig. Orden följer med mig. Där skall jag sitta och skriva böcker och måla och fotografera. Mitt hår skall vara rött. Och jag skall fortsätta vara fri. Ensam, solitär och fin. Jag ligger ned och skriver igen och igen. Jag och Astrid Lindgren gör det.
tyst
Jag hör göken. Stannar och ler. Lyssnar. Blundar.
Tänker att det betyder tur. Tänker att nu har det vänt. Göken är nära, så nära att jag nästan skulle kunna se den, ta i den.
Livet balanserar mellan sorg och nuet. Jag försöker hålla fast vid nuet, vid nu och nu. För oavsett, för alltid, så finns allt annan och vill något. Dåtid, framtid, du.
Jävla du.
fri
NU FOTOGRAFERAR JAG IGEN
ÄNTLIGEN.
Nu finns jag. Jag blir som karbon och struktur, som läppar, ja, som läppar, kom, kyss mig om du kan.
Nu finns jag. Jag blir som toner och ljus, som läppar, ja, som läppar, kom, kyss mig om du kan.
Nu finns jag. I dansen, i rörelsen, i allt du ser i naturen, finns jag, ja, som läppar också, kyss mig, kom. Ja, som läppar, kom kyss mig om du kan. Om du hinner.
Jag måste gå nu.
Mitt i livet, mitt i steget, tar allting slut, mitt i. Innan punkten, innan ändelsen. Jag måste gå nu, säger jag bara.
Kan du förstå det?
Stockholm förstå ingenting. Jag funderar på broräcken och självmord. Outhärdlig sorg och nattsvart liv.
Kan du förstå det?
Jag måste gå nu, säger bara det.
Jag sitter på Kungsholmen och ser ut, ser ut mot brandstationen och brandmännen är som stackmyror. Jag tänker på människors rörelsemönster, cirklar. Plötsligt finns inget ljus kvar, nattsvart. Inget broräcke. Nattsvart. Fast natten är fin som en smekning. Svartklädd, jag måste gå nu.
Livet blir aldrig mer än så här. Jantelag och skuld, straff och ofrihet.
Jag måste gå nu. Sedan minns jag hur fint jag tyckte det var med skuggorna igår, hur träden föll över marken, som lager på lager, som Finlandsbåten på land, som orden som trillar mellan oss.
Jag måste.
- 1 av 3
- ››