Bloggarkiv mars 2019
Och ibland tar minuterna slut.
Hinner bara få ont i handlederna och dansa till någon låt. Idag sprang jag och Hjalmar. Äntligen sprang vi. Och det gick bra. Och igår kollade jag benen och det ska väl kanske opereras, fast det vill jag inte. Så istället ska benen mätas och så ska det bli strumpbyxor på benen. Någonstans ska man ju ha strumpbyxor. Orden längtar efter mig. Och jag bildar min tid och jag ska vara med i Konst i Hamnen igen. Med tre trallande jäntor. Inte minns jag vad jag skrev. Men jag har en idé. Fotografi förstås på plåt och med björkar, kanske guld ram. Stora svåra, kitschiga små smycken. Bär mig som ditt smycke. Och imorgon måste jag skicka bilderna till salongen. Alltid något. Alltid finns någon. Undrar var du är bara. Lämgtar efter att känna mig lätt och kysst. Det var länge sedan. Allting var länge sedan. I söndags fyllde jag år. Grattis till mig. Jag tycker inte om att fylla år, det är nästa lika hemskt som att äta pölsa.
Varje minut är en berättelse
Jag öppnar dörren. Där står den andra grannen i morgonrock för att rasta Ulla. Ulla sitter och skiter på tomten. Det är minus 7. Hej, säger han. Hej, säger jag. Ulla fortsätter skita.
Varje minut är en berättelse.
Han är född 1933
Min granne och jag ses när det snöar på uppfarten som vi delar. "En gång jobbade jag i skogen, tills jag såg korpen flyga ut över vidderna och tänkte: så där kan jag också ha det. Så jag mönstrade på en båt istället, hamnade i Aruba, Caribien. Jag var inte så bra i skolan förstår du, men redan som 2 åring kunde jag hålla i en pensel."
Han är född 1933. Jag undrar vart hans krokodil tagit vägen? Han berättar att den fastande i Stockholm, efter att de missat färjan från Danmark och inte hittat till sitt boende för gps-n var inställd på Gdansk. Förut bodde 500 kilos krokodilen på deras bakgård, sådär precis att jag såg den hela dagarna.
Nicke är konstnär. På framsidan har de en 500 kilos häst, fast bara huvudet, som liksom poppar ut ur gräsmattan. " Tack för sällskapet." Säger Nicke. Idag skiner solen.
Nicke och pappa är född samma år. Fast pappa har varit död i 10 år, tänk ändå så mycket som händer på tio år. Ibland är det ju faktiskt ett under att man orkar med de där 10 åren. Ett liv är ett liv. Alltid ett liv, oavsett.
mullvaden
det är så förvirrande
allting
parallella universum
---------
mina vänner skulle inte göra det du gjort
alltså är du inte min vän
aldrig någonsin en vän
en vän
är en vän
var en vän
kvar står jag och glor på den där som sa sig vara vännen
som ljuger
som efterkonstruerar, som hittepå, detta har inget med mig att göra, detta är om dig
ute ligger solen oskyldig och du vill berusa dig
ute ligger snön och gnistrar men du vill ljuga folket full
för där blir du älskad
i lögnen
i efterdyningen
fast
i bakfyllan blir du ett skämt, ett skådebröd, den där man satte vid stocken
jag tycker synd om dig, och det, har inget med mig att göra
fast jag är den som står kvar, med hals-rosett och gråter
för du gråter inte
du allierar och utför ett krig du aldrig kan vinna
kriget mot dig själv
ett skämt
ett skådebröd
den man satte vid stocken
och visst erkänner jag att det är synd om dig
det är synd om människorna
hip hop
och popcorn
och tre trallande jäntor, måste leta redan på kläder, på masker, på miljöer - har hittat en och en idé om snövit och skon
och om att passa in
människans
störsa
behov
---------
passa in
det gör oss inte särskilt fria
under bron ligger jag utan skor och drömmer om romantiken
jag vill inte alls passa in, jag vill passa ut, passa på.
sedan måste jag ändå gå ned i vikt, minst 7 kilo
hur kunde dessa nu bara lägga sig på min kropp och tycka att de passar
passar på
passar upp
passar inte alls
passa in
--------
marskatter
tuggar äpple
och kurrar och kurrar