Bloggarkiv november 2011

Jag letar. Letar och letar. 

Sorg driver, borg driver, isflaken driver, tiden driver. Drivkraft. 

Den håller om mig när jag dansar. Den skjuter på. Den kräver. Den begär. Den vill. Den bryr sig om. Den lämnar mig. Den håller hårt. Den släpper taget. Den ger mig ord. 

Jag letar. Letar och letar. 

Jag har inte hittat rätt uttryck. Men jag har viljan. 

Vemod driver, ord driver, bilder driver, möten driver, önskningar driver, drömmen driver. Drivkraft. 

Men jag ska hamra och banka ut orden ur kroppen på mig. Det gör ont av att skriva, det gör ont av att inte skriva. Jag hugger och mejslar mitt nya bröst, hugger och mejslar en ny kropp. 

JAG KAN INTE SKRIVA. Men jag måste framåt. 

Jag ska använda frustrationer och galenskap till språk och historier. Allt vill väl berättas egentligen. Jag drar skorpor av sår. Jag river, kliar, sliter, söndrar inuti för ordens skull. Jag bygger och river monument på monument. 

JAG KAN INTE SKRIVA. 

Om jag bara fortsätter med ord, trots att de aldrig räcker, alltid blir fel, ganska ofta vill mer. Om jag bara fortsätter, maniskt med ord. Kommer kanske något nytt att hända. För vad har jag fått alla orden till om de inte ska ur mig. 

UR MIG. KOM UR MIG. JÄVLA ORD. Inte bakåt. Aldrig bakåt. 

JAG KAN INTE SKRIVA. 

Jag skriver roman. Tvingar mig själv. Mycket ord och lite ord, varje dag, ord och ord. 

Jag kommer till en viktig fråga. Varför känner jag mig aldrig nöjd? Varför känner jag denna ständiga rastlöshet och oro. Varför alltid detta driv. Varför har jag så bråttom. 

JAG KAN INTE SKRIVA. Men jag måste framåt. 

Jag har inte hitta min legobit. Den som ska bygga något annat än mur med mig. 

JAG KAN INTE SKRIVA. Men jag måste framåt.

Nu slår jag mig blodig. Kroppen är fylld av blåmärken, rivsår och några bokstäver.

Kanske där står en mening eller två. Mer blir det inte.

Det är hopplöst att skapa.

Jag mår fysiskt illa av allt som går bakåt. Det finns bara en väg och den är framåt.

Jag måste framåt.  

JAG KAN INTE SKRIVA - MEN JAG GÅR FAN INTE PÅ RÄLS. 

Jag går på tvång, måsten och världens största vilja. Jag går på drivkraft och en kamp om att snart, snart blir jag nöjd. Eller snart, mycket snart kommer jag känna ro.

Jag måste framåt först. Lite till bara.

Lite till... 

Friheten smakar både sött och surt mellan mina läppar. Jag har just vaknat ur en dröm. Drömmen var så skön att det känns svårt att lämna den. Det sitter en fråga klistrad över mina ögon. Jag ser ingenting. Frågan lyder. Är frihet att vara oberoende? Eller vad är frihet? Jag försöker göra frukost utan att se. Jag sätter fingret i koppen när jag häller i vattnet - så att jag vet när koppen är full. Fyller i kaffe i kaffepannan. Får lyssna till ljudet när det väl kokar. Nu kokar det.

Frihet är att kunna välja själv. Förmågan kanske till att kunna välja själv. Frihet är sanningen. Ordet fri är ett mycket gammalt ord och tros ursprungligen komma från orden älskad, meborgare och gå. Fri är också att leva utan förtryck. Friheten smakar både ljuvt och bittert. Vad som är fri för dig - är inte fri för mig. Och tvärtom.  

Men jag är en fri människa. Frihet är en rättighet till att få bestämma och formulera sina egna tankar och sitt liv. Sedan tillkommer förmågan till den. Sedan tillkommer överenskommelser och övertygelser. 

Mina tankar och mina ord är fria. Jag ser ingenting när jag skär melonen, häller upp mitt kaffe, lägger ost på smörgåsen. Men frihet är att se möjligheter, att säga ja till det man vill vara nära. Antagligen att säga lika mycket nej också. Frihet är att känna att andetagen landar rätt. Att hålla ihop och orka, att leva nu och då och sen, att vara i cirklar av människor som gör klätterträd och legoborgar högre. Att vara fri är något på riktigt.

Att vara nära är frihet. Nära det man älskar att göra. Nära människor. Nära sanningar. Nära sig själv.

Eller är frihet bara en illusion? Eller är det en mänsklig rättighet?

För frihet och fri är att vilja och orka och att äga tusen små askar med måsten, tusen små flyttlådor med behov, tusen små påsar med tvång och tusen små förmågor att omsätta ordet fri. 

Eller som han sjunger. Freedom is just another word for nothing left to lose. 

Inte visste jag att det gjorde så stor skillnad i mig. Inte visste jag. 

Jag får små meddelanden från yttre rymden. Den som skriver dem undrar om man får skicka meddelanden. Gissar att det handlar om att skicka meddelanden till mig. Den som skriver - funderar och pratar med sig själv om ordens betydelse.

För vem är orden viktiga? Jag vet vad orden betyder för mig. Jag kan inte leva utan ord. Inte ens kopior i plast. 

Den som skickar små meddelande till mig från yttre rymden tycker att: DOM DÄR SATANS ORDEN. FINA, HÄRLIGA, FARLIGA ORDEN. DE ÄR FÖR STORA FÖR ATT MÄNNISKOR BORDE FÅ HANDSKAS MED DEM. FÖRBJUD DEM. OCH LÅT OSS FÅ LEKA MED KOPIOR I PLAST. 

Yttre rymden tycks vara närmare än jag tror. Den som skriver är människa. Jag vet inte vem det är. Men jag undrar förstås vad som är, är kring orden. Fina, farlig och härliga så stora att ingen borde få använda dem? 

Visst har man försökt tidigare att förbjuda orden. Och visst pågår det fortfarande i världen. Det måste vara det dummaste man kan göra. Men att göra kopior i plast kanske vore genialiskt. Fast, jag får en känsla av att de flesta människor använder orden just så. Som plast. Att orden inte betyder så mycket. För mig betyder orden allt. Utan orden vore jag ingenting. Orden gör skillnad. Sedan kan jag inte förstå att det skulle vara just mina ord som någon behöver? Romanen som skrivs ändrar form. Jag kan inte styra längre. Har säkert aldrig styrt. Små små meddelanden gör skillnad.

Jag saknar, alltså är jag ofri.  Jag har fastnat i något som jag måste bli fri från. Men orden blir jag aldrig fri från... Det vill jag inte. Det vill jag aldrig. 

Jag behöver dina ord. Men det skriver jag inte.

Jag får en bild med fiskebåtar på. Jag får en liten film om att titta i taket. Jag är helt säker på att det gömmer sig små osynliga meddelande i filmen. Kanske ristar någon åttor, kanske någon skriver ett ord. 

Och förresten alla mina ord är bara en lek med kopior i plast.... Fint nog. Men vad är det med alla dessa ord? 

Vad är det med mina ord. Varför skulle du behöva dem?

Det är något som dunkar i mig...

Det känns som det är havet som har sitt bo här. Inuti. 

Det känns som det klättrar eld innanför bröstbenen.

Det känns som om livet rinner ur mig och ändå rinner till.

Det känns som död och liv möts i ord.

Varför skulle du behöva mina ord?

Men det var så fint när dina ord slingrade sig runt mig som bengaliska rosor, som murgröna och grankvist. 

Jag ska bara ta mig igenom det här. Kanske kan jag svara dig då.

Snart. Sen. När tid har gått.

Mina ord är dina ord.

Vi bär ett språk. Vi bär en historia och vi skriver berättelsen om livet - var och en för sig.

Du får ta hur mycket du vill... Orden river sår. 

Jag fryser,  jag fryser. Jag brinner, jag brinner.