Bloggarkiv januari 2016

Kanske det enda platsen jag känt utanförskap med. Som jag älskar.

Idag fick jag reda på att man inte ska säga sin åsikt. Det trodde jag inte om Delsbo. Men nu vet jag bättre. Det skrämmer mig, mycket. Fast jag inte är lätt att skrämma. 

Varje dag skriver jag och äter honung. Eftersom jag är sjuk. Egentligen hatar jag honung. Varje dag pratar jag med kaninerna, det är Bodils kaniner i Finistére. De sitter på led och talar i kör, på franska, förstås. När jag skriver hoppar tiden och livet och handlingen. Barnen äter kvällsfika, men jag är på Bali, täljer figurer till teatern och dansar. Sedan åker jag upp i tornet och är rädd. Rädd för höjden, för stunden, för risken att dö just nu, när allting faller. 

Senare tänker jag på det som händer runt mig, det händer ingenting. Allting är som vanligt, fast jag är sjuk och utan ved. Ingen i Delsbo tycks ha ved. Jag eldar stolar och bord och någon gammal moraklocka. Det brinner bra. Brinner gör också halsen och hostan och kroppen. Men kaninerna ger mig råd, på franska, de står på rad och talar i kör. Bodil är sämre än jag, hon har cancer hon inte blivit frisk från. 

Varje dag skriver jag och äter honung, använder nässpray och tar piller, använder yxan och delar möblerna, använder kaninerna, som talar franska till hjälp och så vidare. Det går trots allt bra I Delsbo, trots att jag är sjuk och skäller på sönerna. 

upplever gamla minnen

Septisk chock, när blodtrycket sjunker kraftigt. Detta kan leda till andningssvikt, hjärtsvikt eller organsvikt och död.

Det är så många saker som sker som är märkliga. Fast. Just nu sker ingenting. Jag eldar, bär ved, eldar, bär ved. Lägger in några pinnar, stirrar på elden, tröttnar. Den söker syre, styr om, leker, ändrar färg, orange, vit, röd och så gul. Rök, rök, rök. Ändrar riktning, tar fart. Gul.

Ställer värmeljus i alla fönster för att få bort fukten. Fukten är omöjlig, den tar sig in överallt. Kylan är ute, men inne är fukten och tränger in genom alla otäta gamla fönster. Fukten dryper och kryper. Det är som om mitt hus gråter och jag torkar och torkar. Eternithus tränger sorg. Var fjärde timme torkar jag tårar. 

Mitt i det som aldrig händer, mitt i vardagen, mitt i lovet med barnen, så börjar jag läsa och följa en person på instagram, någon som skriver och tecknar. KALVANGEN. Personen skriver och tecknar "enomdan". Låter som piller för hjärtat och d-vitamin. Upptäcker att jag idag väntat. Varför läggs det aldrig ut något?

Förklaringen kom. Personen hänger konst, personen har vernissage på lördag och de klart. Då kan man ju få vänta. Jag alltså. Precis som jag väntat på att lovet ska ta slut, som jag väntat på att kylan ska lugna sig, som jag väntat på att katterna ska komma in från kylan, eller väntat på att de ska gå ut, eller väntat har jag också på att vattnet ska frysa. Det blev inte så. Vattnet har inte frusit ännu. Och rörmokaren kom aldrig. Men väntat har jag.  

Hittade en revisor, inte i sängen!  Men blev nästan klar med redovisningen. Hann också ut på isen med barnen och på isen ser man huset, bakom träden.

Och där ligger också båten lite halvromantiskt, lite lagom på sniskan. Det är skönt på isen, skönt i livet en liten stund. Vi skottar bort all snö, så isen kommer fram, svart är den, på vissa ställen ser man små universum, nästan som om vi bodde där i. Allt går igen, allt går runt, allt pågår, allt kan ske. 

Och jag borde söka Ellen Keys stipendium för att äntligen få vila i mitt eget uttryck. Fast kan jag skriva? Tänk om jag kan? Jag söker för två veckor i närheten av Ödeshög. Att bo på Strand. Vila från min rusningstrafik och vila från min storstad. 

Jag skriver ansökan i helgen. I helgen kommer också långa Anna. Så skönt med henne på besök. Då ska det ätas koriander.

Mitt hus står där, bakom träden.