Bloggarkiv mars 2012

Före nio. 

Snart 41. 

Krisen är större - värre. 

Klockan är snart sju. 

Det är mars. 

Jag vill till havet.

Har talat om havet idag. Ätit lunch med min syster och min mamma. Hon vill också till havet. Jävla hav! Jävla hav som jag vill till och som hon vill till. De har firat mig, firat den 24 mars den 22 mars. 

Zinfandell. 2010. Cline. 

130 olästa mail. Livet är så fyllt med siffror. 

Jag har ärvt en klocka av mamma, en klocka som hänger på väggen och säger dong, dong och dong. Mamma drar upp den varje gång hon kommer till huset. Nu säger den dong och dong en stund. Det är som om att tiden bara finns när dong dong klockan är uppdragen. 

3 barn. Jag vill ha fler. Jag kan inte räkna. Du får tiotusen. Jag är tiotusen.

En miljon spermier på min mage. 

Fem stolar kring bordet. 

2012. Snart är det omöjligt. Snart är det möjligt.  

Klockan är fem över åtta. 

Rymmer från livet, från helgen, från födelsedag, rymmer från dig, rymmer från allt. 

Jag tänker att om jag lever när jag är 65 så kommer jag tänka på den här dagen då jag sorterar och kastar nästan allt jag sparat under mitt vuxna liv. För idag är jag i kastar tagen! Jag sorterar bort kläder jag burit under 80-talet, 90-talet. Det är kläder med ikonstatus som läggs på hög till röda korset. När jag så sitter och glor i en svart plastsäck som jag har kvar när jag är 65, förstår jag vidden av allt jag lämnat till välgörenhet och allt jag kört till pappersåtervinning. 

Det är bättre att inte känna efter så mycket.

Jag kastar lådor med gamla pärmar, pärmar med manuskript i. Manus där jag dragit sträck hur skådespelarna gått och stått. Egna regianvisningar och andras då jag arbetat som assistent åt en hel hög med berömda regissörer. Slänger mina dagböcker, inte ens den första dagboken jag skrev spar jag, slänger brev som jag kopierat och en gång skickat till någon. Allt ska bort. Slänger och slänger. Så när jag tittar i den här plastsäcken när jag är 65, går det upp för mig.  

Det är bättre att inte känna efter så fasligt mycket. 

I den här plastäcken som nu stått och samlat damm i en massa år ligger saker som låter flytta minnet till alla världens hörn och upplevelser. Men det är väl inte så viktigt med alla dessa möjligheter till återupplivande av gamla liv i mig, och återupplivande av gamla tankar, möten och sorger. 

Det är bättre att inte känna efter alls. 

Rymmer i morgon från födelsedag, från helg, från liv, från dig, från allt. Att rymma är ett insturment för att inte känna efter så fasligt mycket. 

Det känns bra nu. 

Jag vet inte om du läser längre. Kvar sitter jag i natten och stirrar på en skärm. Några ord blir över. Andra ord sägs. En del av dem skrivs. Ibland mellan dig och mig uppstår språket som vill kontakt till varje pris. Men det är avståndet som vinner. Och tvivlet.

Att skriva är ensamhet, distans och ett slags mellanrum i tiden. Det finns inget nära. Jag är inte nära. Orden är inte nära. Inget med mig är närhet.

Jag skriver som vanligt naken i natten, jag sitter hopkurad i ett alldeles för stort rum i ett alldeles för stort hus framför en skärm. Jag känner mig svag, är svag. Jag känner mig fel. Pulsen slår, mina ögon är öppna, jag lever. Jag måste bara byta fokus. 

Jag vet att orden är det vackraste. Att yttra sig och föra sin talan är både beundransvärt och viktigt.

Att ge upp kan känns som en annan utväg, som en ny väg. En stor handling väntar. Jag kommer sätta upp Hjalmar Söderbergs dagboksroman Doktor Glas på teatern. 

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. 

Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." Citat ur Doktor glas. 

Men inte på min gård! Här ligger snön djup och skuggorna är svarta. 

Skevt är minnet och svagt är ljuset. Jag har inget att säga dig längre. Kanske börjar det bli dags att sluta tala då. Inte ens göra ett försök. I stället för ord... Tystnad. Jag försöker. Men orden förblir. Orden stannar i mig som något avfall som inte förmultnar. 

Jag borde fotografera, jag har en uppgift med slutartid och rörligt ljus i mörker. Plötsligt blir lusten till en börda. Jag vill bara göra det jag själv vill! Man kan få kalla mig hopplös. Men även kan man få kalla mig vanlig som vaniljkräm.

Du är inte du längre. Du är något på andra sidan. Något som varit. Något som försvunnit. Någon som förändrats. Man kan kalla dig vid ditt namn eller han kanske.

Jag dansar i fredagskvällen med mig själv, en fredag som inte säger mig något. Tur att det går att arbeta alla dagar! Arbeta med något jag har lust till, inte det jag borde eller absolut inte det som jag måste. Sådant som fakturor och företag kan få vänta. Det som brinner i mig får brinna. Jag ska skriva om mord.

"Mord är ett uppsåtligt dödande av en annan människa. Mord särskiljs oftast från andra typer av dödande, såsom former där uppsåt inte existerar. Alla rättsväsen, antika som moderna, ser mord som ett mycket allvarligt brott. En människa som mördat kallas mördare."  

Jag måste sjunka ner i havet först, för även om min gård är frusen till is och jag sover min tusenåriga sömn, så har jag mitt hav. Där sjunker jag ner och omsluts. Att omslutas utan att hållas, att hållas utan att lämnas, att älskas utan att bli fråntagen det som är jag. 

Inget mord. Mord. Inget mord. Mord. 

Det snöar idag, jag har blivit lurad igen. I Hälsingland kommer våren mycket senare än i Stockholm. Och det är i Hälsingland jag bor, tack för det, jag tycker verkligen om att bo här. Stockholm är för alla andra. Jag behöver tystnaden och ensamheten för starkt. 

Snart är det den 11 mars. Vad nu det kan betyda? Ett år som gått - ett varv. Känns som om jag stått ganska still. Men att leva är att förändras, det pågår i mig.

På ladan på gården ligger teglet lite snett och högst upp på takåsen ligger Tom. Han har legat där i snart ett år. I snö, i sol och vår. Medan jag har gjort val, tagit beslut, så har Tom legat där och väntat in. Vet inte vad han väntar på?