Bloggarkiv augusti 2012
nu är
jag skriver och skriver
om ön jag sitter på för att kunna skriva, där bor jag i ensamhet helt utan människor, näst intill är jag isolerad, ibland lägger din båt till, jag känner att du ser på mig när jag går min promenad runt, runt går jag, runt ön för att hitta orden, telefonen är av alla dagar utom den dagen var tredje vecka då jag far in till fastlandet för att handla, då hör jag min egen röst plötsligt, minns den knappt, minns också den där rösten som maler i mitt huvud, människor är inte bra för skrivandet, jag ror ut igen, till ön, till avskildhet, avstånd, ensamhet och total tystnad, ibland surrar aggregatet igång så datorn får ström
där är jag nu
skriver och skriver, orden är här
mina ögon är slutna
och min kropp vibrerar av tonerna från Arvo - det doftar du om mig - trots att det var så länge sedan
jag kan till och med känna vågorna från den där kvällen - minns inte när - du rodde - jag rodde
det var sommar - inte denna
det var solnedgång och vi pratade språk - allt handlade om ord - handlar om ord - ord - som lägger sig mot min hud - de stannar
framför allt
du borde inte tveka
det passar inte dig
JAG VILL INTE ENS RO.
Dagens Maria ligger ned. Hon skriver små lappar, på de flesta lapparna står det du. Jag viker dessa till små flygplan och slänger iväg dem.
Jag är bara så otroligt ledsen
Sorg sorg sorg.
Står ut, står ut.
Jag kommer möjligen på något?
Din passion är ord. Min passion är något annat, jag har bara inte hittat den.
Hittar ingenting, inte ens en plats.
Men ryck upp dig nu människa! Skärp dig, bara för att du är trött så kan du väl vara lite glad. Du behöver ingen vila, du är en maskin Maria. Arbeta på nu och var lite glad över att du faktiskt lever. Jag pratar med mig själv, jag är både jag och du.
Jag är glad över livet. Skrattar varje dag åt livet. Jag fortsätter brinna, det som brinner i mig väntar inte in en trött Maria. Väntar inte ens in en långsam Maria.
Jag är nog inte så trött. Ska skärpa mig. Dra i en ny växel. Bra Maria. Det är tur att du förstår, fast du inte förstår dig själv så förstår du i vilket fall mig. Det är fint.
Du pratar och jag lyssnar, jag är så trött att jag nästan trillar. Du undrar inte hur jag mår. Jag mår ju bra, så otroligt bra. Varför ska man fråga? Jag säger ingenting, det är bra att låta saker tystna Maria. Du kan vara tyst, för liv, ord, timmar, tid rinner iväg ur din hud och blir de där mjölkpaketen på borden igen. Det var så länge sedan det var förra året. Det var så länge sedan. Hur ska du veta vem jag är. Jag har ju ingen aning. Men det är fint att prata med mig själv. Jag är en god lyssnare. Du är lite sämre. Men det var länge sedan jag träffade dig nu. Kanske var det igår eller idag, eller så har jag aldrig mött dig. Mött mig. Möt mig.
Vem är jag. Menar du. Menar mig själv. Kanske tror jag ingenting om något. Måste skynda mig på. Släpp mig nu.
SLÄPP TAGET OM MIG NU.
JAG VILL INTE men jag arbetar med ord
Jag vill inte mer.
Men jag försöker med att fokusera mig på orden. Bara för att....
Men jag vet inte hur det går med någonting. Jag vet inte vad orden vill. Jag vet inte ens vem jag är. Jag har svårt att skilja på det jag skriver för hand, skriver i blogg, skriver i min dagbok och livet jag försöker mig på att leva. Jag är ord, fast jag är tom, jag är gråt.
En sida om dagen skrivs, klistras in i min yahoomail, skrivs ut men sparas ingenstans. Jag sitter med min gamla dator, det går inte att spara någonting på den. Men mina ord vill. JAG VILL INTE.
Jag är trött. Jag behöver ingenting, ingen närhet, ingen tvåsamhet, ingen relation, inga läppar, andetag. Kanske behöver jag ett piano att spela ut min sorg på. JAG ÄR BORG.
Jag behöver stänga av, stänga ut, inte lockas mer. JAG VILL INTE.
På sidan om min gamla dator, där jag låter mina fingrar dansa ur sig ett språk, ligger min dagbok. Jag behöver skriva, behöver öva. Behöver ingenting. Aldrig säger du att jag är bra. Jag är inte bra. Jag bär ett grishuvud under min arm, jag luktar illa, nästan död.
JAG VILL INTE. Men bredvid den här datorn, min gamla dator, ligger min dagbok, det är där jag skriver för hand. Jag fyller i och på raderna där. När jag skriver för hand är jag kanske något sannare. Om jag nu någonsin är sann.
JAG VILL GÅ BORT DELAR AV MITT LIV.
Fast jag vill inte gå mer. Jag vill bara vara själv och stå ut med ett liv. Livet skriver sin egen roman. Jag hör inte till för jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
Jag upprepar, leker liv, letar ord. Letar titlar till olika delar av mitt liv. Letar en titel för att byta ut DU.
varför gråter jag
?
dagens Maria
Jag får inte lura mig själv och tro att du vill mig något mer. Bara för att orden vill. Ord betyder väl ingenting.
handling
Det är så vackert med det som sker runt mig och det som sker runt mig sker för att jag har en medfödd handling i blodet. Jag slutar att andas om jag inte handlar, slutar att andas om jag inte bejakar det där intuitiva mötet med människan. Och det där mötet är ett möte som skalar av mig skal på skal på skal. För visst är jag handling? I denna handling ligger en rörelse som frekvent smeker själens hav. För visst är jag ett hav? Den där rörelsen som aldrig stannar av, ibland storm, ibland någon rörelse av tilltro, enbart tilltro.
För visst är det där havet ett slags nav, ett nav där det finns människor ibland. Med betoning på ibland.
För jag är den där eremiten.
Anakoret.
Den osociala varainten av människa. Jag lever på orden som ramlar in i min brevlåda.Vilket är något som sällan sker. Att vänta på post är som att vänta på ingenting. Kanske borde jag resa till Tebe och ingå i något slags sällare sällskap för eremiter, bo på eremitgatan och vara med mig själv som mest. Det är något vackert med det också. Att draga sig tillbaka.
Just nu vet jag inte alls var jag ska. Men att tvinga mig själv att välja. Välja bort, välja till. ATT HANDLA. Det som sker det sker för att jag gör det möjligt.
Så när det kommer till den där båten som ligger på land med en spricka i sig, så är det bara min rörelse som kommer laga den där båten. OCH JAG VILL INGENTING HELLER ÄN ATT RO.
Ro på havet av nav av människor.
Som att segla i en tunna.
Jag heter Sven och jag är 8 år.
Jag och morsan hinner inte med någon semester i sommar. Morsan jobbar med tanter och gubbar och de är heller aldrig lediga. De är mest bara gamla och sjuka och vill fika hela dagarna. Morsan måste vara där. Hon tror inte att jag förstår att det är för att vi behöver pengar, vi behöver alltid pengar.
Jag fantiserar om att jag och morsan har mer tid. Då skrattar hon högt och lindar mitt hår runt sina fingrar. Hon är så gammal min morsa, äldre än alla andras. Liksom rynkingare, men hon röker ju ständigt också. Och rökning ska inte alls vara bra för huden!
Barnen på gården skryter högt om alla resor det gjort, alla platser de sett. Jag skryter inte om något. Jag sparkar sten vid älven. Försöker se bort när de där andra barnen ropar elakheter åt mig.
Jag har inte sett något av världen mer än betong. I betongen uppstår de små figurer som rör sig och kan prata. De brukar säga fina saker de där figurerna. De stöttar mig till att jag ska tala i radion när jag blir äldre. De låter mig öva med deras mikrofon. I betongen ser jag havet. För morsan har sagt att en dag ska vi se på havet.
Jag har aldrig i mitt liv sett havet. Aldrig. Det är oändligt säger min morsa. Men jag förstår inte vad oändligt betyder. Jag har åkt buss till stan en gång. Där var det högre hus av sten och mycket mer folk än i vår lilla by. Kanske det är något slags oändligt?
Morsan jobbar idag med. Jag försöker stå ut med min ensamhet. Och det gör man ju som pojk säger hon. Du är en ung pojk låt din fantasi skena iväg med dig.
Jag har heller inte rott den där båten
Den ligger kvar på land. Fortfarande trasig. Dags att vända tillbaka den igen då.
Jag får ro nästa sommar. Då ska jag ha nog ha tid...
- 1 av 2
- ››