Bloggarkiv februari 2014
Ett hjärta
Sitter som havstulpaner. Sitter som storm. Som regn.
Mitt hjärta pulserar för livet. Du får allt bända bort mig från skrovet. Precis som det som slår och pulserar. Det rinner rakt igenom min kropp.
idag äter jag lunch med 20 filosofer
Platon sitter på min högra sida. Wittgenstein på min vänstra. Sedan Aristoteles, Descartes, Hobbes, Spinoza, Leibniz, Locke, Hume, Voltaire, Kant, Herder, Hegel, Schopenhauer, Kirkegaard, Stuart Mill, Nietzsche, Hägerström, Russel och Heidegger. Inte vid ett tillfälle lyckas vi se åt samma håll. Sällan trivs jag så bra som i detta sällskap, som ett slags klassfesten, som ett slags forum för möjligheter att aldrig vara enade. Sedan då?
Livet fortsätter. Vi äter kikärtor med vitlök och habanero. Vi blir ett slags efterord oss emellan. Eller en slags efterrätt. Som den sista måltiden.
att
summan av kvadraten på kateterna på en rätvinklig triangel är lika med kvadraten på hypotenusan.
Ännu en helt vanlig söndag. Ett abstrakt behov oberoende av tänkandet. Men visst tänker jag. Oraklet i Delfi eller oraklet i Delsbo. Allting är i ständig rörelse, flytande. MAN KAN INTE TVÅ GÅNGER STIGA NED I SAMMA FLOD.
Ännu en helt vanlig söndag. Bakfull, otakt, makalöst sömnlös, en timmes sömn, inte mer, inte mindre. Och sedan då? Under tiden pågår livet. Surrandes, en rörelse, framåt, ditåt och lite till. Hela tiden allting på samma gång, livet framskrider med motsättningar, motsånd och lite havregrynsgröt till frukost.
Det är fredag och jag försöker vara lat.
Jag lämnar ifrån mig ord. Varje gång lika svårt. Det är som om utanförskapets lott är på spel. Får jag höra till, duger jag, vill jag vara en del? Den lotten, dessa frågor, drabbar mig när jag lämnar in en text, deadline, den döda linjen som måste finnas för att någon någonsin ska bli klar. För när blir texten sitt slutgiltiga format? Kanske först när du läser den.
Jag försöker vara lat, försöker att inte ens bilda mig. Jag fyller bilen med skrot. Kör hem, genom snö, storm och klass ett varningar. Det är ett rus. Livet är ett rus. Jag försöker vara lat. Svarar på mail, förbereder mig inför i morgon, skriver och fotograferar. Äter mat idag, inte gröt.
gröt
är mitt nya liv
pengar pengar pengar
Och allt annat jag inte har.
Borde odla särart av mig själv. Sälja muggar och ord. Så borde jag spara, men hur, spara det jag aldrig har för mycket av.
På pannkakan pratar jag med olika män. Socker och sylt äter jag inte. Strössel och gelehallon och snö rullar jag mig i. Fotograferar avbilder. Självbilder. Prat prat, tomma ord om något som borde vara annat än tomt.
Pannkakan är en sida på nätet för människor som vill träffas. Vill träffa någon. Spindelnät. Fiskenät. Korthus.
Pengar pengar pengar och allt annat jag inte har.
JAG MÅSTE ODLA MIN SÄRART
Jag måste odla min särart.
Jag måste odla min särart.
Jag måste odla min särart.
Jag måste odla min särart.
Jag måste odla min särart.
Jag måste odla min särart.
Jag måste odal min särart.
Jag måste odla min särart.
Sedan kan jag göra tvärtom.
Måndag och huvudvärk
Jag måste rensa och radera igen. Allting blir fullt. Minnen och kroppen. Klister, karbonpapper och plåster. Vissa märken stannar på kroppen som en smet. Andra beröringar fäster som ett sår. Kliar en arm blodig. Pillar på skorpor och slänger minnen i en papperskorg. Det är måndag och jag har huvudvärk. Det är inte torsdag.
jag letar en kod
Till en gammal dator jag fått en gång. Hur ska jag minnas den. Minns ju inte ens vem jag var 2010.
jag tar ut 8000 kr
Och köper 50 påsar heroin. Sedan sprutar jag in 20 i blodet. Jag kan inte sluta. Gissar att jag vill dö.
Jag dör också. 46 år. Inte en dag de senaste månaderna har jag kunnat tänka på något annat än hur skönt det är i kroppen när jag pumpar in heroin.
Vad är det för jävla drog som låter mig må så förbannat bra när jag tar den och så jävla skit dåligt när jag inte tar den?
Jag vet hur dum i huvudet jag är. Knarkar bort min begåvning. Knark. Knark. Knark. Kvack. Kvack. Kvack.
Jag pinkar på min gitarr innan jag sprut injicerar den sista påsen heroin. Jag tycker det är humor att jag pinkar på gitarren. Jag brukar alltid läsa pinka på gitarren när det står PLINKA på gitarren. En jävla skillnad. Vissa saker i livet gör skillnad.
Sedan dör jag. Finns inte mer. Poff.
Inget liv. Ingenting. Så är det.
pannkakor och män överallt
De flyger runt omkring mig som små äventyr. Ta mig! Välj mig! Sylt och grädde och tjockt med socker. Lyckliga. Glada. Hårt tränade män. Starka. Lite dumma i huvudet, men starka. Och så en och annan konstnär, eller serietecknare som leker med ord och tror att det är lite smartare. Men icke!
Glada och lyckliga män! Starka, tränade 39 åringar med socker på. Jag steker några pannkakor till frukost, med banan. Till lunch lindar jag in några med chili och ost, steker dem hård och krispiga. Till middag tänker jag bara sött. Gullliga, ulliga, dumma män. Men de är starka. Arbetar som polis.
Eller som tjänstemän. De är alla lite bittra. De visar villigt bröstmuskler och benböj på bild. Skriver ord som betyder ingeting. Viskar vackra sagor man vill höra. Sedan slår de en med batongen eller så drar de undan stolen när man skall sätta sig.
Men runt mig flyger det pannkakor, små äventyr med sylt. Slickar i mig alla männens olater och skavanker med hull och hår. Med sylt, strössel och choklad går det ned en massa dumma män. Och deras fula kläder slinker med. Och deras galna exfruar. Och deras hundar och barn. Och alla deras illaluktande träningsstrumpor.
kl 18.15
Det är sommar, ljust och ljummet. Balkongdörren står öppen, doften av regn ligger kvar och den tränger sig in i mina rum, någon katt skriker ikapp med fiskmåsen. Jag ligger på soffan och blundar och lyssnar till ljuden. Kylskåpet som snarkar som en man, toaletten som står och droppar. Jag hör mitt hjärta också. Jag hör din röst långt bort, du talar till mig tror jag, men jag orkar inte.
I våningen under hör jag morbror, han hostar och ser på tv. Jag hör att det pågår så mycket liv utanför min kropp att jag häpnar. Jag hör inte vad jag tänker. Men grannen startar igång sin gräsklippare, trots det blöta gräset, trots söndag.