Bloggarkiv februari 2019

Man säger att jag är född på en onsdag

Och fantastiska onsdag. Bodil sittter vid bordet och försöker lära mig att skriva, lära mig att sitta rätt, lära mig att vissla på mullvadarna. 

Jag förundras över hennes energi. Jag som tycker att jag har energi. Kanske har jag något. Ett par gröna brallor t.ex. Eller så har jag födelsedag alldeles snart. Och jag orkar inte med födelsedagar. Det får liksom bli lite lugnare, vad menar jag nu? Lugnare? Vissel vissel. Mullvadarna gör som de vill, precis som Bodil, precis som jag. Hur kunde vi bli så hopplösa? Världen rasar och jag är så trött att jag står och faller. Tror också att jag fått iphone tumme. På riktigt? I Järvsö härjar turisterna och tror att de äger, bara äger. Kanske är det en bra egenskap? Stockholmare äger i liften, i backen, i mataffären, på after-ski, i bilkön, de äger.

Kvar står jag i folkdräkt och vallar mina kor och får och barn. Kvar står Bodil och visslar.

Vissel vissel. Jag blandar ihop er alla. Vet inte om det var du som gjorde så eller si. Tänker att det ska bli skönt med något nytt. Så kom igen nu. Hit me. Det är ju onsdag. Ge mig ett tecken. 

Folkmord och folkfest och knäppisar och ordet och.

Det är en katastrof att människor gör illa. Det är utom verklighet att det ska mördas och hotas och hatas och hatas lite till. Det börjar förmodligen i det lilla, kanske att man äger något. Du äger det och det eller det. Frågan är om det går att äga? Vad kan vi äga? Ett land, en kvinna, en plats, en vision, en åsikt? Världen är full av dina sanningar, klart allting kretsar kring det. Det är just därför vi dödar, hatar och förhåller oss till verkligheten som knäppisar. Knäppisarna håller fest, folkfest. För att de kan. För att de är tillräckligt många. Knäppisar skriver en massa och. Och på det, och på det. 

Det blåser och vädret är liksom kanske det enda som förhåller sig lite fritt till vad som än händer. För saker händer. 

Hela livet är en scen.

På Stadshotellet sitter det 24 gringos och äter kött.

Vi försöker komma på vad de pysslar med. Åkeri?

Du gringo, ska inte tro att du är något. 

Jag äter en chokladtårta och dricker en kopp kaffe efter maten.

Gringos stirrar, 24 stycken. 

Jag går på toaletten, gringos stirrar igen. 24 stycken. 

Hela livet är en gringo. 

Seglar i en tunna

Och hör hemma i revloutionen. 

Eller i kommunhuset, eller i drömmen. 

Lite längre in i vrån. Lite längre ned i gropen. Håll om mig. 

Gung gung. Du måste förstå, fast du förstår ingenting, du gör efterkonstruktioner, bygger hus av spelkort, bygger liv som raserar, mest ditt eget. Inte mitt alltså. Hat föder hat. Jag odlar mest pappegojor och tomater och ibland odlar jag en gångstil som man stör sig på. Kvinnor som vill något, vill något. Mest vill de ligga. 

I kommunhuset, eller i drömmen. 

 

Rader av tystnad

Kvar står jag. Tänker inte. Vill inte. Vägrar. Blir vrång. Ligger snett. Det vräker ned snö, vräker ned tårar, vräker, vräker, bräker. Bääää. Bäähää. Februari ögonblicken är som vilken actionfilm som helst. Det är mullvadarnas fel. Någon måste vi ju skylla på. Jag längtar hit och dit, bort och hem, över och under. Gräver och gräver. Bääää. Bäähää. Flocken står och bräker och vräker och bräker. Nästan som en melodi, nästan som melodifestivalen. Hur man nu kan ställa upp på den där skiten? Israel som bara det senaste året skjutit 56 palestinska barn. Bojkotta hela skiten. Titta inte ens. Lägg ned. Lägg av. Sluta. Människor skärp oss. Saker går sin egen väg om man låter dem gå sin egen väg. 

Snön vräker och vräker, plogbilarna hinner inte med. Livet hinner inte med. Banksy står och målar råttor i någon korsning i hjärtat av Palestina. Bodil sitter framför elden och försöker få mullvadarna att sluta. Skärp oss mullvadarna. 

Du borde skriva människa. Du borde lägga ned allting annat och låsa dörren och skriva. Låta ditt hjärta blöda som persikosaft. 

Kvar står jag. Ska bara hitta modellen för hur allting ska gå till. Sedan ska orden få all plats, kanske någon bild också får plats, kanske jag får plats. Plats får plats. Vräk, bräk och bräk. Klagomuren låter hälsa: sluta skyll på alla andra, ta ditt eget ansvar. Bääää. Bääähää. Sedan gick det ett helt liv och inget hände. Bara vinden som vred sig i björkarna, bara sjön som krusade sig nedan för berget, bara ängen som blev grön, år efter år, bara bergen som blånade, bara livet som hände. 

hallå världen

Mina löständer sitter snett. Mitt hår tovar sig, fast jag har ju hår, tånaglarna går inte att klippa längre. Och jag tänker exakt samma tankar hela tiden. Min kropp beter sig som ett berg och jag hatar. Jag är väl den där typiska mannen som hatar. Det är liksom det enda jag känner igen. Känns nästan som kärlek. Hur nu kärlek egentligen känns. Jävla politiker. Jävla kvinnor. Jävla alla andra utom jag. Jag ska ta patent på hat.