Bloggarkiv juli 2012
Jag skriver en bok om MASSY.
Rätt dos av allting låter så enkelt.
Om du sätter kanylen i min arm så är det enkelt.
Om du bestämmer över mig - helt enkelt.
Jag glömmer bort att duscha. Du säger inget. Du ler och visar dina svarta oxeltänder. Det är som om att jag lever med Iblis.
Lever efter en gud som är i evigt krig med dig. Men det är enkelt när jag är på din sida. Säger jag emot den här människan vars namn jag tatuerade in på axeln i Chicago för några år sedan, då blir mitt liv ett riktigt helvete. Säger jag aldrig emot, så sätter du kanylen i min arm, stasar, drar åt, hittar ådror, väljer dos, skjuter in. ENKELT.
Människor mig äckla.
Jag känner mig så svag.
Och den svagheten är mitt starkaste band till omvärlden.
Inte undra på...
Gråsten och mörker.
Jag har sorg, inget annat - bara sorg. Jag har ingen lust att vara trevlig, ingen lust att le. Ingen lust att arbeta med drömmar som seglar i tunnor och smakar hallon. Alla mina ord ligger fastlåsta vid fötterna, jag drar och drar på tonvis av skräp.
Jag har sorg. Prata inte med mig. Jag ser inte upp från datorn när människorna kommer in. Jag ser inte in i ögon som söker mina. Jag sitter och skriver på toner som inte låter, toner som är ospelbara.
Det är mörkt i solsken. Det är natt och vinter och kallt i mitt inre rum. Jag sitter i mitt vardagsrum och låter människor glo på hon som sitter där i svart.
Nu är jag trött på den här platsen. Trött på att vara ofri. Tröttheten gör att sorgens grepp drar mig under is, och kvar blir ett streck av krita.
Nu står jag där igen.
Jag har bråttom, måste välja igen. Aktivt välja. Ett val som alltid är ett val, som aldrig blir till något annat. Jag står vid vägen som delar sig i tre.
One way känns märkbart värkande på armen. Ingen väg känns lätt, ingen väg känns rak eller snabb nog. För jag har bråttom.
Ska jag gå min väg?
Är du och jag klar nu.
Orden slingrar sig inte kring någons andetag, eller vad är det med mig - vad är det jag står inför?
Adjö... Betyder gå.
Kom. Betyder stanna. Men det finns inget kom. Det finns inget ord som heter KOM, det finns inga läppar som säger KOM. Det är skal på skal, lager på lager, hinna på hinna. Orden blir avstånd, murar av sprickor, kartor, skog, hav och kartong.
Men den tredje vägen då?
inget som slår
Det är ett ögonblick kvar av ett möte. Ett möte som alltid är ett möte.
Själv har jag tystnat, själv har du tystnat.
Havet slår och slår mot stranden, kanske det smeker stranden, kanske det kommer igen. Orden, jag.
Det är natt.
Det är svart ute. Vi har tänt ett stearinljus, det blåser in ljumma vindar genom ett fönster som aldrig gått att veva upp. Vi sitter i bilen. Dina armar vilar mot ratten, mina ögon följer vant dina blodådror. Det var länge sedan, kanske året är 1997. Men i minnet pågår några timmars möte igen.
Det är natt. Vi delar en flaska vin. Det är ett i främmande land och ett i främmande språk jag sitter. Du berättar makalösa historier. - Did you know? Så började alla dina berättelser. Din röst letar sig in i mig. Lägger sig i någon vrå. Ligger kvar i vrån. Ord som hopar sig.
Syrsorna spelar på sina täckvingar. Dina hand letar sig in i min.
Black soldier fly
Det var så länge sedan. Men jag minns din röst och dina händer.
Över mig sveper varma nätter och ordlekar.
Jag silar kaffesump mellan tänderna.
Äter smörgås med getost. Regnet dundrar ner i juli-backen. Så skönt det är med en ledig dag. Barnen leker vilda lekar.
Vi springer nakna runt huset i regnet för att sedan slänga oss i Dellen. Det gäller att föra traditionen vidare. För det gjorde alltid vi, jag var liten, min syster lite större och mamma och pappa. Alltid bada i regn, alltid springa runt huset, helst åtta varv. Idag har jag den första lediga dagen på några månader. Tror att det känns bra. Jag packar jordgubbar, muffins och melon, ska åka på loppisrunda och bygga koja med barnen.
Minns nästan inte hur det känns.
Och nu börjar idéerna komma.
Sorg
Står ut. Leker trut. Letar slut.
ALLT FÖR KONSTEN
Sedan glömmer jag allt annat.
Jag går på rymdpromenad genom ensamheten.
Jag förbereder mig för det värsta.
Att jag inte kan skriva det vet jag redan. Att jag inte kan någonting, det vet jag också.
Jag förbereder mig för att jag ska sova över på berget i natt. Jag kommer inte hinna gå tillbaka innan mörkret lägger sig. Visst kanske jag kan stanna längst vägen. Men här på berget är jag ändå trygg. Jag stannar här.
Jag har mitt tält med mig och min dator. Mörkret faller fort. Jag tänder min pannlampa. Gör upp en eld. Jag har fyra timmars batteritid i datorn. Sedan blir det papper och penna. Jag skriver för att jag inte kan.
Jag förbereder mig för ensamheten. Förbereder mig för orden som kommer med ensamhet. Jag slår upp tältet och tänker på citat som handlar om hem. Jag småskrattar. Jag har inget hem. Möjligen att ensamhetet skulle kunna vara ett hem. Eller så borgen. Min borg, som gör att jag stänger ut så många människor. Min borg, skulle kunna vara mitt hem. Håll dig långt ifrån.
ensam
Det blåser isvindar från havet. Snön lägger sig mot fönstret, det nästan knakar av kyla i huset. Jag tar på mig pälsen och trussar ut till vedbod och dass. Vid det gamla fiskelägret är det inte en människa. Jag är helt ensam. Jag ser ut över havet. Det ligger stilla och dånar av längtan efter att få vilda sig.
Men isvindarna blåser hårt i mitt hår. Jag sitter och skriver på dagarna och på nätterna. Har inte träffat en människa på veckor. Dagar kommer och går. Ibland märker jag inte om det är mörkt eller ljust. Telefon och internet ligger nere. Jag skriver roman. Stör ej.
Jag trussar in till dasset. Låter vinden och kylan bita tag i mina skinkor. Kissar det snabbaste jag kan. Sedan ut igen. Trussar tillbaka mot huset, med ved på armen.
Jag är ensam. Är inget annat än ensam. Jag lyssnar på fransk musik och drömmer om ett Paris i vårkläder. Skriver på min senaste roman. SORGKUKEN.
- 1 av 2
- ››