Bloggarkiv mars 2019

Och ibland tar minuterna slut.

Hinner bara få ont i handlederna och dansa till någon låt. Idag sprang jag och Hjalmar. Äntligen sprang vi. Och det gick bra. Och igår kollade jag benen och det ska väl kanske opereras, fast det vill jag inte. Så istället ska benen mätas och så ska det bli strumpbyxor på benen. Någonstans ska man ju ha strumpbyxor. Orden längtar efter mig. Och jag bildar min tid och jag ska vara med i Konst i Hamnen igen. Med tre trallande jäntor. Inte minns jag vad jag skrev. Men jag har en idé. Fotografi förstås på plåt och med björkar, kanske guld ram. Stora svåra, kitschiga små smycken. Bär mig som ditt smycke. Och imorgon måste jag skicka bilderna till salongen. Alltid något. Alltid finns någon. Undrar var du är bara. Lämgtar efter att känna mig lätt och kysst. Det var länge sedan. Allting var länge sedan. I söndags fyllde jag år. Grattis till mig. Jag tycker inte om att fylla år, det är nästa lika hemskt som att äta pölsa. 

Varje minut är en berättelse

Jag öppnar dörren. Där står den andra grannen i morgonrock för att rasta Ulla. Ulla sitter och skiter på tomten. Det är minus 7. Hej, säger han. Hej, säger jag. Ulla fortsätter skita. 

Varje minut är en berättelse. 

 

Han är född 1933

Min granne och jag ses när det snöar på uppfarten som vi delar. "En gång jobbade jag i skogen, tills jag såg korpen flyga ut över vidderna och tänkte: så där kan jag också ha det. Så jag mönstrade på en båt istället, hamnade i Aruba, Caribien. Jag var inte så bra i skolan förstår du, men redan som 2 åring kunde jag hålla i en pensel."  

Han är född 1933. Jag undrar vart hans krokodil tagit vägen? Han berättar att den fastande i Stockholm, efter att de missat färjan från Danmark och inte hittat till sitt boende för gps-n var inställd på Gdansk. Förut bodde 500 kilos krokodilen på deras bakgård, sådär precis att jag såg den hela dagarna. 

Nicke är konstnär. På framsidan har de en 500 kilos häst, fast bara huvudet, som liksom poppar ut ur gräsmattan. " Tack för sällskapet." Säger Nicke. Idag skiner solen. 

Nicke och pappa är född samma år. Fast pappa har varit död i 10 år, tänk ändå så mycket som händer på tio år. Ibland är det ju faktiskt ett under att man orkar med de där 10 åren. Ett liv är ett liv. Alltid ett liv, oavsett. 

mullvaden

det är så förvirrande

allting

parallella universum 

---------

mina vänner skulle inte göra det du gjort

alltså är du inte min vän

aldrig någonsin en vän

en vän 

är en vän

var en vän

kvar står jag och glor på den där som sa sig vara vännen 

som ljuger 

som efterkonstruerar, som hittepå, detta har inget med mig att göra, detta är om dig

ute ligger solen oskyldig och du vill berusa dig

ute ligger snön och gnistrar men du vill ljuga folket full 

för där blir du älskad

i lögnen

i efterdyningen

fast 

i bakfyllan blir du ett skämt, ett skådebröd, den där man satte vid stocken

jag tycker synd om dig, och det, har inget med mig att göra

fast jag är den som står kvar, med hals-rosett och gråter

för du gråter inte

du allierar och utför ett krig du aldrig kan vinna

kriget mot dig själv

ett skämt

ett skådebröd 

den man satte vid stocken

och visst erkänner jag att det är synd om dig 

det är synd om människorna

 

hip hop

och popcorn 

och tre trallande jäntor, måste leta redan på kläder, på masker, på miljöer - har hittat en och en idé om snövit och skon

och om att passa in 

människans 

störsa 

behov

---------

passa in

det gör oss inte särskilt fria

under bron ligger jag utan skor och drömmer om romantiken

jag vill inte alls passa in, jag vill passa ut, passa på. 

sedan måste jag ändå gå ned i vikt, minst 7 kilo

hur kunde dessa nu bara lägga sig på min kropp och tycka att de passar

passar på

passar upp

passar inte alls

passa in

--------

 

marskatter

tuggar äpple 

och kurrar och kurrar