Bloggarkiv januari 2020

Jag tror meningen är TILLSAMMANS

Tillsammans på alla möjliga vis, på nya vis, i olika kollektiva former, men inte längre ensam, inte längre tvåsam, inte längre de gamla normerna. Tillsammans för att fylla i varandras konturer, tillsammans för att växa, tillsammans för hållbarhet, för miljön, för inuti, för utbyte, för att rubba svaren, för att skapa en ny flock. Individen måste nästan dö nu. 

Var hälsad du som vill vara med. 

Distans.

Du ska få din distans. 

Jag ska få min närhet, mitt sätt att aldrig stänga ute. 

Vad som är nog för henne är inte nog för honom och tvärtom. 

Men spiralen, trappan, livet måste uppåt, framåt, vidare. Godhet och mjuka värden och fri. Havet har jag glömt bort en tid. Barnen är sjuka, snön faller, spik trillar ned från himlen. Allting gör ont, allting gör inte ont. 

nä ändrar mig

ALLT ÄR HELT SJUKT GALET FEL ÖVERALLT I HELA VÄRLDEN DET BORDE LIKSOM INTE FÅ FORTSÄTTA SÅ HÄR HUR MÄNNISKOR NU BETER SIG MOT VARANDRA I RELATIONER I MÖTEN I SAMMANHANG MOT BARNEN MOT SIG SJÄLVA MOT KVINNOR MOT MÄN MOT ALLA MOT DJUREN SÅ JÄKLA OSNÄLLA SNÄLLA VÄRLD BLI SNÄLL NU TA ETT KRAFTTAG OM GODHETEN GÖR GOTT VA GOTT VILL GOTT JÄVLA FAN.

Alltså.

Det känns lättare, lugnare, känns som att framåt kommit tillbaka. 

Känner längtan. 

Känner andra saker. 

Känner frihet. 

Börjar känna frihet. 

Minns friheten. 

Ser nyanserna på bergen, ser tillbaka med nya ögon, ser framåt igen. 

Livet är så stort och omtumlande, så mycket och så litet. Nu måste vi gå åt rätt håll, vi måste vara goda, varma, orädda, mjuka, formbara, i rörelse. 

VI MÅSTE VÅGA. Om och om igen måste vi våga. 

Relationer, närhet, möten, främlingar, smaker, kroppar, ögonblick, meningen, godhet. Vi måste komma ihåg att räkna till 8 innan vi säger något, ta på varandra, klappa katten, simma, förstå, skriva musik, hoppas, vara kreativ, göra konst, fortsätta att fortsätta. 

GE ALDRIG UPP. GE BARA MER. 

Dröm nytt. 

Dröm stort. 

Dröm vidare. 

Genomför. Gör. Gå vidare. Men va snäll. Va alltid snäll. 

Alltså. 

Hoppas ni alla kan förstå det. 

Till veckan är det jag och DD igen, i vilket fall på onsdag. Ska ju ställa ut i en tågvagn, någonstans ska man ju ställa ut sig. DD= delsbodräkten.

Kärlek är stordåd! Fast det är svårt enkelt svårt enkelt svårt enkelt svårt enkelt svårt enkelt svårt enkelt kärlek. 

Men oj vilken gråtdag.

Får det inte bara vara nog nu. 

Gråten blev idag 21 dagar gammal.

Pärla på pärla.

Frälsarkransen runt min handled. Kärleken man ger. Kärleken man får. Att ge betyder kanske att offra en smula. Du fick typ hela limpan. (Vad hände med mig?) Eler så var det inte så. 

Kommer tillbaka till bubblan, den kan få vara blå. Den kan få vara bekymmerlöshetspärlan. Jag tror jag behöver en slags vila. Sluta tänka. Jag måste ned i hjärtat igen. Det är ju därför jag håller på. In i avgrunden, djupet, jorden, tystnaden, skogen, galenskapen, skratten - snurret måste bort - det måste bli bra i mig - längtan måste få ta plats - respekten - närheten - åh vad jag längtar efter närheten, in i kylskåpet, in i själen, in i gråten, mer jord, tystnad, ett berg.

Pärla på pärla. Provar ut brillor idag, men allt det där mänskliga slår till. Sluta upp det mänskliga! Välj ett par brillor bara. Jävla brillor, jävla relationer, jävla Hälsingland, jävla fan. Borde skriva något nytt meddelande på min kropp. Men just nu återbrukar jag en gammal bild. Men jag ska skärpa mig. Skärp mig! Imorgon ska jag låsa dörren och fotografera igen. 

Nyfiken.

Jag ser bubblor överallt.

Egentligen letar jag ljuset, ljuset som bor i mig. Skriver lilla boken om relationer. Skriver lilla boken om kärlek. Eller så är det inget mer än en broschyr. Lilla broschyren om relationer.  

Oavsett så orkar jag inte fundera mer. Limbo och fågel Fenix. Bubblor och linjer.

Jag tvärstannar inte i Ljusdal när jag ser det där vackra, långsamt slår det mig att jag måste vända om. Ta en bild. Kanske precis så som känslorna, alla kanske inte kommer direkt. 

Tog en bild. 

Jag är en person som lever? Vet inte längre vem jag är, vad jag blivit, vad som blir kvar. Jag ser bubblor överallt. Längtar till min bubbla, till lugnet, skapandet, samtalet och kärleken. Kom igen nu kärleken. 

Sidensvansarna och vissa människor.

Åh vad jag längtar efter er. Solen ser på mig överallt. Men just idag spelar det inte så stor roll. 

Sorgen är så monumental.

Som Guds täcke ligger över mig, tungt och lätt. Alla de där tonerna som måste ut. Som kanske aldrig kommer ut. Det är inte alla som gråter i 14 dagar, jag försöker lämna gråten. Lämna sorgen. Men jag kan inte. Det är liksom här jag hör hemma. 

Idag känns det annorlunda.

Det är inte lätt det här. 

Jag skriver bok om kärlek. Eiá. Jag skriver bok om utanförskapet. Hans och Mullvaden. Det är jag som är mullvaden. Bodils eviga mullvad. 

Hon fortsätter att vara död, precis som pappa och halva jordens befolkning som dock är levande döda. 

Va snäll nu människor, så snällhet och ömhet och gör alla möten till något fint.