Bloggarkiv februari 2016
I en sluttning.
Jag är klädd i sorg och mitt hus är klätt i eternit.
Det är väl dolt bakom möbelhuset i byn.
Ned mot sjön ligger det. I en sluttning, i en grop, vid allt som lutar, för allt vatten som rinner mot sjön, passerar huset. På andra sidan sjön ligger de vackra bergen, myrarna, ladorna.
Vägen ned på vintern är alltid en isgata.
Vid regn, är vägen alltid en flod.
Men mitt fina trevåningshus är väl dolt.
Fast ibland på parkeringen ställer sig en bil och lyser och sprider skräck rakt in i mitt kök. Skräck kan också vara när ett folkrockband från bygden vill spela i krokarna.
De kan få för sig att de vill hälsa på hos mig. Hemska tanke.
Pekorala texter och enkla harmonier som passar en pub med fulla människor.
Fulla människor ska man passa sig för.
Skräcken är när dessa kommer. Då ska de trallas och man ska vara glad.
Jag är inte glad.
Jag kan skratta. Men jag är aldrig glad.
Mitt hus är klätt i sorg likväl. I giftiga eternitplattor som dryper.
Dryper gör också tankarna om skräck.
Det finns en korvfabrik här. Det är skräck.
Och en ljusfabrik. Mindre skräck.
Och några andra fabriker.
Det är en levande bygd.
En gång fanns det en fiskeredskapsfabrik. Den är numer nedlagd. Men annars en levande landsbygd. Taxistationen är kvar. Kvar på det viset att det sitter en lapp på dörren med ett mobilnummer. Kanske kommer någon om man ringer och vill ha en taxi.
Det har nyss öppnats ett SÄNG och FRUKOST mitt över vägen.
Där drömmer inte jag att få sova.
Jag drömmer om Sveg. Men det finns nog knappt. En gång, i framtiden, kanske jag reser på semester dit. Jag har hört att det ska vara fantastiskt där.
SVEG. Där lever man lite mer.
Även jag lever, väl dolt, för att leva gömd är att leva lyckligt.
Fast lycklig är jag inte. Jag är en sådan som har sorg och vemod.
Alltid. Inuti.
Men vad bryr du dig om mitt inuti?
Du vill inte ha mig. Inte ens mitt hus vill du ha.
Om att se in i ett liv.
Jag vill inte vakna upp i dag.
Livet är det jag ser pågå hos alla andra.
Folk är så lyckliga.
De har sunda relationer och är begåvade människor.
Jag har börjat hata mig själv.
Åldern, namnet, min kropp.
Förfallet.
Hur ska man acceptera förfallet?
Jag ser sex hål i taket. De är för lampan. Alltså beroende på hur jag har det möblerat.
Jag sover i mitt kök.
Jag är inte som andra.
Fast jag är precis som andra.
Men inte så många sover i köket.
Det värsta är min hals.
Den har blivit hängig.
Så som den blir när man är 40 plus.
Om man har anlagen vill säga.
Jag kliver upp. Dricker lite vin.
Tänker att dagen blir nog bra.
Med vin i kroppen.
Inte för att jag är ett offer. Det är jag inte.
Jag har bara en tid, som jag måste genom.
Bodil har fått cancer. Bodil har till och med dött.
Under tiden lever jag ett liv jag inte vill leva.
Under tiden längtar jag efter händer som aldrig tar på min kropp.
En katt vill man ju klappa. Så fort man ser den.
Klapp. Klapp.
Att dricka vin till frukost.
Att dricka vin till lunch.
Att dricka vin till middag.
Att dricka vin till kvällsfika. Som välling.
Jag står, jag går.
Jag är en sådan som ser på.
Jag står.
Folk blir irriterade på att jag nämner - jag - så många gånger i en text.
Texten är till min utställning.
Vad vore min utställning utan mig.
Kan man ju undra, eller hon som blev så irriterad kan undra. På jaget.
Jag tycker om jaget. Vad vore livet om inte jaget fick plats.
Även om jag ser på.
Även om de är er lycka jag publicerar i mitt inre.
Det är er jag reflekterar i mitt jag.
Eller?
Nu har jag sedan länge klivit ur sängen.
Det är inte vin jag dricker, det är ketchup jag smetar på kroppen.
För att jag ska fotografera.
Naket.
När jag skrev en text en gång i tidningen.
Så skrev jag att jag åt män.
Massor av män hörde av sig.
Förälskade och nyfikna på personen i texten.
Hon i texten, skrevs ju i jag formen. Jävla jag form.
Jag äter inte män. Inte ens på onsdagar.
Jag är vegetarian.
Det är inte vin jag dricker till kvällen, det är vatten.
För jag har lästa att 20 % av alla som behandlats med antibiotika vid inflammerad blindtarm får det igen inom två år. En inflammation alltså. Jag skulle vilja vara med om en inflation. Det skulle göra mindre ont.
Ont gör det när andra lever sina liv.
Ont gör det att inte leva sitt eget liv.
Liv.
Liv.
Liv.
Vi kommer ju vara döda jätte länge.
Länge är så lång tid att det inte ens går att förstå den.
Männen står på kö.
Det knackar och vill in.
Jag vill inte ha in dem.
In får de inte komma.
Aldrig nära. Nära står jag inte ut med.
De får hänga och dingla i träden om de vill se mig. Som apor. Sådana män.
Se in i min lilla övervåning hos Högberg, äntligen får de se mig.
Alldeles nyss hakade tecknen upp sig.
Jag stammade fram det jag skulle säga.
Kontrollerad.
Styrd.
Det är ju du och Gud som bestämmer.
Det är inte synd om mig, de är dig det är synd om, eller om aporna i träden. Männen alltså.
Delsbo romantik.
2016-2021
Ge ut två böcker.
Fotografera till MoMa.
dokument 7
Skriv då kärring. Säg inte att du borde. Gör!
Och visst gör jag, gör och gör, som en annan apa i bur, du tittar på. Eller apa? Känner mig mer som en åsna. Det är ju för att du tittar in genom fönster och språng och dörrlister som glipar. Jag känner mig dum av att tittas på. Lämna mig ifred hellre. Eller helst gör något vettigt.
Fotograferar långkalsonger idag. Något måste man ju fotografera. Svartvita töcken, streck och linjer, knöligt och strävt. Snart ska jag dra på mig dem och fotografera mig. Det är en slags hobby jag har. Alla borde skaffa sig en hobby.
Bodil är död, fortfarande. Kaninerna sitter på rad och gråter. Jag längtar också efter gråt. Eller var det skratt?
Bodil är död.
fältet är obligatoriskt
Tänk om Dellen var ett hav, eller tänk om Stömnesjön var ett hav! Tänk tänk tänk. Då skulle jag inte behöva röra på mig alls.
Det enda jag vill köpa i affären är koriander, det enda de inte har i affären är koriander.
Jag leker med byaråd, det är bara jag som är medlem, det blir ju sällan bra då. Jag pratar med mig själv och kallar oss, mig, för vi. Så det blir lite tyngd.
Men jag har stora visioner för byn, funderar om jag ska starta någon verksamhet här? Ska jag det? Eller ska jag flytta? Tappa lusten har jag, fast jag är lite inspirerad.
Och tisdag är det ju inte, det är torsdag.
byaråd
Alltså vi sa ingenting.
DAGENS BYARÅD I MORGON - om jag inte har tid
Vi visste allt om konst, men aldrig hade vi hört talas om Banksy. Vi beslutade att måla över.
dagens byaråd igår
En symbol för Delsbo. Vi är stolta.
dagens byaråd
Det blir bara bra idéer på våra möten. Lite fresh sea food vid dellen! Typ räkor och bläckfisk. Vi tänker stort i Dellenbygden!
Jag skriver på min bok och det tar all min tid.
Jag tänker att det är bra. Jag tänker också på att jag är så rädd för att dö. Och jag oroar mig över de sjuka barnen och över det jag inte hinner. Jag tänker också på att jag saknar dig. Och att det inte spelar någon roll. Saker är som saker är, att jag saknar dig, bekommer ingen. Sedan vill jag ha alla svaren man kan få, fast det finns inga.
Jag har också satt upp min tidsplan för ett hus i Toscana. Om tio år, flyttar jag. Det är perfekt. Ett halvår där, ett halvår här. I Toscana tänker jag bara skriva böcker, kanske ibland måla en vägg och dricka vin. På onsdagar far jag ned till havet och doftar. Sitter där ett par timmar och glor, på färgerna, på rörelsen, på fåglarna. I Toscana är jag inte rädd för döden. Där lever jag bara.
Barnen hosar. Barnen febrar. Jag dör nog inte ikväll. Hoppas jag.
- 1 av 2
- ››