Bloggarkiv april 2013

Jag ser inte dig längre. Det skrämmer mig inte att livet drar åt andra håll. 

Jag drar på mig ett par för stora stövlar och går ut och sätter mig i trädgården. Det är frukost, jag har sovit länge. Jag brukar aldrig sova särskilt länge. Drömmen slingrar sig in och ut ur min kropp. Verklighet, dröm, verklighet, dröm. Jag känner inte igen trädgården, känner inte igen någonting. Inte heller mina kläder, en alldeles för stor skjorta, men mina tankar, visst är det mina tankar.

Jag blundar, mitt ansikte är riktat mot solen. Jag hör steg i gruset, energiska stora kliv. Du lägger en hand mot min arm. Din rörelse mot min hud känns inte främmande. Men jag vet inte vem du är heller. När jag ser på dig, tycker jag att du är vacker. Jag ler mot dig, för du ler mot mig. God morgon, säger du. God morgon, svarar jag. Verklighet, dröm, verklighet, dröm. Jag har sett dig någonstans, men aldrig träffat dig. Inte ännu. Kanske aldrig. Men i drömmen seglar jag i en tunna, in i ditt liv, in i mitt, så in i ditt igen. 

Du tar min hand och leder mig bort från gården. Du leder in mig på en slingrig grusväg rakt in mot skogen. Jag går med glatt, håller kvar din hand i min, så skönt, så ovanligt, så märkligt med hud. Din hand är brunbränd av sol och stor, du är lång, du tar stora kliv. Jag ser på dig i smyg. Vem är du? Jag vänder mig om och ser ett grönt hus, jag förmodar att det är ditt. Vi kommer fram till en sjö. Jag glider in och ut ur drömmen, verkligheten, korta klippp hit och dit. 

Du ror nu. Jag ser på dig fortfarande. Jag kan inte sluta se på dig. Det är inte havet, det är någon sjö. Jag vet fortfarande inte var jag är. Men det gör inget. Solen guppar i min tunna och vi guppar i båten, dina armar tar vana årtag. Det måste vara din skjorta jag bär. 

Du. Vem är du?

Berätta för mig. 

Nu är mitt hår svart igen. 

Äter överdelen på skorporna, stör mig på att alla underdelar är slut. Frukost ännu en jävla dag. Sjukan i min kropp tycks dra hårt om livet på mig. Och inte kan jag vila. Och inte kan jag stå ut. Jag står inte ut. Det är som om alla mina rum och små askar har dammat igen. Jag har glömt hur man lever. Tror jag vill till havet, och det blir jag också förbannad på. Vad fan kan havet göra med mig?

Vink vink, den här jävla katten som står här och hånar mig. Alla katter hånar mig. Borde slänga ut dem. Varför gör jag inte det? Jag försöker istället äta något, men munnen värker. Såren, läpparna. Jag sitter till bords i pappas morgonrock. Det är nästan så jag känner pappas närvaro av den. Pappa skulle garanterat lugnat mig eller pratat bort mina bekymmer. Eller så hade han lurat mig att röka en cigarett ute på balkongen. Och det skulle kännas underbart i morgonkylan. För vintern släpper heller inte taget. Och jag har istappar inuti. Fryser och fryser ihjäl. En till skorpa, en jävla överdel. Kanske heter det botten och toppen på skorpan. Det är humor. Orden narras alltid. 

är det som om orden flyger omkring i rummet, beklädda med vingar. När jag sitter i samma rum som henne, känns det som om jag vill flyga. Jag och våra ord lyfter oss ut genom det öppna fönstret. Det är lagom att försvinna en måndag, säger Christine. Christine dricker te till frukost, hon är olik mig. Hon är blond och hon är intressant. Hennes ord är oftast som ledstjärnor, något att hålla sig fast vid. Inget mörker alls. Bara ljus. Hon skriver roman och varvar sitt liv med att iordnigställa gamla möbler. Ett gråmålat köksbord skall skrapas. Hon berättar om drömmen hon haft i natt. -Jag arbetade på en skola, det var inga barn där direkt. Men en skola. Varje dag blev jag liksom trött i huvudet, det var tröttsamt att lära ut. På nätterna låg jag sömlös och längtade efter frihet. Jag kunde inte göra något mer än att lära ut mitt hantverk på dagarna. I och för sig det jag älskade mest. Mitt hanverk, att skriva.  När jag kom till skolan denna dagen var jag sen och skulle ta kaffe i i cafeterian. Jag glömde visst plånboken någonstans. Och den blev antagligen stulen. Jag hade två tusen kronor i plånboken. Den är i vilket fall borta. Och bankdosan låg i och alla mina kort, körkort. Ja, du vet allt sådant man har i en plånbok. Jag letade en stund. Blev förbannad. Sedan vaknade jag upp. Jag log. Inte över plånboken att jag hade den kvar, nej, jag log för att jag faktiskt utövar mitt hantverk själv. Jag passar inte som lärare. Jag minns inte ens vad jag sa igår idag och tvärtom. 

Jag lämnar Christine. Går hem genom byn i natten. Månen, stjärnorna och snön glor och ger mig nog med ljus för att hitta hem. Det är fint att promenera till och från mina låtsasvänner.