Bloggarkiv augusti 2013
the end
Jag fotograferar mig själv. Det är som ett slags långsamt farväl till mitt eget utseende. Allting går lite långsamt just nu. Parallelt ligger orden i min kropp och samlar mod. Allting kommer till ett slut, för nu måste orden ut. Jag kan inte fly längre från mitt eget uttryck.
Hösten har klivit in i mitt lilla Paris. Våningen fullkomligt badar i nytt ljus som leker med skuggor och siluetter. Och jag leker med relationer. Min egen relation till mig själv. Min relation till andra. Leken finns för att den vill finnas. Jag finns också och mitt i livet står jag. Samlar avtryck och mönster innanför bh´n. Samlar funderingar och äventyr tätt inpå.
beundrar
Nu är det jag som beundrar dig på avstånd. Jag ser åt ditt håll ibland, jag ser att du ser. Det finns något fint att du ser att jag ser. Att jag får se.
Jag stänger in mig i mina rum och låter fotografiet fylla rummen och mig. Det inte ordet gör, gör bilden. Du är fin. Nästan som om du sa det. Nästan. För ibland ser du åt mitt håll, när jag inte ser.
Som katten och katten smyger vi på varandra.
tystnaden
Det kan vara så att livet letar sig fram till tystnaden. Att livet letar sig fram, så är det. Trost över 40 år i livet så känns det fortfarande främmande att leva. På ett vis när jag var barn, på ett annat som tonåring. Och så nu, livet är främmande. Undrar vad som är ens normala tillstånd om inte livet är det?
Tystnaden ligger både tunn och tung runt min kropp. Du ser på mig ibland. På avstånd ser du, rädd för att vara nära. Eller så är det jag som håller dig borta. På lagom avstånd. För lagom det ligger verkligen i min natur.
augusti letar vila
Och jag följer alla spår jag hittar. Rummen börjar bli tomma. Nästan omöblerade.
nu
Bara minuterna efter, har jag nu äntligen begravt dig. Adjö du människa. I mina rum flyttar Strindberg och fantasierna tillbaka, de tillhör inte dig längre. Fantasierna, jag är lite rädd vad som komma skall. Du bor inte i mitt huvud längre, kanske var det fint att bo där.
Det kommer en dag skall du se. Skall jag se.
VEM
ropar på mig?
Är det döden eller livet, eller är det bara du.
DÖDEN
Är bara något som ligger och vakar i livet. Som skatt och moms, som inbjudningar, som den 13 oktober, som att skriva, som en svit med fotografier.
DÖDEN
Är bara något som gror i livet. Som ett frö som växer, til slut så blommar någon svart liten knopp. Kanske är det cancer? Kanske är det ballonger?
Döden
Är bara som en reklamskylt. Som när jag går på kyrkogården och inser att jag är död och inser att jag letar ett namn bland alla gravstenar, letar ett namn till barnet jag aldrig fick behålla. Då hissnar livet, då hissnar döden. Då hissnar tanken. För det är bara när jag skriver som jag kan tänka.
du sitter vid köksbordet
Du ser på mig. Ibland tror jag att du tycker om mig. Ibland tror jag att jag tycker om dig. Eller. Nej. Jag tyckte om dig. För om inte mitt språk värmer dina frusna fingrar, så stannar inte jag. Ingen människa stannar egentligen. Allting är i rörelse. Mina fingrar letar sig in i din hand. Du låter mina fingrar vara mot dina. Fast varför ens försöka värma längre. Isvindar och minus 22. Du och jag går ut genom samma dörr en sista gång. Eller kanske en första gång. För äntligen förstår jag att det inte var du som var du.
Och samtidigt pågår livet, så som om jag fortfarande väntade dig. Vem? Du?
hur gör ni alla?
när ni lever era liv sådär ordnat
sådär strukturerat
sådär
"det är genialiskt att vara sig själv"
inväntar dina läppar mot min kropp
inte mer än så
MÄN
kommer och går.
Hoppas ingen stannar.
- 1 av 2
- ››