Bloggarkiv mars 2016
Jag skriver bok igen.
Samtidigt hämtar jag min fjortonåring vid bussen, han har varit i Björnriket. Vad vackert det är säger han. Blåtimmen mamma.
Jag skriver om landet mitt emellan livet och döden. Eller döden och därefter.
Gropen. Graven.
Några människor separerar, det bekommer mig aningen. För att det är du. En gång var ju också du viktigt i mitt liv. Sedan raseras gränser och broar och ibland går saker inte att bygga tillbaka. Även om man vill bygga så spelar undergångens sång.
Jag kan inte bygga fler broar tillbaka i livet, broarna måste framåt med mig i livet. Det betyder nytt.
När jag skriver bok, får det gå långsamt. Fast att jag är fattig och sorgsen och ensam, så kan jag inte göra det här livet på något annat vis. Det är så här det är. Livet. Medan jag levde, passerade också döden gång på gång. Men jag var inte riktigt mottaglig just då.
Jag eldar men fryser. Sitter med benen i kors, i köket, i sovrummet, i skrivrummet. I rummet där allting händer. Mellan mina väggar. Drömmer om en våning till. Ett torn att sova i, skriva i.
I tornet är inte gropen, heller inte graven. För att komma dit måste man ned i jorden.
Några människor tjänar pengar. Vad betyder det egentligen. Vill du försörja mig? Jag vill skriva. Skriva böcker.
Skriva om sanningen. Man blir aldrig så ensam som när man skriver om sanningen. Ingen vill vara en del i den.
Gropen
Du lägger ett grått lager över mig, det är dammet av det som aldrig blir kärlek.
ursäkta ursäkta förlåt för faan
Det som var.
Det är nu jag längtar efter att skriva. När ljuset kommer och jag längtar efter mörkret igen. När vattnet droppar och jag vill inte att snön riktigt ska släppa taget. Tvärtom.
På gården står det en husvagn, inte trodde väl jag att jag skulle äga en husvagn, någonsin. Den står på gården för att den ska bli konst. Så då kan det få vara ok.
Livet är ok. Det är varmt och hemtrevligt och jag tror att jag har det bra. Som om livet vore ett rum med kök. Det är ungefär så.
I övriga världen händer det så mycket att jag inte orkar med. Vet inte åt vilket håll jag ska se, för att slippa se, fast jag vill se, men jag är för känslig. Jag blir så orolig.
Männen är alla tråkiga. Det skulle förvåna mig om det vore på något annat vis.
Orden ligger i mig och skaver. Längtar efter att få tid, sitta ned, dagar med språk.
Jag längtar till havet och fiskmåsarna och myrarna och pappa och båten och hjortron och Norsjö och det som var. Allting som var, det längtar jag till.
GE MIG ETT TECKEN!
Inte du.
Inte du heller.
Nej nej, absolut inte du.
jag väntar på ett tecken
och det ska bli böcker av mig igen
uppslag 121
ett slags trepanering
havet och träden och doften och du
Inte vet jag vad det är för längtan jag har i kroppen. Och för att stå ut med längtan så fotograferar jag. Så längtan växer till ett berg, bilderna växer till ett berg.
Snart ska jag bara ta mig upp för berget, över berget, ned för berget. Jävla berg.
Armarna gör ont oftare och oftare. Inte vet jag varför. Och kroppen är skev och allting annat är skevt.
ibland krockar man med en älg
det är inte särskilt roligt
prinsessan av ingenting
också det räknas
i stockholm
är allting som vanligt, förutom:
kaninerna är inte längre här
det enda som jag tyckte var mänskligt med den här staden
det doftar sopor
det är för mycket människor på samma plats
men inga kaniner
inte ens i parken, allting blir dimmigt i staden
där tvåsamheten är grå och inrutad påstådd lycka, hela staden känns som sopor
sedan tittar jag på konst
trär en påse över huvudet och ser makode lindes pjäs
ett stycke lappar där humorn är svart
sedan vivian maier
det doftar new york
dit vill jag
där lever kaninerna fortfarande
och till finistere vill jag
där också
kaniner och mullvadar och bodil
fast hon är fortfarande död
det är inte jag
kom - gå
andra mars
Det är omtumlande, allting.
Möten, människorna, männen.
Det rasar och rusar. I morse slog hjärtat så hårt. Varför vet jag inte.
Minns inte längre varför hjärtat brukar slå så hårt?
Sedan får jag se en bild på dig. Jag saknar dig. Det var länge sedan.
Du hör av dig.
Inte jag.
Aldrig.
För du sa så.
Du hör av dig. Inte jag.
Fast vad bryr jag mig om vad du säger.
Du hör av dig när barnet kommit och åren gått och ditt hår hade visst blivit grått.
Men inte svarar jag den dagen, inte nästa heller. Aldrig blir ibland aldrig.
Eller hur var det nu?
- 1 av 2
- ››