Bloggarkiv november 2013

imorgon du

Vem ska bära mig då, när jag själv inte orkar? Vem. 

Äter lunch; limpmacka, ett glas cola och lite bärry. Körsbär.

Reser först genom ett isigt vackert Hälsingland. Reser samtidigt in i mig själv. Jag känner mig lika äcklig som Cindy Shermans äckligaste bilder. Jag känner mig trött på att fråga och alltid få ett nej. Jag vet ju det, att det blir ett nej, alltid ett nej. Vem ska bära mig när jag inte orkar själv? Jag kommer inte fråga dig mer, det visste jag ju redan.

Ett nej är ett nej. Hinner inte, måste arbeta, ska bara, kanske kan vi - en annan gång - är alla samma sak. Ett aktivt val till något annat. Och något annat är inte jag. Är aldrig jag. Kan inte bli jag. 

Köper armband och annat glitter, nitbälten och middag men ingen korv. Släpper in katterna, har ont i lungorna. Skriver och skriver, alltså finns jag, tröttnar på fantasierna, tröttnar på allt. Du ringer, fast det står att jag inte ska svara så svarar jag. Och så väntar jag på alla armar som jag skall fotografera. Så går det några tankar inuti, dagar, kanske liv. Ont i bröstet, kan vara lungorna, tjat och tjat, fyller i viktiga saker i kalendern. Bara att vända blad, jag håller ju på att byta ut mig själv, steker halloumi samtidigt, seg ost, segt liv. Är lite sjuk, men inte tillräckligt, lagar mat, badar, simmar några mil i svett, och så pratar jag med katterna, mitt sällskap. 

Du kommenterar att du läst min artikel, väl skriver men jobbigt tema. Kärleken är lite jobbig, som fallande löv, ogreppbart i vinden. Köper alltså en ny kalender, för vad händer om kalendern blir tom? Eller om jag inte vet åt vilket håll jag skall se. Jag vill resa bort, ge mig ut på ett skepp, rakt ut på havet, så jag skall slippa tänka, tänka mindre i vilket fall, sluta tänka. Inte vet jag vad jag vill, jag vill dig något, men jag förstår inte vad det är. Vad jag vill? Jag vet inte vad jag vill. Men jag vill något helt annat än det jag säger i vilket fall. 

Köper en kalender, ja, jag har sagt det, köper armband och nitbälten, köper svarta slöjor och nagellack, lagar mat och ser ut genom fönstret och ser genom allt det grå grå som pågår utanför. Alla andras liv lockar mig inte särskilt, jag tycker att jag är intressant, mitt jag är spännande, forskar och forskar, skriver och skriver, det handlar om alla männen som inspirerar, handlar om alla möten, vem är jag egentligen om inte olika avtryck från spår människor gett mig. Jag är rädd om människor, rädd om männen också. Inte alla. Men några. Jag klär av mig och klär på mig, sedan går jag både naken och avklädd och ensam, fast i sällskap, det är inte lätt att leva. Jag skriver på uppdrag, Bodil Malmsten ger mig uppdrag. Fina små lappar skickar hon, lika roligt varje gång det trillar in lappar i lådan, lådan vid vägen, vid min väg, en låda utan blommor, en låda, det står mitt namn och min morbrors. Sedan går lilla sjögrändvägen ned till mitt eternithus och ned mot sjön kommer man, till lilla gränden, min gränd. Och sedan så går dagarna, tick tack, vända blad och blad, tröttsamt, små anteckningar här och där, sedan ett uppdrag, jag skickar tillbaka små brev till henne. Berättar att jag har ont i bröstet, i liksom revbenen eller lungan, kan inte riktigt urskilja smärtan, men jag känner igen den, och jag tycker inte om att känna igen smärtan, då blir jag rädd. Rädd att jag skall bli så där sjuk igen. men det blir jag nog aldrig mer, borde inte vara rädd, men jag är rädd. 

Köper bröd, vitt bröd, vad vore livet utan bröd? Jag som har ett helt bageri i källaren. Och så kommer jag att tänka på jordnötter som man kan sätta i halsen eller som man kan vara allergisk mot. Det finns så mycket farligt i världen, men ju mindre värld man har, ju mindre farligt, så tänker jag. Ungefär så. Precis så. 

Nu skall jag skriva vidare.